Första inlägget
Jaha... Så har man blivit en sån där "bloggare" som tror att mitt liv och mina åsikter ska vara så förbannat intressanta att även andra vill läsa dem...
Vem vet, även jag kanske kan skriva om stora ämnen, protestera mot makten och förändra världen?
Nää...
För just nu är mitt liv för kaosartat för att vara så engagerad i saker och ting som står utanför min makt.
Hur fel det än är med svält, diskriminering, nedskärningar och katastrofer kan jag inte låtsas att jag bryr mig just nu, jag är en egoistisk liten tjej som just nu ser till mina egna problem och tycket så fruktansvärt synd om mig själv.
Jag har bullat ner mig i soffan många kvällar och kollat på repriser av diverse serier, tryckt i mig choklad och gråtit med huvudpersonerna i dessa sentimentala skildringar om hur livet inte alltid blir som man trott.
Jag flyger med till Capeside och sörjer de förlorade drömmarna, får krossat hjärta om och om igen i New York ihop med Carrie och Samantha, gömmer mig för exet i Stars Hollow och super mig redlöst full ihop med Ryan och Seth för att glömma mitt meningslösa liv i Californien.
Jag väljer att sitta där och leva med i deras liv, känna medlidande för dessa fiktioner, gråta över deras sorger som faktiskt aldrig funnits på riktigt.
Jag är nyseparerad. Tavlorna är nedplockade, presentarna rättvis fördelade och jag själv förkrossad.
Mitt liv har förvandlats från lugn och trygg rutin till kaos, flyttkartonger och ett värkande hjärta.
Största delen av mig har fortfarande inte fattat att det är på riktigt, jag förväntar mig ännu att allting ska vara som vanligt nästa gång jag ringer, att mina kläder fortfarande ska ligga i den gröna garderoben och vår disk ska stå skitig och illaluktande på diskbänken nästa gång jag kommer hem till vår lägenhet.
Hans lägenhet.
Precis som Dawson lever jag i en fantasivärld där allting är som jag vill att det ska vara, och varje gång jag vaknar upp och inser hur fel jag egentligen har krossas alla mina drömmar om och om igen.
Dessvärre så slutar det inte göra ont efter en vecka, och när tjejerna i New York går på mingelparty med varsinn Cosmopolitan och skaffar sig nya ligg varje helg sitter jag fortfarande där i mitt nattlinne. Deras krossade hjärtan läker snabbare än sår på tungan, medan jag själv förfaller.
Jag har vårat foto i handen och jag följer konturerna med fingret. Så underbart sammansvetsade, så ohämmat förälskade.
Jag har inte bara flyttat ifrån någon för första gången, jag har lämnat min absolut sista tonnårsförälskelse. Jag kommer aldrig mer ha en oskyldig, blåögd romans på det sätt som man endast har när världen är vacker och kärleken är självklar. Det blir aldrig mer Rory och Dean, Joey och Dawson, Ryan och Marissa, Frida och David.
Kanske kommer jag att blir ännu mer av en Samatha, krossad för många gånger för att orka ge ens en bit av mig själv till någon. Ska jag, precis som hon, inte lyckas öppna mig igen innan jag är 45 och upptäcker mitt första gråa könshår?
Jag måste hela tiden påminna mig själv om att det var mitt val, men precis som när Seth åkte iväg med sin segelbåt så känner jag att det var en nödvändig handling som jag alltid kommer ångra.
Fast i en cirkel utan slut. Vad skulle hänt om jag stannade? Katastrof eller paradis?
Jag gjorde ett val, och nu får jag lov att leva med det. Snart ska jag resa mig och stänga av den förbannade tv:n och lära mig att ta hand om mitt eget liv istället för tvinga mig själv att identifiera mig med andras för att tillåta mig själv att känna sorg.
Jag har lämnat min Mr Big, min Dawson, och jag kunde inte gjort annorlunda. I både dessa serier löste sig ju allting till slut, frågan är bara hur det kommer att gå för mig?
Skillanden är ju att Carrie fick sin John medan Joey valde att leva sitt liv med Pacey istället.
Men jag har ingen lust att flytta till Paris för att min kärlek ska ändra sina vanor och jag vill inte vela fram och tillbaka i tio år innan jag till slut bestämmer mig för hur jag ska ha det.
Nej, jag måste rycka upp mig nu, försöka fokusera på livet, det verkliga livet där ute. Det som består av orättvisor, svält och katastrofer som jag inte kan göra ett skit åt, för livet är nu.
Jag kan inte gömma mig här under täcket i min låtsasvärld hur länge som hellst för serier kan gå i repris hur många gånger som hellst, men livet lever man bara en gång.
Jag får helt enkelt göra det bästa av det.
Flytta in i en lila lägenhet ihop med mina vänner och skaffa en anka och en kyckling...
Vem vet, även jag kanske kan skriva om stora ämnen, protestera mot makten och förändra världen?
Nää...
För just nu är mitt liv för kaosartat för att vara så engagerad i saker och ting som står utanför min makt.
Hur fel det än är med svält, diskriminering, nedskärningar och katastrofer kan jag inte låtsas att jag bryr mig just nu, jag är en egoistisk liten tjej som just nu ser till mina egna problem och tycket så fruktansvärt synd om mig själv.
Jag har bullat ner mig i soffan många kvällar och kollat på repriser av diverse serier, tryckt i mig choklad och gråtit med huvudpersonerna i dessa sentimentala skildringar om hur livet inte alltid blir som man trott.
Jag flyger med till Capeside och sörjer de förlorade drömmarna, får krossat hjärta om och om igen i New York ihop med Carrie och Samantha, gömmer mig för exet i Stars Hollow och super mig redlöst full ihop med Ryan och Seth för att glömma mitt meningslösa liv i Californien.
Jag väljer att sitta där och leva med i deras liv, känna medlidande för dessa fiktioner, gråta över deras sorger som faktiskt aldrig funnits på riktigt.
Jag är nyseparerad. Tavlorna är nedplockade, presentarna rättvis fördelade och jag själv förkrossad.
Mitt liv har förvandlats från lugn och trygg rutin till kaos, flyttkartonger och ett värkande hjärta.
Största delen av mig har fortfarande inte fattat att det är på riktigt, jag förväntar mig ännu att allting ska vara som vanligt nästa gång jag ringer, att mina kläder fortfarande ska ligga i den gröna garderoben och vår disk ska stå skitig och illaluktande på diskbänken nästa gång jag kommer hem till vår lägenhet.
Hans lägenhet.
Precis som Dawson lever jag i en fantasivärld där allting är som jag vill att det ska vara, och varje gång jag vaknar upp och inser hur fel jag egentligen har krossas alla mina drömmar om och om igen.
Dessvärre så slutar det inte göra ont efter en vecka, och när tjejerna i New York går på mingelparty med varsinn Cosmopolitan och skaffar sig nya ligg varje helg sitter jag fortfarande där i mitt nattlinne. Deras krossade hjärtan läker snabbare än sår på tungan, medan jag själv förfaller.
Jag har vårat foto i handen och jag följer konturerna med fingret. Så underbart sammansvetsade, så ohämmat förälskade.
Jag har inte bara flyttat ifrån någon för första gången, jag har lämnat min absolut sista tonnårsförälskelse. Jag kommer aldrig mer ha en oskyldig, blåögd romans på det sätt som man endast har när världen är vacker och kärleken är självklar. Det blir aldrig mer Rory och Dean, Joey och Dawson, Ryan och Marissa, Frida och David.
Kanske kommer jag att blir ännu mer av en Samatha, krossad för många gånger för att orka ge ens en bit av mig själv till någon. Ska jag, precis som hon, inte lyckas öppna mig igen innan jag är 45 och upptäcker mitt första gråa könshår?
Jag måste hela tiden påminna mig själv om att det var mitt val, men precis som när Seth åkte iväg med sin segelbåt så känner jag att det var en nödvändig handling som jag alltid kommer ångra.
Fast i en cirkel utan slut. Vad skulle hänt om jag stannade? Katastrof eller paradis?
Jag gjorde ett val, och nu får jag lov att leva med det. Snart ska jag resa mig och stänga av den förbannade tv:n och lära mig att ta hand om mitt eget liv istället för tvinga mig själv att identifiera mig med andras för att tillåta mig själv att känna sorg.
Jag har lämnat min Mr Big, min Dawson, och jag kunde inte gjort annorlunda. I både dessa serier löste sig ju allting till slut, frågan är bara hur det kommer att gå för mig?
Skillanden är ju att Carrie fick sin John medan Joey valde att leva sitt liv med Pacey istället.
Men jag har ingen lust att flytta till Paris för att min kärlek ska ändra sina vanor och jag vill inte vela fram och tillbaka i tio år innan jag till slut bestämmer mig för hur jag ska ha det.
Nej, jag måste rycka upp mig nu, försöka fokusera på livet, det verkliga livet där ute. Det som består av orättvisor, svält och katastrofer som jag inte kan göra ett skit åt, för livet är nu.
Jag kan inte gömma mig här under täcket i min låtsasvärld hur länge som hellst för serier kan gå i repris hur många gånger som hellst, men livet lever man bara en gång.
Jag får helt enkelt göra det bästa av det.
Flytta in i en lila lägenhet ihop med mina vänner och skaffa en anka och en kyckling...