lillfridan

Jag fick i läxa att säga ifrån. Att vara jobbig, ivägen, krävande och ha självrespekt. Att tala om att "jag finns, jag existerar, jag kräver saker och jag vill ta plats!". Att våga kräva respekt och våga begära att få ta plats. Inte på ett elakt och respektlöst sätt, utan på ett ärligt och envetet sätt. Utan att anklaga och utan att ursäkta. Utan att backa undan, men utan att lägga över mina åsikter, bara uttrycka mina känslor.
Jag hade en plan för hur detta skulle gå till, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Istället kom en himla massa andra saker ivägen. Jag började inse att det inte bara är i relationer till andra jag är rädd att ta plats. Det är i princip hela tiden. När jag ska gå igenom en grind jag aldrig gått igenom, åka buss i en ny stad, gå in genom dörren till en restaurang, köra en bil jag aldrig kört, fråga var hallonkakorna är, gå på en gruppträning, gå in på ett museum, och för att inte erkänna att jag tcyker att det är så förbannat skitläskigt så låtsas jag som att jag tycker att det är töntingt och att jag är på tok för ball för att göra n ått så larvigt... Jag fick tillfälle att utmana mig själv när jag åkte iväg till Riga förra helgen, och detta gjorde mig mycket medveten om ett) hur jävla rädd jag är hela tiden, två) hur mycket jag har gömt mig bakom Thomas och låtit honom göra allting jag tyckt varit jobbigt och tre) jag dör inte av att behöva göra dessa saker ensam. I morse fick jag dock tillfälle att göra min läxa även angående det jag inledningsvis var menad att göra: säga ifrån utan att anklaga eller backa undan. Och trots att tredje världskriget var på antåg gick det till slut bra. Ta mig fan.

Idag vände vi blad. Jag är i föränndring och jag är mitt uppe i att utmana mina rädslor och gå emot allt det jag tycker är skrämmande. Jag gick på den där bussen, jag gick in i den där restaurangen, jag åkte på den där resan, jag kör den där bilturen och jag skickade det där sms:et. Och jag försöker att följa med utan att försöka styra och kontrollera. Försöker ha tilliten att det löser sig ändå. Fösöker förstå att ingenting blir bättre av att stänga in sig i ett vadderat rum och bara ruttna ihjäl.
Till nästa gång ska jag fortsätta göra det som är läskigt. Så fort jag känner rädsla skall jag kasta mig in i det. Och jag ska gå på en gruppträning. Fyyy faaaan.

Jag har Thomas innanför skinnet. Över ryggen har jag hans alias tatuerat, och kommer föralltid att ha det. Det var när jag såg det för någon dag sen som jag insåg: jag har aldrig sett mig själv som någons nummer ett. Aldrig någons första prioritering, aldrig varit säker på att bli totalt omhändertagen, aldrig en tatuering på någons rygg som aldrig kan suddas ut. Och man får ju alltid den idén bekräftad, för ger man folk tillräckligt många chanser gör ju alla bort sig någon gång...

Jag fick i uppdrag att skriva ner situationer där jag har känt problem med att dra gränsen för vad som är ok för mig. När jag känner mig orättvist behandlad eller när jag känner att "Nej, nu räcker det!" och beskriva hur jag känner, tänker och agerar. Och jag gjorde min läxa som den duktiga student jag är. Och det vi kom fram till är att jag blir handfallen av att känna maktlöshet. Och jag är rädd att säga ifrån när jag känner mig illa behandlad, för att när jag aldrig är någons nummer ett så kommer jag bli lämnad om jag är krånglig och jobbig. Så istället använder jag mig av humor och skämtar, ibland riktigt rått, för att slippa erkänna att min gräns är nådd. Ett skämt kan man alltid skratta bort även om det är rått. Men att öppna sig och faktiskt vara sårbar gör att man blir just sårbar. Det klarar inte jag av. Min råa humor gör dock att nästan ingen vet att skinnet på näsan kanske inte är så jäkla tjockt alla gånger.

Till nästa gång ska jag "öva" på att vara lite jobbig mot folk i min omgivning. Jag ska ställa fler krav, göra fler konfrontationer. Begära mer. Men inte på ett elakt och överreagerande sätt, utan på ett ärligt. Och utan att förminska mig själv, bara säga så som jag faktiskt känner utan att döma eller fördöma.
Fy fan...

Vi kom fram till att ett av de största problemen med min kärlek till mig själv är att jag inte vet hur man säger ifrån när man blir sårad, på ett "lagomt" sätt. Att ha självrespekt och inte tillåta andra att behandla mig illa är av största vikt, men jag vet helt enkelt inte hur man gör. Och i tidigare relationer kan jag ha tagit i för hårt och hamnat i långdragna konflikter och till och med förlorat realtioner, för att jag inte vet hur man säger ifrån på ett passande sätt, utan antingen valt att hålla käften och svälja en dålig behandling, eller flugit i taket och överreagerat.
Men det är svårt att lära sig hur man gör när man kräver att bli behandlad med respekt när man under många år i barndommen behandlats fullständigt respektlöst och förväntats acceptera det. Att inte ha chansen att säga ifrån och få ett "förlåt", att få förståelse. Att inte bli tagen på allvar.
Hur lär man sig att veta var gränsen går för hur man låter sig bli behandlad? Hur lär man sig det rätta sättet att agera då? Hur får man en passande respons att sitta i ryggmärgen och bli till en automatisk respons istället för något som måste tämjas, analyseras, omformuleras och redigeras innan det är acceptabelt?

Efter att ha konstaterat vad som är viktigast i en raltion för mig: Kärlek, Engagemang, Passion, Trygghet, Respekt och Engagemang, så får jag frågan: Gäller detta i relationen till dig själv?
Perplex ser jag ner på mitt papper och konstaterar: nej, inte alls. Min kärlek till mig själv svajar. Jag tycker att jag är en ganska så bra människa, men jag tycker inte att jag lyckas med det jag vill. Och jag låter mig aldrig komma undan med någonting. Om jag gör något dumt så kommer jag ihåg det och spelar upp det i huvudet om och om igen. Jag mobbar mig själv, retar mig själv, tråkar och tråkar och tråkar. Jag pekar ut fel och brister och låter mig aldrig komma undan med någotning. Jag har så mycket förståelse och förlåtelse för andra. Men aldrig för mig själv. Mitt Engagemang inför mig själv är inte vad det borde vara. Jag låter så många borden vara och har inte ögonen på målet. Jag engagerar mig i småsaker med det stora ramlar bort igen och igen. Jag har inte avslutat skolan, som jag vet att jag egentligen vill. Jag har inte satt ner foten och sagt ifrån när vägen börjat gå för mycket åt ett annat håll än dit jag vill. Min Respekt för mig själv är antingen eller. Antingen har jag för mycket eller ingen alls. Passionen inför mig själv är i princip bortblåst. Jag har inte varit passionerad infrö mig själv, snarare uttråkad. Jag är inte nyfiken på att utforska min själ och mina drömmar. Jag har ingen värme inför mig själv. Och tryggheten inför mig själv har enbart fokuserat på mig tillsammans med någon annan. Jag ensam har ingen trygghet. Jag är bara en halva och kan varken stå eller flyga för jag har bara ett ben och en vinge.

Men hur vill jag ha det då? Vad är det jag saknar? Vad ska jag sträva efter?
Jag vill känna Kärlek inför mig själv. Jag vill ha inre omtanke, värme och ärlighet. Jag vill se på mig själv med Glädje. Framtidstro, nyfikenhet, passion och humor. Jag vill kunna ta mig själv och det jag gör med en klackspark. Jag vill ha Självrespekt, ansvar, planering och hälsa. Jag vikk ha Förståelse och Förlåtelse. Och jag vill vara Trygg i mig själv. Ha frihet, lugn, enkelthet och självständighet i livet. Kunna vara själv. Kunna vara mig själv.

Mitt liv är lite ur led. Min värld visade sig se ut på ett anat sätt än jag hade hoppats. Men här sitter jag, med både liv och värld på något vis konstant. Det jag har kommit att konstatera är att det är dags för mig att ta tag i min förmåga att blunda för det jag inte vill se, för förr eller senare kommer det att bita en i röven vare sig man låtsas om att det finns eller inte. Jag har hamnat lite efter, så jag börjar med att berätta om steg ett i arbetet med mig själv.

Vad innebär ett förhållande för mig? Vad är viktigt och vad är inte viktigt? Vad är det som är centralt för mig i relationen till andra omkring mig?

Svaret är avancerat och komplicerat. Men i ett nät av ord, finner vi centrum av allt: Kärlek. Kopplat till denna fullständiga kärlek har vi Passion (nyfikenhet, framtidstro, humor, värme), Trygghet (lugn enkelhet, säkerhet, Självständighet, nyfikenhet, frihet, mognad), Respekt (ansvar, hänsyn) och Engagemang (gemenskap, gemensamma mål, ärlighet, vilja, kommunikation, omtanke). Det man nog kan sammansfatta det hela med är att i mina relationer vill jag ge allt, eller strunta i det. Jag vill inte älska någon lite, vara någons kompis ibland. Jag vill ÄLSKA den person jag älskar. Jag vill ha engagemang, passion, trygghet och respekt. Jag vill ge engagemang, passion, trygghet och respekt.
Annan form av kärlek är inget för mig. Vad detta innebär just nu, det kan inte ens jag veta.