Trådar så sköra
Självklart borde vi ha sett det, det är inget snack om saken. Det borde vi ha förstått så mycket tidigare, men vissa sanningar är för smärtsatta att veta, så de fastnar i överlevnads-filtret på sin väg fram till hjärnan. Med facit i handen är det så enkelt att se, man drar alla slutsatser och man kan inte förstå hur man kunde få två och två att bli 0,43.
Men det är så svårt att se det mest livfulla i världen som döende. Det är så svårt att tänka på sorg när man ser den gladaste av alla framför sig.
Det som stör mig mest är att jag äntligen blivit förälskad i honom. Hur mycket jag än kämpade emot så hade jag till slut fallit för honom och börjat längta efter honom när han inte var med. Jag såg fram emot att hitta på saker, att upptäcka saker, jag ville verkligen träna in allt det där som vi pratat om så att han kunde lyssna även på mig, så att han kunde vara bara med mig ibland. Jag ville visa upp honom, skryta om honom så som Thomas alltid gjorde.
Efter så lång tid var jag till sist såld.
Och då går han och blir sjuk och mår så dåligt att världen faller samman. Det var så mycket bortkastad tid, tid som jag slösade bort på att vara envis. Jag hade väl kunnat fatta från början att det int evar någon idé. Att hans charm skulle sopa undan fötterna på mig, precis som hans "pappas" gjorde.
Så dumt.
När han låg med huvudet i mitt knä och sakta slumrade in så lyfte han på huvudet och slickade min hand och det kändes som att han försökte trösta mig. Hans vovve-tunga var varm och mjuk och jag kunde inte längre minnas varför jag tyckt att den var så motbjudande. Jag ville bara gå tillbaka till när han var bufflig och dryg, luktade illa och hårade överallt. Ville inte att han skulle ligga på kallt golv. Ville inte bli tvungen att gå därifrån utan vovve.
När vi till sist blev lämnade ensamma med honom, och hans hjärta redan stannat så kliade jag honom under örat och funderade på varför han inte reagerade. Han som älskade att bli kliad på örat. Han brukade trycka sig mot handen, kolla upp på en med stoooora bruna ögon som sa "sluuta inte!" och låta som en apa.
Av naturliga skäl gjorde han inget av detta nu.
Thomas tog honom i sin famn och allt jag kunde tänka var "vi kan inte lämna honom ensam här. Vi kan inte bara gå och lämna honom ensam..." Men hur mycket jag än älskade offe, så älskar jag Thomas mer, så mycket att jag skulle gått sönder om jag stannat där en enda sekund till, och sett honom så trasig.
Så jag gick. Och ute sken solen, och världen, livet, rullade på.
Vi borde ha sett det, men det är svårt att tro att den bästa vännen man har skall lämna en. Det är svårt att förstå att ens bebis är så dålig att man måste ta beslutet att han ska tas bort från världen. Svårt att förstå att livets trådar är så sköra och kan brista på 30 sekunder.
Det är svårt.
Det är bara så jävla svårt.
Men det är så svårt att se det mest livfulla i världen som döende. Det är så svårt att tänka på sorg när man ser den gladaste av alla framför sig.
Det som stör mig mest är att jag äntligen blivit förälskad i honom. Hur mycket jag än kämpade emot så hade jag till slut fallit för honom och börjat längta efter honom när han inte var med. Jag såg fram emot att hitta på saker, att upptäcka saker, jag ville verkligen träna in allt det där som vi pratat om så att han kunde lyssna även på mig, så att han kunde vara bara med mig ibland. Jag ville visa upp honom, skryta om honom så som Thomas alltid gjorde.
Efter så lång tid var jag till sist såld.
Och då går han och blir sjuk och mår så dåligt att världen faller samman. Det var så mycket bortkastad tid, tid som jag slösade bort på att vara envis. Jag hade väl kunnat fatta från början att det int evar någon idé. Att hans charm skulle sopa undan fötterna på mig, precis som hans "pappas" gjorde.
Så dumt.
När han låg med huvudet i mitt knä och sakta slumrade in så lyfte han på huvudet och slickade min hand och det kändes som att han försökte trösta mig. Hans vovve-tunga var varm och mjuk och jag kunde inte längre minnas varför jag tyckt att den var så motbjudande. Jag ville bara gå tillbaka till när han var bufflig och dryg, luktade illa och hårade överallt. Ville inte att han skulle ligga på kallt golv. Ville inte bli tvungen att gå därifrån utan vovve.
När vi till sist blev lämnade ensamma med honom, och hans hjärta redan stannat så kliade jag honom under örat och funderade på varför han inte reagerade. Han som älskade att bli kliad på örat. Han brukade trycka sig mot handen, kolla upp på en med stoooora bruna ögon som sa "sluuta inte!" och låta som en apa.
Av naturliga skäl gjorde han inget av detta nu.
Thomas tog honom i sin famn och allt jag kunde tänka var "vi kan inte lämna honom ensam här. Vi kan inte bara gå och lämna honom ensam..." Men hur mycket jag än älskade offe, så älskar jag Thomas mer, så mycket att jag skulle gått sönder om jag stannat där en enda sekund till, och sett honom så trasig.
Så jag gick. Och ute sken solen, och världen, livet, rullade på.
Vi borde ha sett det, men det är svårt att tro att den bästa vännen man har skall lämna en. Det är svårt att förstå att ens bebis är så dålig att man måste ta beslutet att han ska tas bort från världen. Svårt att förstå att livets trådar är så sköra och kan brista på 30 sekunder.
Det är svårt.
Det är bara så jävla svårt.
Så vacker har blivit så trasig så fort....
Jag mötte en gammal vän idag, någon som kanske inte stått mig nära men som jag tyckte väldigt mycket om en gång i tiden. Han var en bra kille, snygg, fräsch, trevlig... Helt enkelt en bra kompis som alla gillade. De var egentligen ett helt gäng killar som hade kul ihop, och jag tyckte om nästan allihop. De ställde upp när det behövdes, de fanns där om det krisade och det hände alltid någonting ihop med dem. Goa killar, och jag har nog aldrig haft så kul som jag haft ihop med dem.
Jag träffade honom i en affär. Han luktade lika gott som förr, men där stannade likheterna.
Han var artig, trevlig, absolut. Berättade om att han jobbar, har det bra. Så talar han om att han är "fri från skit"...
Fantastiskt, eller hur? "Fri från skit"....
Jag skulle vara så glad för hans skull om han verkligen slagit sig fri, jag säger absolut ingenting annat. Problemet var bara att jag hörde på hur han pratade, såg på hur han rörde sig, på hans ögon, på hans ansikte, på hela honom att han aldrig, aldrig, aldrig kan bli fri från skit.... Kanske han slutat, det vet ju inte jag. men kretsarna har brunnt, skiten har ätit upp honom innifrån och han har redan gått sönder alltför mycket för att kunna bli hel igen.
Hans ögon (de brukade vara pigga, iakttagande... Jag minns ett par vackra, blå ögon i skenet från tända ljus) var dunkla... Det är svårt att beskriva för någon som aldrig sett det, men det var som att de hade en rök i sig, en slöja av grått damm... Det fanns inget glitter helt enkelt. Och de såg inte på mig, de glodde, de stirrade genom mig och ut på andra sidan på ett obehagligt, onormalt sätt.
Hans röst kom inte längre från halsen som det är meningen att den skall göra, utan den kom någonstans bakifrån näsan, och hans konsonanter hackade sin väg ut genom munnen. Och hans mun... Jag minns att jag en gång i tiden mer än gärna skulle kysst denna mun, i det en gång så vackra ansiktet. Men nu var jag livrädd för att han skulle försöka pussa mig på kinden å den var täckt av ett vitt lager av fradga, eller slem... Så karaktäristiskt för någon som verkligen inte är "fir från skit". Till och med hans kroppssråk skrek till mig och skvallrade om hur trasig han blivit under årens lopp...
Och det gjorde mig så ont, det gjorde mig SÅ ONT att se vad som blivit av honom, vilka rester som finns kvar av allt han en gång var.
Han har haft alla chanser, och han har sumpat varenda en. Han hade världen för sina fötter och brydde sig inte ett piss, så jag vet inte hur tillförlitliga hans ord är.
Men å andra sidan, de som är helt uppe i det vill sällan ens erkänna vad de håller på med, och ännu mindre medge att det är skit. Så om han säger att han är fri från skit, så kanske han är det också. Synd att det är tio år för sent.
Så förbannat mysiga killar, och allt bara föll kring dem. Allt gick sönder, så många liv bara... slösades bort. Jag kan förstå att de bara "hade kul", och det är väl det som är mest skrämmande. Att det bara "hade kul" fram tills dess att det knappt fanns nått kvar av dem. Ja, fy fan vad "kul" det måste vara nu.... En sitter inne, en är död, tre är sönderknarkade, en är grav alkoholist, en leker familjefar med slår sina barns mamma sönder och samman varje chans han får, och resten... resten försöker. Men gör inte så bra ifrån sig...
Hur kunde jag klara det, och inte dem? Vad har ni för ursäkter?
Jag träffade honom i en affär. Han luktade lika gott som förr, men där stannade likheterna.
Han var artig, trevlig, absolut. Berättade om att han jobbar, har det bra. Så talar han om att han är "fri från skit"...
Fantastiskt, eller hur? "Fri från skit"....
Jag skulle vara så glad för hans skull om han verkligen slagit sig fri, jag säger absolut ingenting annat. Problemet var bara att jag hörde på hur han pratade, såg på hur han rörde sig, på hans ögon, på hans ansikte, på hela honom att han aldrig, aldrig, aldrig kan bli fri från skit.... Kanske han slutat, det vet ju inte jag. men kretsarna har brunnt, skiten har ätit upp honom innifrån och han har redan gått sönder alltför mycket för att kunna bli hel igen.
Hans ögon (de brukade vara pigga, iakttagande... Jag minns ett par vackra, blå ögon i skenet från tända ljus) var dunkla... Det är svårt att beskriva för någon som aldrig sett det, men det var som att de hade en rök i sig, en slöja av grått damm... Det fanns inget glitter helt enkelt. Och de såg inte på mig, de glodde, de stirrade genom mig och ut på andra sidan på ett obehagligt, onormalt sätt.
Hans röst kom inte längre från halsen som det är meningen att den skall göra, utan den kom någonstans bakifrån näsan, och hans konsonanter hackade sin väg ut genom munnen. Och hans mun... Jag minns att jag en gång i tiden mer än gärna skulle kysst denna mun, i det en gång så vackra ansiktet. Men nu var jag livrädd för att han skulle försöka pussa mig på kinden å den var täckt av ett vitt lager av fradga, eller slem... Så karaktäristiskt för någon som verkligen inte är "fir från skit". Till och med hans kroppssråk skrek till mig och skvallrade om hur trasig han blivit under årens lopp...
Och det gjorde mig så ont, det gjorde mig SÅ ONT att se vad som blivit av honom, vilka rester som finns kvar av allt han en gång var.
Han har haft alla chanser, och han har sumpat varenda en. Han hade världen för sina fötter och brydde sig inte ett piss, så jag vet inte hur tillförlitliga hans ord är.
Men å andra sidan, de som är helt uppe i det vill sällan ens erkänna vad de håller på med, och ännu mindre medge att det är skit. Så om han säger att han är fri från skit, så kanske han är det också. Synd att det är tio år för sent.
Så förbannat mysiga killar, och allt bara föll kring dem. Allt gick sönder, så många liv bara... slösades bort. Jag kan förstå att de bara "hade kul", och det är väl det som är mest skrämmande. Att det bara "hade kul" fram tills dess att det knappt fanns nått kvar av dem. Ja, fy fan vad "kul" det måste vara nu.... En sitter inne, en är död, tre är sönderknarkade, en är grav alkoholist, en leker familjefar med slår sina barns mamma sönder och samman varje chans han får, och resten... resten försöker. Men gör inte så bra ifrån sig...
Hur kunde jag klara det, och inte dem? Vad har ni för ursäkter?