Männen i mitt liv
Så många människor spenderar sina liv åt att söka efter Den Stora Kärleken som ska dyka upp någon stans ifrån och förändra allt som förut varit fel i ens liv och med ens ska man på något vis bli hel. Den amerikaniserade drömmen består av att vi alla är halvor, delar av par, som alla bara söker någon att para ihop sig med för att bli hel. När vi finner denna någon kommer tiden stanna upp, fyrverkerier exploderar och ingenting blir någonsin grått och trist igen. Vi ska hitta vår själsfrände, den perfekta människan för oss.
Sanningen ser ju ofta lite annorlunda ut. Vem är den där perfekte personen som ska skaka om oss och förändra allt till det bättre? Någon form av övermänniska?
Nej, den personen kommer vara en helt vanlig individ med fel och brister precis som alla andra. Och förr eller senare kommer man att upptäcka dessa fel och brister. Jobbigt läge, det är inte som i amerikanska filmer; man har upptäckt en spricka i den perfekta fastaden som skulle hålla en uppe, eftersom man inte klarar av att hålla upp sig själv. Och om inte fasaden är perfekt så kanske inte förhållandet är perfekt? Och om förhållandet inte är perfekt som har man alltså inte hittat sin själsfrände!
Mitt liv består inte av mig och en annan person. Jag är inte en del av ett pa rsom måste finna sin parter för att bli hel. Jag har partners för att jag trivs med det, jag tycker om att ha någon att ringa varje dag, som känner mig, förstår mig, talar mitt språk. Jag har funnit två själsfränder, jag har två män i mitt liv, och tillsammans ger de mig allt jag någonsin behöver.
Den ena är ung, blåögd och full av känslor som han inte kan handskas med. Den anda är trygg, säker och stabil. Den ena kan mig utan och innan, den andra förstår alla mina sår.
Man kan inte mäta kärlek på en linjal, man kan inte väga den i en vågskål. Det finns inga regler för vad som är rätt och fel egentligen. Och ingen kan tala om vad kärlek är, och vad den inte är.
Min kärlek har växt sig stark för båda männen i mitt liv, och jag skulle inte vilja se mig utan någon av dem.
Jag vill kunna skratta fanatiskt på stan åt nån idiotisk ordramsa eller få skrattanfall åt nån ful gubbe som går förbi. Jag vill fortfarande kunna diskutera min kurslitteratur eller förklara hur det känns när ens bästa vän (trodde jag) flyttade och slutade höra av sig fullständigt.
Jag vill kunna luta mig tillbaka i soffan och ta en öl, och jag vill kunna gå på vinprovning.
Jag vill garva, fisa och pilla mig i naveln, och jag vill resa, uppleva och se!
Kärleken är inte objektiv, och den tar många olika former
I filmen "Tidvattnets furste" finns det en scen som etsat sig fast hos mig och som säger allt om kärleken. Tom har inlett en het affär med en kvinna, efter att hans fru träffat en annan man. Till slut bestämmer han sig för att ge sin fru en andra chans och han åker för att säga hejdå till sin nya kärlek. När de står på trotoaren viskar hon till honom : "You love her more", och han svarar: "No, Lowenstein... just longer." ...
Så... Håll dig själv uppe och älska alla du kan älska! Ingen kan bära dig åt dig, det får du göra själv.
Och det finns inte bara en sjäsfrände... Det finns hur många som hellst. Och ingen annan kan bestämma åt dig hur kärleken ser ut... Det gör bara du.
Sanningen ser ju ofta lite annorlunda ut. Vem är den där perfekte personen som ska skaka om oss och förändra allt till det bättre? Någon form av övermänniska?
Nej, den personen kommer vara en helt vanlig individ med fel och brister precis som alla andra. Och förr eller senare kommer man att upptäcka dessa fel och brister. Jobbigt läge, det är inte som i amerikanska filmer; man har upptäckt en spricka i den perfekta fastaden som skulle hålla en uppe, eftersom man inte klarar av att hålla upp sig själv. Och om inte fasaden är perfekt så kanske inte förhållandet är perfekt? Och om förhållandet inte är perfekt som har man alltså inte hittat sin själsfrände!
Mitt liv består inte av mig och en annan person. Jag är inte en del av ett pa rsom måste finna sin parter för att bli hel. Jag har partners för att jag trivs med det, jag tycker om att ha någon att ringa varje dag, som känner mig, förstår mig, talar mitt språk. Jag har funnit två själsfränder, jag har två män i mitt liv, och tillsammans ger de mig allt jag någonsin behöver.
Den ena är ung, blåögd och full av känslor som han inte kan handskas med. Den anda är trygg, säker och stabil. Den ena kan mig utan och innan, den andra förstår alla mina sår.
Man kan inte mäta kärlek på en linjal, man kan inte väga den i en vågskål. Det finns inga regler för vad som är rätt och fel egentligen. Och ingen kan tala om vad kärlek är, och vad den inte är.
Min kärlek har växt sig stark för båda männen i mitt liv, och jag skulle inte vilja se mig utan någon av dem.
Jag vill kunna skratta fanatiskt på stan åt nån idiotisk ordramsa eller få skrattanfall åt nån ful gubbe som går förbi. Jag vill fortfarande kunna diskutera min kurslitteratur eller förklara hur det känns när ens bästa vän (trodde jag) flyttade och slutade höra av sig fullständigt.
Jag vill kunna luta mig tillbaka i soffan och ta en öl, och jag vill kunna gå på vinprovning.
Jag vill garva, fisa och pilla mig i naveln, och jag vill resa, uppleva och se!
Kärleken är inte objektiv, och den tar många olika former
I filmen "Tidvattnets furste" finns det en scen som etsat sig fast hos mig och som säger allt om kärleken. Tom har inlett en het affär med en kvinna, efter att hans fru träffat en annan man. Till slut bestämmer han sig för att ge sin fru en andra chans och han åker för att säga hejdå till sin nya kärlek. När de står på trotoaren viskar hon till honom : "You love her more", och han svarar: "No, Lowenstein... just longer." ...
Så... Håll dig själv uppe och älska alla du kan älska! Ingen kan bära dig åt dig, det får du göra själv.
Och det finns inte bara en sjäsfrände... Det finns hur många som hellst. Och ingen annan kan bestämma åt dig hur kärleken ser ut... Det gör bara du.