lillfridan

Så packar vi in katt och julklappar i systers bil och slänger av mig hemma hos pappa där jag får föra ett av mina få husmorsknep vidare - stearin på kläder får man bort genom att lägga ett kaffefilter på stearinfläcken och stryka med strykjärn. Pappa hällde upp varsitt glas rödvin och så var julafton igång. Det blev köttbullar och rödbetssallad och skinka och sill och Kalle Anka, glögg och nötter. Snöret fick en egen jultallrik som han frenetiskt krafsade över för att ingen annan skulle ta den ifrån honom. Som jag misstänkte hade jag och Thomas gett varandra nästan likadana julkappar: jag fick en kappa - han fick en kostym. Jag fick en weekend i Ystad - han fick en weekend utanför Simrishamn. Han fick en bok - jag fick en film. Men vi var bägge nöjda och glada och det kommer bli sköna månader framöver.

Igår satte alltihop igång med en pepparkaksbakningskväll med glögg och goda vänner här hemma på äpplehålegatan. Årets pepparkakshus blev en pyramid med tillhörande mumier, Cleopatra, en sfinx, en palm och så klart en pepparkaksThomas DiLeva och en Obilisk med tillhörande Asterisk. Hela skapelsen står nu på en kista i vardagsrummet på en bädd av ströbröd (öknen). Av resten av degen blev det pepparkakskottar, grodor, fladdermöss, pattar och en och annan penis (så klart). Det hela avslutades med gröt och skinkmacka där mitt i natten till Snörets förtjusning. Moster Johanna är lite för givmild när det kommer till Snöret som är hennes ögonsten.
Johanna blev senare kvar över natten, så det blev ännu mer gröt på morgonen till Thomas stora förtjusning.
Nu på kvällen har vi varit hemma hos pappa och klätt hans extremt fula plastgran. Det  blev lite bättre med massor med glitter och kulor, men det var fortfarande den fulaste granen jag sett. Jag hittade mina förlorade porslinstomtar där i en garderob, och de ska få följa med mig hem när julen är över.
I morgon är det måndag och jag ska försöka hinna träna, shoppa och städa innan vi åker ut till Hallstahammar vid 17. Förhoppningsvis ska det går bra om jag bara tar mig ur sängen innan 10, vilket är min nya standardtid. Vi får väl se hur det blir, men med all glögg och vin som jag fått i mig senaste veckan så kan jag behöva svettas lite på bandet. Jag har lyckats skönja en liten muskel på armen! Wee! Det enda problemet är att jag fortfarande har en massa knubb ovanpå musklerna, så de syns inte så mycket. Kanske sen när jag blir spinkig (läs "aldrig").

På vägen hem från middagen hos min farbror så fastnar vi på radiokanlaen P4 med Kajsa Grytt,som berättar om sin musikaliska historia. Allt från sin mosters inspiringande i Keith Richards och Mick Jagger, till sin egen kärlek genom historien, från Cher till Bruce Springsteen, som på ett tidigt Café opera dör i hennes ögon när han på hennes kommentar "You´re music made me a musician" svarade "So what?". Deeep purple, Nazareth och Bob Dylan  avverkas i hennes historia och hon berättar om tågluffa genom Europa och hippieklder från Paris. Det slår mig hur lätt, enkelt och kort man kan berätta om så svåra perioder i sitt liv: "jag hittade tabletter i badrumsskåpet. Jag hade kunnat ta en avfartsväg där, så enkelt, ingen hade ens märkt det. Istället gick jag till ungdomsgården, till ännu en kväll vid ett rökigt biljardbord. Till slut tog min övergivna pappa tag i sig själv och träffade en ny kvinna. Hennes dotter kom att rädda mitt liv." Så enkelt har hon tagit sig igenom en period av sitt liv som säkerligen var en av de jobbigaste hon tvingats genomlida. Två korta meningar som skär igenom natten, klänger sig fast i de isiga trätopparna och rinner som sirap genom luften. Om det beror på mig eller hennes kvinnligt mörka radioröst som tar sig seg som kola eller julknäck genom luften, är  inget som jag där och då kan avgöra. Det enda jag kan avgöra är att hon är en kvinna som har sett och gjort mycket, och som kan se tillaka på sitt liv och berätta för andra om sina ävetyr, till och med en hel radiopublik. Men ingen musik har någonsin fått mig att bli musiker, trots att många omedvetet har försökt. Ingen har gjort mig tillräckligt intresserad. Så visst, Springsteen dog där den kvällen på café opera, men han hade ändå gett henne något. Han svek henne, den unge Kajsa Grytt, men han hann väcka något till liv innan han avled. Så far min tankar iväg till kvällens middag med pappas syskon med familj, och framför allt till min farbror. I kroppen ca 53, men i sinnet ung och oförstörd. En själ som fått så mycket dåliga erfarenheter att den fastnat i utvecklingen och tror sig vara i min ålder. Det är i princip mig och mina kusiner som han anser sig ha något gemensamt med, trots att han är ca 30 år äldre än oss, och han hade med sig en tjej som inte såg ut att vara äldre än 25, som helt klart hade sina egn "issues". Jag kan slå vad om att han har fler berättelser än Kajsa Grytt att berätta om, fler än de historer pappa dragit om en full, 20-årig, Magnus Uggla och en något äldre Jerry Williams i parken i Fagersta. Men vad är dessa historier värda när man knappt minns sin egen ungdom? Så jag kramar min äkta mans hand och tackar universum för att jag slipper. Jag slipper vända mig till helt okända kändisar för att finna det jag tror är jag och jag slipper röka konstiga cigaretter eller åka till underliga världsdelar för att ha något att säga om mig själv. Kajsa Grytt har onekligen gjort saker som jag aldrig kommer för göra. Det har min farbror också. Men jag har gjort något de inte gjort, och jag gjorde det vid 21. Jag älskar.
Och inte på det sätt som man säger att man gör när man är 15 och bara vill ligga, och inte heller som många gör när de är 25 och vill föröka sig. Jag ÄLSKAR. Som jag älskar den människa som suttit med mig hela dagen och stått ut med de som påstår sig vara min familj, men som jag själv knappt känner. Säkerligen bra människor, men inte mina människor. Inte mina människor alls. Jag har en människa redan. MIN människa.  

.... en riktigt god jul!

Det har varit en omtumlande dag. Den började med att mitt liv vändes upp och ned. Sen blev det inte så mycket bättre. Dock avslutades den med godis, kakor, champagne och sex and the city - the movie (så i morgon blir det gymmet  med råge).
Det är underligt  hur två timmar av livspanik han ställa en hel dag på ände. Hur mycket det tar på krafterna att för ens en sekund överväga möjligheten att man lever i en lögn tillsammans med en drömbild av något som inte finns. Att man blivit skriven på näsan men vägrat förstå. När hjärtat för en enda sekund fryser till is, vart tar allt som bor där inne vägen?
Nu har Thomas krypit ner i sägen, så jag värmer hjärtat genom att halsa ur det sista från champagneflaskan och proppa i mig den sista hallonkakan. Men när taggtråd av oro och misstänksamhet väl satts sig där, kan man bli av med dem helt? Kan de växa bort av sig själva eller med hjälp av kakor? Eller kommer de för alltid skava och göra ont, kanske lägga sig till ro i perioder bara för att plötsligt inflammeras utan förvarning?

Mina ögon var stora och fulla av gråt

Ingen som orkade ens säga mig "förlåt"

Jag vädjade så ut till mörkret omkring:

"Men se då min smärta, gör någonting!

Gå vid min sida och bli mitt stöd

då kanske isen kan åter bli glöd...."

Men min hand var ensam och förtröstan var slut

Vart fan tar jag kraften till att härda ut?

Ensam mot världen, liten och svag

Sol blir till måne, natt blir till dag

Vet inte ännu vem jag egentligen är

Förstår inte heller hur jag hamnade här

Vem har jag varit, vem kommer jag bli?

Kommer jag tvingas att bli som ni?

Små vacklande steg på darriga ben

(Kämpar emot att få hjärta av sten)

Har åkt karusellen en slutgiltig gång

Har lämnat cirkeln med ett enda språng

Kan inte godta andras regler mer

och tänker inte sjunka ännu längre ner

Jag inte bara duger, jag är bättre än ni är

för jag vet vad både kärlek och respekt innebär

Nu väljer jag en annan väg än den jag kunde gått

och ödet blir ett annat än det jag kunde fått.

Och plötsligt med en blinkning blir allt som förbytt

Allt är som vanligt men allting är nytt

Ensam i världen, men så stark ändå

Mitt hjärta är öppet för just dig att få

Ömtålig och blottad står jag mot alla,

men inget kan få mig att vackla och falla

Era härdningsattacker bryr jag mig inte om,

Men tänk om allting vore tvärtom...

Det är en långkörare på gång och jag närmar mig sakta men säkert ett dyng på min arbetsplats. Vi har tittat på film, ätit godis och snackat skit om folk vi egentligen gillar. Så jobbar vi, och det har fungerat fint. Jag insåg i går kväll att det var dumt att åke hem bara  för att sova och sen åka tillbaka,så jag sket helt sonika i att åka hem. Jag har sovit som en liten prinsessa och det är inga problem med att spendera ett dygn på jobbet.
Eftersom det inte  blev nått Göteborg så har vi kommit fram till att vi istället måste åka till London (!?) tillsammans, och jag gråter inte över det idén. Thomas jag jag ska dit i februari hade vi tänkt oss, men det har varit ett stort uppehåll i åkandet, så jag åker gärna två gånger.

Har ni oxå märkt att man kan bli beroende av tradera? Det är en lömsk sjukdom som smyger sig på en och klänger sug fast som en igel. Och så fort man försöker skaka den av sig så kommer man på en ny idé om man kan kan söka efter, och plötsligt har man köpt en tomtedräkt för bebisar... Jaa. Farligt.

Jag som skull åka till Göteborg i helgen och gå på julmarknad på Liseberg... Men så blev det ej.... Och här står jag nu.... Och tittar på mig själv och tänker: jasså, det e du...

Hon är sjuk, och shit happens och det kommer nya chanser. Men för tillfället känns det baskat tråkigt. Även för att den här månadens inarbetade timmar skiter sig en del och såklart för att jag verkligen ville gå på marknaden. Jag tycker inte att det är J:s fel, för alla kan bli sjuka. Det kan man inte rå för och det är bra att man kan säga ifrån när man inte orkar. Men jag tycker väldigt mycket om J och hennes familj, och det hade varit kul att åka iväg på en liten trip...
Well... Plö.

Snön töar. Pengarna sinar... Allt bara började suga helt plötsligt.