lillfridan

Det behöver ju inte bara vara stora ämnen jag har tankar och åsikter om. Exempelvis så har jag åsikter kring matvaror och butiker. Jag blir så arg när jag är och handlar och så står det folk omkring mig i kassan som alla tar vita kassar istället för beiga. Det finns beiga kassar som är i vanlig plast och sen finns det beiga som är biologiskt nedbrytbara. De är lika stora,, ligger precis bredvid varandra och den beige kostar EN KRONA mer än den vita, och ändå väljer folk att köpa de vita. Varför? Varför, varför, varför? Och varför i helvete säljer butikerna fortfarande vanliga plastkassar om det finns alternativ som är bättre för miljön?

"Määh, det är väl bra att köpa det man alltid har köpt så vet man vad man får, och beiga kassar passar inte in i mitt kök, och den där extra kronan kan jag behöva till någonting annat och dessutom är miljön inte så viktigt för mig, för jag bor ju i stan...." ?

Och alla dessa fantastiska bortförklaringar till varför man INTE skall köpa KRAV-varor...!

"Böööh, det är faktiskt så att KRAV inte alls är bättre för miljön egentligen! Det är bara nått som affärerna kommit på för att kunna ta ut högre priser!"

Ja, det är nog en konspiration mot oss konsumenter. Det är antagligen dagligvaruhandeln som har hittat på att vi befinner oss i en miljökris med översvämningar, katastrofer och nedbrytning på grund av surt regn, snöfria vintrar, förgiftad insjöfisk och global uppvärmning. Det är Lars på ICA och Ingvar på Konsum som har kommit överens om att sprida ut lögner för att få oss att köpa dyra KRAV-varor... Absolut.

"Amen, asså... KRAV är bara dyrare och håller kortare tid, så jag tänker fan inte sluta köpa vanliga varor. Jag kan ju inte handla bananer varje dag bara för att få färsk frukt!"

Nä, självklart, då är det bättre att köpa frukt som håller i flera månader.. Du har aldrig funderat på VARFÖR dessa varor håller längre? För att de är så förbaskat konserverade att det knappt finns en vitamin kvar i dem! Du kan lika gärna käka papp, den blir ju dessutom inte dålig. Och om du och alla andra skulle köpa KRAV skulle det inte vara så dyrt länge till eftersom affärerna skulle kunna köpa in större partier och slänga mindre av det.

"Det är ju inge bra för miljön att åka fram och tillbaka till affären heller! Då är det väl lika bra att handla vanliga varor en gång i veckan istället för att åka och handla nästan dagligen?"

Du kanske bara skulle må bra av att gå till affären lite oftare, man behöver inte åka bil varje gång. Och jag kan inte tänka mig att du inte har NÅGON affär som ligger i gångavstånd från ditt hem, ditt jobb eller din partners jobb, dina barns dagis, din frissa, eller vart fan du nu brukar åka till ofta ändå? Och du kommer aldrig komma ifrån att du i och med ditt ställningstagande att köpa KRAV kommer att inspirera andra som är i ditt hem. Och om du kan inspirera fler att köpa KRAV kan det fan vara värt en extra bilfärd då och då.

"Nä, men vet du att ekologiskt innehåller massa maskar och skadedjur som inte där om man inte besprutar? Jag handlar hellre besprutad mat än att riskera att få en mask i salladen!"

Ok, så du menar att det är BRA att äta mat som besprutats med kemikalier som tar död på alla insekter och djur som naturligt lever på frukt och grönt? Du tycker det låter nyttigt att du sen ska sitta och tugga på det äpple som inga maskar kan leva i eftersom det är så besprutat?

Men så bra då, då kan du sitta där och knapra på din besprutade sallad medan jorden går under. Problemet är att vi lever på samma jord, så när världen är sönderbesprutad och allt förgiftat så tar du mer er mig i fallet. Och ni säger att ni gör allt för era barn, men inte betala 10% mer för att få ekologiska varor? Inte ge ett par kronor mer för att tala om för handeln att "jag tänker inte gå med på att ni säljer varor som är farliga för mig och mina barn. Jag går inte med på att vara en del av den här cirkusen längre!"

Jag skiter i om varorna kostar mer! Och självklart kommer det att utnyttjas av folk som bara vill tjäna pengar på märkningen men skiter i miljön, men det kan inte jag påverka! Det jag kan påverka är mitt sätt att agera och mitt sätt att tänka och det är min jävla plikt att se till att jag gör det jag kan, även om det är mycket lite. Källsortera, åka tåg, inte ha bil, handla KRAV- och rättvisemärkt, ha lågenergilampor, strunta i sköljmedel, dra ner värmen och använda sockor stället... Osv! Så jävla svårt är det inte och enda anledningen till att folk inte gör det är lathet! Ignorans och arrogans är andra begrepp. Jag hoppas att dina besprutade tomater smakar bra när du har fått cancer. Jag hoppas att de småpengar då sparade genom att packa i vita plastkassar klirrar fint i fickan när dina barn har drunknat i den senaste översvämningen.
Det gäller ju ändå att prioritera.

Självklart har jag åsikter om fler saker... Som självmord exempelvis.

Tankarna kring självmord har varit turbulenta och motsägelsefulla i mitt lilla huvud. Ingen av oss har bett om att få komma hit, alla har vi tvingats ut i en värld som kan vara allt annat än njutbar. Jag har full förståelse för hur det känns att vakna varje morgon och önska att man inte levde, att finnas till i ett töcken av mörker och smärta. Att dö är en rättighet. Man kan inte tvinga någon att leva som verkligen, verkligen inte vill leva. Någon som har ont, är sjuk och bara väntar på att få gå vidare har rätten att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt. Jag tycker faktiskt även att man har rätt att avsluta sitt liv om man känner att man vill det när man är ung. Jag har varit med och tagit avsked av ett par stycken alldeles, alldeles för unga personer och jag har upplevt det som fruktansvärt jobbigt och frustrerande. Jag har varit arg, jag har varit ledsen, jag har känt mig skyldig... Och i detta har jag upplevt en total förtvivlan, en sårbarhet inför att folk inte försökte hjälpa sig själva istället för att hoppa från den där bron eller satt den där snaran runt halsen, eller svalde de där tabletterna.  Jag har varit så arg, se ledsen och känt mig så skyldig. Och känslorna av förståelse har varit som bortblåsta. 

Dr Phil säger många konstiga saker. Men han har en hel del poänger i det han talar om också, och en speciell sak har stannat hos mig. Dr Phil menar att vi alla har rätt att skilja oss. Men han säger att vi inte skall göra det när vi är arga, ledsna, besvikna eller sårade. Om vi fortfarande skriker åt varandra, bråkar, slåss och gråter, då är vi inte ännu redo att skilja oss eftersom det uppenbarligen fortfarande finns saker att reda ut. Det är när vi inte längre har någonting kvar att säga varandra, när vår vardag utgörs av fullständig likgiltighet, som vi börjar bli redo att gå vidare. Vi måste alltså arbeta och kämpa för att förtjäna vår frihet. Vi måste gå igenom terapi, vi måste prata, vi måste STÅ UT, till dess att det inte finns med att prata om. När det inte finns med att gråta över, inget mer att säga och inga fler beskyllningar.

Min syn på självmord hör samman med denna syn. Vi har alla rätt att ta våra liv. Ingen kan tvinga oss att leva kvar när vi inte klarar av det, eller när vi inte vill. När varje dag är en kamp, så kan ingen tvinga en att leva kvar för alla andras skull. Men det är inte ok att ta livet av sig i vredesmod. Det är inte ok att ta livet av sig på ett infall. Man måste förtjäna att gå vidare och man måste bearbeta allting för sig själv och låta andra bearbeta det innan man ger sig av.

Du kan inte säga att det är din ensak, för det påverkar alla omkring dig. Ja, ALLA omkring dig blir påverkade och det finns ingen som kan ta din plats. Och hela framtiden blir förändrad utifrån att du inte finns längre. Du kan inte säga att det bara är dig själv du skadar, för du gör endast illa dig själv i några minuter, och sedan får alla andra leva med smärtan hela sina liv. Det finns så många personer som du kommer att påverka under de år du existerar och du tar ifrån dem chansen att bli påverkade om du ger dig av i förtid. Och du är viktig, du är värdefull och du är älskad.

Men, som redan sagt, det är upp till dig vad du vill göra med ditt liv, och vill du verkligen ansluta det, så är det upp till dig. Men då måste du arbeta för det. Du måste reda upp dina relationer, du måste bearbeta dina problem och du måste låta dem som spelar roll få ta del av dina planer så att även de kan bearbeta det. Känns det jobbigt? Ja, men inte alls så jobbigt som det blir för alla som du lämnar efter dig om du inte ger dem en chans att förklara varför du skall leva kvar. Ta ansvar istället för att vara feg och smyga ut bakvägen. Och när det inte finns något mer att tala om, när det inte finns mer att gråta över, ingen att vara arg på och din vardag utgörs av fullständig likgiltighet, så var så god och gå vidare om du fortfarande känner att det är det du vill. Då är det upp till dig, då är det din ensak. Jag anser fortfarande att de som smyger iväg i tysthet och skär upp handlederna eller gasar ihjäl sig är fega och egoistiska. För de ger inte dem som älskar dem ens en endaste chans att tala om hur viktig personen är för dem. De lämnar kvar infekterade sår som kanske aldrig läker och de är så upptagna med sin egen smärta att de inte bryr sig om någon annan. Men jag lyckönskar dem som kämpar, så gör allt för att få det bättre, som ger andra chansen att ta farväl. De är modiga. Och det är sådana människor som behövs i världen. Som för den sakens skulle borde finnas kvar.

Jag har fått hör att jag inte tänker som alla andra. Att det är svårt att förutse mina reaktioner eftersom mitt sätt att tänka inte är som alla andras... Att mina åsikter inte hör samman med den normativa världen. Vilken tanke!

Jag tycker ju självklart att mina åsikter och tankar är logiska och självklara - det är ju jag som tycker och tänker dem! Jag har ju följa hela tankeföljden som får mig att tycka och tänka på det sätt jag gör. Jag är också medveten om att alla andra inte har likadana tankar som jag, men det är ju väldigt ovanligt med en åsikt som alla i världen delar. Men eftersom jag tycker att mitt tankesätt är logiskt så har jag nog aldrig insett att de flesta andra inte alls tänker som jag. Jag har inte gått omkring och trott att ALLA tänker som jag, men jag har heller aldrig funderat över möjligheten att nästan ingen annan har samma tankesystem. Det är en omvälvande tanke. Det är en häftig tanke!

Jag har ofta fått höra, under hela mitt liv faktiskt, att jag är en speciell sorts person. Att jag går mina egna vägar, att jag inte fungerar som andra. Och jag har nog inte riktigt förstått det heller. För mig finns det ju inga andra sätt att vara - jag lever i min diskurs. Men för andra finns det andra sätt att vara, och de är det. Jag har alltid viftat bort det och tänkt att "så jäkla annorlunda kan jag väl ändå inte vara?". Men det kanske jag är... Och det skulle förklara en hel del.

Mitt sätt att tänka kanske bryter mot många normer. Mina åsikter kanske går emot de flestas åsikter... men jag tror att om så är fallet så beror det på att jag funderar så förbaskat mycket. Jag kan inte släppa en tanke helt innan jag har processerat den färdigt. Och ibland kan det ta väldigt, väldigt lång tid. Jag kan inte bara godta en vedertagen åsikt bara för att den är vedertagen. Jag kan inte tycka som "alla andra" bara för att "alla andra" tänker så. Och så håller det på, och under tiden lever jag mitt liv. Och funderar inte mer på det. Men så händer det ju sådana saker som hör livet till: man interagerar med andra. Och man går igenom saker tillsammans med andra. Och man diskuterar saker och ting med andra, och plötsligt står det klart att de flesta nog ändå inte fungerar riktigt som jag. Andra kan följa strömmen och ta beslut baserade på hur andra gör. Ta beslut baserade hur "alla andra" tänker. Och det måste vara ganska skönt.

Mina åsikter och mitt sätt att tänka gör att mitt liv inte ser ut som andras. Jag kommer exempelvis antagligen aldrig ha en normal familjekonstellation. För det första tycker jag att det är egoistiskt att skaffa barn. Det är något som människor gör helt och hållet för sitt eget välbefinnandes skull. Det är något som folk gör för att de är i rätt ålder, för att de har rätt inkomst, för att de har en tickande biologisk klocka. Men det gör det inte för de framtida barnens skull. Och hur skulle det går till? Man kan ju inte göra saker för någon som inte finns! För de finns ju inte! Folk skaffar barn för att det är så man "ska" göra i livet, speciellt om man är kvinna. Man ska vilja ha barn om man är kvinna. Så vi skaffar dem. Utan att reflektera. Och man måste ju ha barn, för hur skulle det vara att sitta där när man är gammal, helt ensam på julafton! Hemska, hemska tanke. Och har man skaffat ett så måste man ju ha ett till så att de inte blir ensamma. Intalar man sig själv. Och sen spenderar man de närmaste 20 åren på att klaga över hur trött man är, hur dyrt det är att ha barn och hur "ni som inte har barn inte kan förstå"... Tänk om vi förstår precis? Tänk om det är därför vi inte har barn?

Och inte fan vill man offra någonting för sina barn heller, för barn är en rättighet och inte en gåva. Det är ingenting man behöver förvalta, för alla har rätt att få bli föräldrar! Det är ungefär som att ha rätt att äta eller prata. Så under tiden går skattebetalarnas pengar åt för att i laboratorier se till att infertila par kan skaffa "riktiga barn", istället för att forska på cancer exempelvis. För biologin är ju så ofantligt viktigt för oss dessutom. Vi kan ju inte adoptera om möjligheten finns att skaffa egna barn! Nej, adoption är ett andra-, nej, ett sistahandsval om alla andra alternativ inte skulle fungera. "Man är ju så nyfiken på hur de kommer se ut!" är ju ett uttalande om något som bara stärker min teori om att man enbart skaffar barn för sitt egna egos skull. "Jag vill bara skaffa en liten kopia av mig själv som jag kan spegla mig i och skryta om och vara stolt över eftersom det bara är ett arv från mig." Ja, just det MIG. Min partner behöver ju inte ha så mycket med saken att göra. När vi ändå är inne på det ämnet så är det ju faktiskt så att om man nu råkat skaffa barn med någon som man sen inte har så kul med efter några år så är det ju bara att lämna honom/henne. Ja, det är ju ändå bäst för barnet om man gör slut när de är små så att de inte känner några känslor av förlust. Och även om de är lite äldre så kan vi ju separera ändå, för det är ju bäst för barnet att ha två lyckliga föräldrar istället för två som bor ihop och är olyckliga. Vi ignorerar att det absolut bästa är för ett barn att ha två föräldrar som bryr sig tillräckligt för att faktiskt kämpa, för att faktiskt jobba på att få en familj som håller samman och som sätter sina barn först, inte sina egna behov. Men vi skiter istället i att alla barn vill ha bägge sina föräldrar nära. Vi skiter i att vi rycker upp dem med rötterna från allt de känner och vet, utan vi gör precis som vi själva känner, för vårt sexliv fungerar ju inte efter att vi fick barn! Men vi kan inte stå för att det är anledningen, utan vi skyller det på att vi gör vad vi anser är bäst för våra avkommor. Sånt jävla skitsnack.

Så: vi ska ha barn, för det är vår rättighet. De skall vara våra biologiska barn, för jag vill föra mina gener och mitt utseende vidare. Men jag skall inte behöva offra någonting av min lycka eller "frihet" för dem. Jag ska inte behöva kämpa i mitt förhållande, jag ska inte behöva arbeta på att försöka ge mitt barn två föräldrar. Nej, jag ska kunna vara ute och fest när jag vill. Jag ska kunna vara singel och ha kul, vafan, jag kan väl lika gärna dra med min bebis ut på festival också? Och om mina barn sen mår dåligt, så kan jag skylla på barnomsorgen och politiker som skär ner på resurserna. För JAG ska ju inte behöva ta ansvar eller lägga ner jobb på mina egna barn. För de är ju rättigheter, och en investering för min ålderdoms jular. Ingenting annat.

Nej, för mig finns inte det på världskartan. Jag gillar barn, faktiskt. Jag gillar tonåringar mer. Men jag kan inte tvinga ett gäng barn till världen för att jag ska få ha ett hus fullt med tonåringar en kort period i mitt liv. Jag kan inte skapa en massa nya liv bara för att få ha ljud i huset när jag kommer hem från jobbet! Jag kan inte tvinga dem att gå igenom allt skit som finns i livet och världen bara för att ha någon att fira jul med när jag är 60. Ge mig ett gäng fosterbarn och jag är nöjd.

Om man nu känner att man börjar få ett sug efter att yngla av sig så kan man ta sig en funderare över varför man känner på det viset? Är det någonting som JAG verkligen vill eller är det bara så att jag faller för trycket från samhället? Är det så att jag har kommit upp i en viss ålder och har en sådan livssituation att det verkar "dags"? Och om det nu är så att Jag verkligen, verkligen vill ha barn så kanske det är dags att fundera på om man tror att man kommer att bli en bra förälder och göra allt man kan för sina barn. Kommer jag att berika deras liv? Kommer jag se till att de har resurser, kläder, mat, vänner? Eller kommer jag att lämna min partner när jag känner att det börjar bli tråkigt? Kommer jag att flytta och dra upp mitt barn med rötterna när JAG känner att jag vill det? Kommer jag att lämna över ansvaret på dagisk och skola? Eller kommer jag gå igenom eld för att mitt barn ska ha det så bra som möjligt? Om det nu är så att man verkligen, verkligen vill ha barn och om man är beredd att ge allt, allt, allt för det barnets skull och sätta sitt eget liv i andra hand i omkring 20 års tid, ja, då ska inte biologin spela någon roll. Och om man då skulle få ett barn, från den egna kroppen eller från någon annans, så får man se detta som ett privilegium, som en gåva som måste förvaltas, något som man måste förtjäna. Inte som en rättighet som andra skall se till att du får, som andra sen skall ta hand om, som andra har skyldigheter mot.

Så.... Här var ett gäng av mina åsikter. Jag tycker att de är fullt logiska. Jag har väldigt många fler, så jag kanske får lov att göra en serie av dem?

Det är nog så det får bli. "Fridans åsikts-serie"... Del ett.