lillfridan

Jag gick igenom det en gång, förklarade varför jag vill gifta mig, varför jag anser det vara en bra idé på alla sätt och vis och varför jag kan stå rakryggad och skrika ut över världen att jag är en gift och lycklig kvinna!
Folk omkring mig tror att äktenskapet är dött, folk som gifter sig sätter frivilligt på sig handbojorna och lever resten av sitt liv instängda i en vrå utan egen vilja eller frihet. Att gifta sig är att vara lurad, det är att lova mer än man kan hålla, det är att vara naiv och föråldrad i detta jämställda land när kvinnan inte längre behöver en man!
Människor, unga människor framför allt, tycks anse att äktenskapet är ett misslyckande.
Men skaffa barn kan man göra...! För då har man inte gett ett löfte, man har inte bundit sig vid en person för resten av sitt liv, man har inte tagit ett beslut som är oåterkalleligt och förändrat sitt liv till ett mindre rörligt sådant (?).
Unga tjejer kan klämma ur sig ungar på löpande band, men att gifta sig är ett nederlag, eller att ha tagit sig vatten över huvudet.
Jag vill inte ha sagt att bli förälder är ett nederlag, men det är ingenting man kan se lätt på. Att skaffa barn är det största man kan göra, och det är något man bör fundera både en och sjuhundra gånger på innan man gör det. Det kommer inte på andraplats efter äktenskapet, det kommer på förstaplats. Äktenskapet är stort, men det bör inte ses som större eller svårare än att skaffa barn, inte av traditionella skäl utan för att man visar att man är seriös och har tagit ett stort beslut i sitt liv.

Och man är inte naiv för att man tar en chansning. Jag vill att det föralltid skall stå skrivet i historien att jag hörde ihop med denna individ. Han var mitt allt och den hälft som jag inte vill vara utan. Självklart skulle jag överleva utan honom - men jag VILL inte. Jag vill ha det svart på vitt, jag vill att alla, alla, alla skall veta att det är han och jag.

Allt detta sa jag och han lyssnade. Han såg skeptisk ut, vilket störde mig. Denna människa som går mot strömmen, som nästintill har fobi för Svenssonlivet, som inte förstår varför människor följer strömmen, han var skeptisk. Kanske han tyckte att jag var naiv. Kanske han tyckte jag var för ung. Kanske han tyckte att jag inte kan känna en människa på så kort tid, inte tillräckligt för att veta att jag vill leva med honom.
Så han frågar: Vad är ditt statement med att gifta dig?
"Ööööööööh.... Jaaa... Asså.... "
Jag vill ju ha ett statement, speciellt när han frågar om ett specifikt sådant... Men hjärnan kryper ihop och gnyr i ett hörn och vägrar släppa fram en enda logisk tanke och jag känner att jag rodnar som en liten flicka...
Och ju mer jag försöker få fram ett kvickt svar på vad det är jag vill ha sagt, desto hårdare spänner han sina blö ögon i mig, vilket knappast hjälper mig på traven.

Han släppte det efter en stund och vi började prata om någonting annat.
Och jag funderade inte mer på det.
Han försvann ur mitt liv och han kommer antagligen aldrig att ens röra sig i pereferin igen, så tanken föll i glömska.
Fram tills han såg på mig genom tv-rutan med de där blå ögonen igen.
Jag kom att tänka på vad han sa till henne, kvinnan han förväntades älska. Jag kom ihåg hur han spottat henne i ansiktet, så oförtjänt och skabbigt, helt i arrogansens namn.
Och jag hade mitt statement.

Jag gifter mig för att visa världen att kärleken är inte död. Kärleken är inga bojor, kärleken är vad som får dig att bli fri. Att lova någon din kärlek är inte naivt, det är något beundransvärt. Det är inte förrän du varit lycklig som du vet hur det känns att leva, och att vara älskad är vad som ger livserfarenhet.
Man skall mäta i skratt, inte i gråt. Man skall mäta i gulliga sms, inte i självförskaffade ärr på armarna.
Det är tillåtet att kasta sig över kanten och förlita dig på att du kommer flyga!

Iaf ibland. Iaf i liten skala.
Man måste tillåta sig att älska.

Jag har inte varit en ängel, det vet jag mycket väl. Jag har kört över, utnyttjat, ljugit, förstört... Men vissa saker kan jag vifta bort med handen och låtsas som att de inte finns - eller i alla fall kunna förklara och ändå vara tillfreds med mig själv i vetskapen om jag jag innerst inne är omtänksam, empatisk och egentligen alldeles för jävla snäll.

Men det finns en person som vet exakt hur svinig jag kan vara, som vet precis hur den fulaste av alla SmåFridor ser ut. Han kan få mig att gny av skam bara genom att finnas till och jag skälver av rädsla för att han skall sprida sanningen om mina värsta gärningar.

Han har varit borta en längre stund, jag har nästan inte sett till honom sen det hände. I nästan fem år har jag kunnat undvika det, jag har kunnat förtränga, blunda, ignorera. Fram till alldeles nyligen. Det var som att jag öppnade Pandoras ask genom att nämna hans namn och högt uttala Hemligheten, något som knappt hänt någonsin.
Och plötsligt är han överallt! Han är i korridoren, han är på tåget, han är i biblioteket, han är i tankar och i konversatiuoner, i sms och i telefonsamtal... Och karln till och med hälsade på mig, vilket endast resulterade i att jag fick panik och flydde in i famnen på min älskade och vägrade gå utanför dörren på hela dagen.

Det spelar ingen roll att det (nästintill) var legitima handlingar av mig, det är fullständigt irrelevant att han betedde sig lika jävla illa. Som en annan inblandad uttryckte de: "Undrar vem som svek vem först?". Men det har inte med saken att göra att även han borde skämmas för alla lögner han spydde ur sig och alla finesser och metoder han använda för att försöka manipulera och bilda mig vid hans sida.
För det hör till hans samvete, det är något HAN måste leva med och fölika sig med.
Och jag har mina handlingar.

Jag måste acceptera att det var något jag gjode då, för nästan fem år sedan. Jag måste förlika mig med att det är något jag var kapabel till att göra, och att det var något jag kanske till och med var tvungen att göra för att komma därifrån där och då. Och kanske, kanske, skulle jag göra samma sak igen om jag var tvungen att leva om det.
Ser man i backspegeln så lärde jag mig mycket.
Jag tror att alla lärde sig en hel del i och med det.

Eller så är det bara något jag intalar mig för att kunna leva med det. Samtidigt så har jag ju inte haft några större problem med att leva med det fram tills dess att han dök upp igen som gubben i lådan och snurrar runt mina inälvor några varv i förbifarten. Det är skrämmande att träffa på den enda personen i värdlen som bara har sett ens extremaste och fulaste ansikte.
Ingen vacker syn och jag önskar att jag skulle slippa veta att han vet...
Stoppa huvudet i sanden en gång till.