lillfridan

Jag har inte varit en ängel, det vet jag mycket väl. Jag har kört över, utnyttjat, ljugit, förstört... Men vissa saker kan jag vifta bort med handen och låtsas som att de inte finns - eller i alla fall kunna förklara och ändå vara tillfreds med mig själv i vetskapen om jag jag innerst inne är omtänksam, empatisk och egentligen alldeles för jävla snäll.

Men det finns en person som vet exakt hur svinig jag kan vara, som vet precis hur den fulaste av alla SmåFridor ser ut. Han kan få mig att gny av skam bara genom att finnas till och jag skälver av rädsla för att han skall sprida sanningen om mina värsta gärningar.

Han har varit borta en längre stund, jag har nästan inte sett till honom sen det hände. I nästan fem år har jag kunnat undvika det, jag har kunnat förtränga, blunda, ignorera. Fram till alldeles nyligen. Det var som att jag öppnade Pandoras ask genom att nämna hans namn och högt uttala Hemligheten, något som knappt hänt någonsin.
Och plötsligt är han överallt! Han är i korridoren, han är på tåget, han är i biblioteket, han är i tankar och i konversatiuoner, i sms och i telefonsamtal... Och karln till och med hälsade på mig, vilket endast resulterade i att jag fick panik och flydde in i famnen på min älskade och vägrade gå utanför dörren på hela dagen.

Det spelar ingen roll att det (nästintill) var legitima handlingar av mig, det är fullständigt irrelevant att han betedde sig lika jävla illa. Som en annan inblandad uttryckte de: "Undrar vem som svek vem först?". Men det har inte med saken att göra att även han borde skämmas för alla lögner han spydde ur sig och alla finesser och metoder han använda för att försöka manipulera och bilda mig vid hans sida.
För det hör till hans samvete, det är något HAN måste leva med och fölika sig med.
Och jag har mina handlingar.

Jag måste acceptera att det var något jag gjode då, för nästan fem år sedan. Jag måste förlika mig med att det är något jag var kapabel till att göra, och att det var något jag kanske till och med var tvungen att göra för att komma därifrån där och då. Och kanske, kanske, skulle jag göra samma sak igen om jag var tvungen att leva om det.
Ser man i backspegeln så lärde jag mig mycket.
Jag tror att alla lärde sig en hel del i och med det.

Eller så är det bara något jag intalar mig för att kunna leva med det. Samtidigt så har jag ju inte haft några större problem med att leva med det fram tills dess att han dök upp igen som gubben i lådan och snurrar runt mina inälvor några varv i förbifarten. Det är skrämmande att träffa på den enda personen i värdlen som bara har sett ens extremaste och fulaste ansikte.
Ingen vacker syn och jag önskar att jag skulle slippa veta att han vet...
Stoppa huvudet i sanden en gång till.