Att återvända
Ystad har varit mitt hem i nästan 8 månader nu. Det har inte blivit som jag tänkt mig, men det har dock varit fantastiskt.
Det var inte meningen att jag skulle finna ett arbete som det jag nu har. Det var inte meningen att detta arbeta skulle komma att betyda så mycket för mig. det var inte meningen att jag skulle pendla 16 mil varje dag och det var inte meningen att jag skulle tatuera hela ryggen. Jag skulle inte bli en tatuerad kriminalvårdare helt enkelt. Jag skulle läsa teologi, ligga på stranden och bara softa.
det var inte meningen att jag skulle känna Ystad utan och innan. det var inte meningen att jag skulle förälska mig i gränderna, gathusen, stockrosorna... Men här är jag. Och jag är kär. I så många olika saker.
Jag är kär i havet som välkomnar mig på mornarna när jag går min sväng genom sandskogen. Jag är kär i Snöret som tuggar på mina tår på mornarna och som äter upp Fjants och Buses mat varenda chans han får. Fetto-Snöret som vi hämtade i Lund efter ett av våra Västeråsbesök. Jag är kär i kakbuffén i mossbystrand, jag är kär i min fina, mintgröna bil som jag sitter och vibrerar mig frm i på väg till och från jobbet. Jag är kär i den lilla bensinstationen på vägen som ser ut som den är tagen direkt ur en scen från 50-talet. Jag är kär i Snuggles, i Chokladkaféet, i Store Thor och Bryggeriet, i Book Café och soft social club, jag är kär i tågrälsen som går förbi vårt hus där nån vagn åker förbi en gång i månaden och för ett jävla liv. Jag är kär i Malmö och i Pågatågen, i skånska och i doften av rutten tång. Jag är kär i filmbutiken och kullerstenarna, torget och tatueringsstudion. Och jag vet inte hur jag ska kunna lämna sanden, blåsten, kaffebryggaren och de små blå blommorna som växer nere vid havet. Och sommaren kom och den är redan på väg att gå igen. Och Thomas försöker intala mig att vintern ändå inte är någonting att uppleva, men den bit av den skånsa vinterna jag hann se var värd det för mig. Jag är kär i det horisontella regnandet och björnbärsthéet inköpt på rättvisehandeln. Jag är kär i mötesplats österlen och att kunna hälla calvados för 50 kr /ml rakt ner i kaffet så Thomas nästan skriker rakt ut i spontan protest. Jag är kär i min arbetsplats, i Hans, i Åsa... Och Anna, Anna, Anna....
Men nu åker jag hem igen, till en lägenhet som jag också är kär i. För att återuppta mina studier som jag älskar och fortsätta träffa mia vänner som jag älskar. Och jag tror inte att jag är bättre än dem. Jag vill inte redera ut mitt förflutna bara för att jag funnit något nytta och spännande, jag föraktar inte det gamla eftersom jag inte föraktar mig själv. Kag har bara funnit mer att älska, mer att ta till mig, mer att längta efter och återvända till. Ännu en fristad i världen att må bra i.
Men jag kommer fortfarande gråta ögonen ur mig. Helt klart.
Det var inte meningen att jag skulle finna ett arbete som det jag nu har. Det var inte meningen att detta arbeta skulle komma att betyda så mycket för mig. det var inte meningen att jag skulle pendla 16 mil varje dag och det var inte meningen att jag skulle tatuera hela ryggen. Jag skulle inte bli en tatuerad kriminalvårdare helt enkelt. Jag skulle läsa teologi, ligga på stranden och bara softa.
det var inte meningen att jag skulle känna Ystad utan och innan. det var inte meningen att jag skulle förälska mig i gränderna, gathusen, stockrosorna... Men här är jag. Och jag är kär. I så många olika saker.
Jag är kär i havet som välkomnar mig på mornarna när jag går min sväng genom sandskogen. Jag är kär i Snöret som tuggar på mina tår på mornarna och som äter upp Fjants och Buses mat varenda chans han får. Fetto-Snöret som vi hämtade i Lund efter ett av våra Västeråsbesök. Jag är kär i kakbuffén i mossbystrand, jag är kär i min fina, mintgröna bil som jag sitter och vibrerar mig frm i på väg till och från jobbet. Jag är kär i den lilla bensinstationen på vägen som ser ut som den är tagen direkt ur en scen från 50-talet. Jag är kär i Snuggles, i Chokladkaféet, i Store Thor och Bryggeriet, i Book Café och soft social club, jag är kär i tågrälsen som går förbi vårt hus där nån vagn åker förbi en gång i månaden och för ett jävla liv. Jag är kär i Malmö och i Pågatågen, i skånska och i doften av rutten tång. Jag är kär i filmbutiken och kullerstenarna, torget och tatueringsstudion. Och jag vet inte hur jag ska kunna lämna sanden, blåsten, kaffebryggaren och de små blå blommorna som växer nere vid havet. Och sommaren kom och den är redan på väg att gå igen. Och Thomas försöker intala mig att vintern ändå inte är någonting att uppleva, men den bit av den skånsa vinterna jag hann se var värd det för mig. Jag är kär i det horisontella regnandet och björnbärsthéet inköpt på rättvisehandeln. Jag är kär i mötesplats österlen och att kunna hälla calvados för 50 kr /ml rakt ner i kaffet så Thomas nästan skriker rakt ut i spontan protest. Jag är kär i min arbetsplats, i Hans, i Åsa... Och Anna, Anna, Anna....
Men nu åker jag hem igen, till en lägenhet som jag också är kär i. För att återuppta mina studier som jag älskar och fortsätta träffa mia vänner som jag älskar. Och jag tror inte att jag är bättre än dem. Jag vill inte redera ut mitt förflutna bara för att jag funnit något nytta och spännande, jag föraktar inte det gamla eftersom jag inte föraktar mig själv. Kag har bara funnit mer att älska, mer att ta till mig, mer att längta efter och återvända till. Ännu en fristad i världen att må bra i.
Men jag kommer fortfarande gråta ögonen ur mig. Helt klart.