Ånger-attack?
Fan, jag som haft sååå mycket ångest över saker jag gjort och önskat att jag kunde få dem ogjorda, jag fattade inte hur man kunde ångra det man INTE gjort. Att hålla sig i kragen, bit ihop, hålla sig lugn, det är ju sådant som ses som en bedrift egentligen, och som jag haft svårt att göra.
Jag är kanske impulsiv, det är iallafall så folk brukar se mig. Jag själv har inte sett mig som impulsiv men man har fel om sig själv så många gånger. Man är nog egentligen den som känner sig sämst av alla...
Ja, jag köper gärna en kopp choklad av bara farten, för att efter halva koppen komma på att jag lovat mig själv att komma i de där brallorna jag köpte ett nr för små...
Så ok, låt säga att jag är impulsiv, att jag faller för frestelser utan att tänka på konsekvenserna. Det har hänt, det måste jag erkänna, att jag funnit mig själv fortfarande ute på krogen klockan 1 på natten fast jag vet att jag ska vara på jobbet kl 8. Och ja, det ska väl också sägas att jag spytt galla på folk som stört mig, fast det egentligen varit något helt annat som varit problemet i grunden.
Men jag kan inte tänka mig att jag skulle ångra att jag stannade hemma innan jag skulle till jobbet, eller om jag hållt käften istället för att skrika ut en massa skit på det vis jag gjort. Man vet ju inte vad en handling har för konsekvenser innan man gjort den, så man kan omöjligt veta vad det skulle lett till om man någon gång tagit ett annat beslut än vad man faktiskt gjorde. Att ångra det man inte gjort är därför fullständigt absurt: det kunde ha gått åt helvete även om man gjorde precis rätt hela vägen. Hade jag inte gått ut den där kvällen hade jag kommit upp i tid till jobbet utan baksmälla och kanske gått och blivit påkörd av en buss istället...
Men det är klart, den där killen som man aldrig fick, han ligger ju kvar i minnet lite längre än de andra... Den där resan man aldrig kom iväg på kan man ju fantisera om lääng, lääänge efteråt, ja, nästan minnas, trots att man aldrig upplevde den på riktigt.
Och jag kan inte minnas varje kopp choklad jag hällt i mig under åren, hur mycket jag än ångrade dem just där och då. Men jag kan minnas den där koppen som jag inte fick, den där som jag betalade för på Cornetto och bad att få efter jag ätit klart, men som aldrig kom. Den där koppen som skulle varit perfekt att be om att ta i pappersmugg och dricka på vägen tillbaka till skolan, men som jag inte bad om utan gick ifrån... Den minns jag och jag kan nästan känna hur den skulle smakat om jag bara gått fram till disken och sagt "Ursäkta mig, jag tror ni glömt min varma choklad... Kan jag få ta med mig den istället?"
Och varje gång jag sitter på Cornetto så tänker jag på den, men jag vet att stunden är förbi, den där koppen får jag aldrig tillbaka...
Så jag förstår vad de menar nu... Att man ska följa sina impulsen för om det blir fel så glömmer man det egentligen ganska fort igen. Kan man minnas en förlorad choklad fyra år efter att man gick ifrån den, så tänk hur länge man grämer sig över den där killen man inte vågade säga "Jag gillar verkligen dig!" till, eller den där resan man inte åkte på av rädsla eller oro...
Var lite jävla impulsiva för fan!
För sen är stunden förbi.
Jobbigt att vara jag?
Det var som Maria beskrev det: först reagerar man inte speciellt på det utan det var bara en kommentar som alla andra, halvt på skämt, halvt på allvar, en sån där sak man kan slänga ur sig eller ta emot utan att man tänker mer på det.
Men när jag lät det snurra runt ett par varv så insåg jag snart: det var nog en av de värsta förolämpningar jag någonsin fått i hela mitt liv. Att ens komma på att säga så till någon annan är så otroligt uppblåst att man borde flyga iväg som en heliumballong av bara farten.
Det inte bara insunerar att allt jag är, allt jag varit, varje beslut jag någonsin tagit, är fel, det påvisar dessutom att allt hon är, alla hennes åsikter, beslut och val är mycket bättre än alla mina.
Att jag är hetsig, full av åsikter och har lätt för att hugga är inte alls okänt för någon, och absolut inte okänt för mig. Jag vet att jag hugger, men jag vet även att jag aldrig tuggar mig fast. Jag hugger snabbt och sen är det över och jag kommer aldrig med personangrepp. Det har hänt att jag skrattat åt mammas fula, blommiga byxor eller sagt till pappa att hans väggar inte alls är teracotta utan laxrosa, men jag har aldrig någonsin sagt: "Fan vad jobbigt det måste vara att vara du!".
Jag tycker inte att det är ett dugg jobbigt att vara jag. Jag ser mig själv som en lycklig människa som kan vara stolt över vad jag lyckats med och gjort i mitt liv.
Jag är en stark kvinna som inte tar skit, jag jobbar hårt och tjänar mina egna pengar och har lyckats skrapa ihop 100 högskolepoäng utan en krona i lån. Jag har en otorligt fin lägenhet på Blåsbo och jag vet vem jag är och vad jag vill.
Det är inte en dans på rosor och visst har även jag slagit ner blicken för någon jag inte vågat ta ögonkontakt med. Även jag har haft dagar då jag inte velat gå ut för att jag känner mig som den mest värdelösa människan i världen. Men överlag så ser jag mig som lyckligt lottad, en bra människa som kämpar för det jag anser viktigt.
Jag tar det som en komplimang när folk säger att jag inte är som alla andra, för jag tar det som att folk faktiskt ser att jag har kämpat för att kunna vara min egen istället för en avspeglng av alla andra, en halvtaskig kopia vars högsta dröm är att vara lagom, vara ett medelvärde, vilket det vi idag kallar "skönhet" i själva verket är.
Jag är inte lagom, aldrig lagom. Men jag är aldrig värst heller. Det finns alltid någon som har större tatueringar, bättre betyg, finare lägenhet, mer extrem hårfärg osv...
Jag är aldrig bäst, aldrig sämst... Men jag är bannemig bra!
Jag har gjort bra saker och jag är en bra människa, och jag har gjort saker och ting svårare för mig själv ibland för att jag vill göra bra saker. På så sätt kanske det är lite jobbigt att vara jag.
Men det är för mig att avgöra, ingen annan har rätt att säga till mig att det måste vara jobbigt att vara jag!
Jag älskar mitt liv!
Gör du det?