Utbildad eller inbillad...?
Nu har jag då gått och blivit utbildad arbetsledare inom personlig assistans. Två dagar i Örebro med en massa trevliga människor och en saaatans massa mat, och ett litet diplom i handen.
Det hela började i måndags med packning och sånt där lull-lull. Då kom jag på att jag skulle kolla på Brokeback mountain och ta ett glas vin. Hela sista timmen av filmen grät jag. När eftertexterna började rulla så grät jag. Sen grät jag lite till. Så kom jag fram till att jag var tvungen att skärpa mig. Sen grät jag ännu mer. Jag grät ner hela min tröja och sen grät jag ner Omas tröja också. Sen grät jag en stund till. Sen kunde jag knappt sova på hela natten, så när det var dags att gå upp vid 5 på tisdag morgon hade jag redan varit vaken sen 3. När jag sen satt på tåget som gick 06.10 kändes min list ytterst trist då mina ögon var rödsprängda, ögonlocken svullna och hela jag såg ut som någon som haft lite för kul kvällen innan. Förtroendeingivande.
Hur som, så kan jag iaf fram till Örebro, en hel del för tidigt. Det visste jag ju om, men jag ville komma till Södra stationen så jag visste vart jag skulle. Så jag började med att leta upp kontoret, sen gick jag till hotell Behrn och käkade frukostbuffé. Jag tyckte att det var en jättebra plan med tanke på att jag hade lite tid att slå ihäl och en lång dag framför mig.
Även denna list kändes något trist när det visade sig att det bjöds på kaffem frukt och godis när jag kom till utbildningen. Nån timme in var det förmiddagsfika med stora smörgåsar. En liten stund till, och sen blev det lunchbuffé. När eftermiddagsfikat ställdes fram med enorma chokladbakelser kände till och men jag att det började bli kämpigt, men bjuds det så bjuds det. Så jag proppade mat i ansiktet återigen. När utbildningen till slut var över dag ett så fick jag hiva upp magen på axeln och i sakta mak lunka ner för trapporna där Rebecca (och hennes två nya husdjur) väntade på mig.
Och shit vilka världsproblem två tjejer med en flaska amarone kan lösa! En jävligt trevlig kväll och en mysig natt med vovven Vega på mina fötter.
Sen väntade en dag till med utbildning innan jag fick åka hem. När jag sen satte ner röven i soffan kändes det som att jag hade bomull i hjärnan. Men nu är det gjort!
Det hela började i måndags med packning och sånt där lull-lull. Då kom jag på att jag skulle kolla på Brokeback mountain och ta ett glas vin. Hela sista timmen av filmen grät jag. När eftertexterna började rulla så grät jag. Sen grät jag lite till. Så kom jag fram till att jag var tvungen att skärpa mig. Sen grät jag ännu mer. Jag grät ner hela min tröja och sen grät jag ner Omas tröja också. Sen grät jag en stund till. Sen kunde jag knappt sova på hela natten, så när det var dags att gå upp vid 5 på tisdag morgon hade jag redan varit vaken sen 3. När jag sen satt på tåget som gick 06.10 kändes min list ytterst trist då mina ögon var rödsprängda, ögonlocken svullna och hela jag såg ut som någon som haft lite för kul kvällen innan. Förtroendeingivande.
Hur som, så kan jag iaf fram till Örebro, en hel del för tidigt. Det visste jag ju om, men jag ville komma till Södra stationen så jag visste vart jag skulle. Så jag började med att leta upp kontoret, sen gick jag till hotell Behrn och käkade frukostbuffé. Jag tyckte att det var en jättebra plan med tanke på att jag hade lite tid att slå ihäl och en lång dag framför mig.
Även denna list kändes något trist när det visade sig att det bjöds på kaffem frukt och godis när jag kom till utbildningen. Nån timme in var det förmiddagsfika med stora smörgåsar. En liten stund till, och sen blev det lunchbuffé. När eftermiddagsfikat ställdes fram med enorma chokladbakelser kände till och men jag att det började bli kämpigt, men bjuds det så bjuds det. Så jag proppade mat i ansiktet återigen. När utbildningen till slut var över dag ett så fick jag hiva upp magen på axeln och i sakta mak lunka ner för trapporna där Rebecca (och hennes två nya husdjur) väntade på mig.
Och shit vilka världsproblem två tjejer med en flaska amarone kan lösa! En jävligt trevlig kväll och en mysig natt med vovven Vega på mina fötter.
Sen väntade en dag till med utbildning innan jag fick åka hem. När jag sen satte ner röven i soffan kändes det som att jag hade bomull i hjärnan. Men nu är det gjort!
Upp på hästen!
Jag ska inte låta honom skrapa mitt ansikte i gruset utan jag ska upp på hästen igen. Som sagt, det är egentligen inte det han sa som känns jobbigast, utan det som är värst är ju att jag kommer få börja om från början igen med att övertyga mig själv om att jag inte är iakttagen när jag tränar. Jag måste bli av med den inbillade publiken ännu en gång, och det kommer kräva massor med jobb, IGEN.
Jag ska dit idag efter lunch tillsammans med Thomas, och han ska få följa med mig igen i morgon. På måndag ska jag fortsätta med min vanliga rutin att gå dit direkt på morgonen och jag ska fortsätta köra mitt race. Jag ska inte låta honom påverka mitt självförtroende och det ska inte bryta ner mig!
Tänk om folk visste hur mycket man kan förstöra genom att vara överlägsna och otrevliga mot någon de inte känner.
Jag ska dit idag efter lunch tillsammans med Thomas, och han ska få följa med mig igen i morgon. På måndag ska jag fortsätta med min vanliga rutin att gå dit direkt på morgonen och jag ska fortsätta köra mitt race. Jag ska inte låta honom påverka mitt självförtroende och det ska inte bryta ner mig!
Tänk om folk visste hur mycket man kan förstöra genom att vara överlägsna och otrevliga mot någon de inte känner.
Jävla gymgubbe.
Som de flesta vet så tränar jag en hel del. Det har inte varit enkelt att gå från att vara nån som aldrig, ALDRIG, tränat, till att bli en gymtjej som springer på gymmet 4-5 gånger i veckan. Det har varit svårt att förstå hur det fungerar, det har varit svårt att komma fram till vad jag själv trivs med, svårt att komma på vad det är för resultat jag är ute efter, svårt att veta hur jag ska äta, svårt med kosttilskotten, svårt att hantera att jag inte ser ut så som jag skulle vilja, svårt att jag inte orkar så mycket som jag skulle vilja. Men framför allt har det varit svårt att komma över känslan att alla andra vet bättre och att de tittar på mig när jag försöker komma undefund med bästa teknik som fungerar för mig. Det tog över ett halvår innan jag över huvud taget vågade mig in i friviktsrummet. Men jag har kämpat på, jag har verkligen jobbat och varit målmedveten. Motivationen har ibland försvunnit, men jag har tvingat den att komma tillbaka och jag har aldrig gett upp, trots mitt dåliga självförtroende och alla andra svårigheter jag har kämpat med. Och det har tagit väldigt lång tid att ens få upp en grundstyrka och en grundkondition eftersom jag ju faktiskt nästan aldrig tränat under mina första 23,5 år i livet.
Och nu har jag hittat ett upplägg som jag verkligen trivs med. Jag har hittat övningar som jag tycker om och inte får ont av. Jag har hittat kosttillskott som gör att jag orkar precis det jag vill orka och jag börjar se resultat. Jag har kommit in i ett flow som fungerar bra med resten av mitt liv.
Så kommer det en jävla gubbe och raserar hela skiten.
Jag står och kör en variant av axelpress, min favoritövning för axeln. Han kommer och kommenterar den och tycker att "det är ju bra att testa nya grejer". Visst, tänker jag, men det är ju inte jag som har kommit på den. Jag säger att "Ja, jag gillar den. Mina axlar är lite svåra att få igång så den funkar bra". Gubben försvinner ett tag.
Han kommer tillbaka och pratar lite om att det har ju en hel del med generna att göra hur kroppen ser ut. Ja, absolut, säger jag. "Men jag kämpar på, det vore ju kul att ha fina axlar". Han undrar lite om vad jag gör för övningar och sådär, sen försvinner han igen.
När jag sen är färdig och redo att packa ihop mig därifrån, så kommer han fram och verkligen läxar upp mig som en liten flicka som inte vet någonting.
"Du kör på tok för många sets och reps och för många övningar. Muskeln är som ett glas vatten och när det är fullt så är det bara bortkastat att hälla på mer. Du kan stå och lyfta hur mycket du vill, men är nu nöjd med resultatet? Näe, du kommer aldrig att få resultat så som du tränar nu, du måste koncentrera övningarna och ta ut allt i alla reps och köra högst 8-10 sets. Jag har hållt på med det här betydligt längre än vad du har och också jobbat med killar som försökte bygga, så jag vet ju vad jag pratar om. Det som du håller på med är ju som att gå ut och köra 1000 benkicks och tror du man skulle må bra av det? Jaja, du kanske säger att du mår bra men man kan ju vänja kroppen vid vad som hellst, men du bryter ju bara ner och bryter ner men du kommer aldrig att få några resultat. Att stå där och halvlyfta tjänar ju ingenting till. Då kan ju låta det här gå in i ena örat och ut genom andra om du vill, men jag vet ju vad jag snackar om."
Att det här fungerar jättebra för mig var han inte intresserad av att veta. Att jag fortfarande håller på att bygga upp en grundstyrka skiter väl han i. Att jag inte kan ta tyngre vikter för att jag då för förbannat ont i handlederna, det hörde inte till saken. Att anledningen till att jag vid sista övningen inte fann balansen var för att jag försökte öka vikten för första gången frågande han inte ens om.
Att han nu helt förstört min lust att gå och träna, att han tog ifrån mig alla fantastiska resultat som jag faktiskt fått, att han förstörde allt jag försökt jobba upp för att över huvud taget våga gå och gymma fast jag från börjar var livrädd för det och att han fullständigt massakrerade mitt självförtroende, det tror jag inte han bryr sig ett skit om.
Jag ska verkligen försöka att inte låta det påverka mig. Jag ska försöka tänka "vad fan vet han om mig?" och inte bry mig. Men jag vet inte hur jag nu ska gå dit utan att, igen, tro att alla tittar på mig och skrattar. Och hur jag ska kunna vara stolt över de resultat jag faktiskt får istället för att gräma mig över de resultat jag inte får...
Jag vet inte hur jag ska jobba tillbaka lusten och stoltheten över hur mycket jag kämpar, när han fick mig att känna mig som en idiot som inte får några som hellst resultat, och bara gör allting fel.
Jag har tappat mer än 8 kg fett, lagt på mig minst 4 kg muskler, tappat 15 cm i midjan och ökat vikten jag kan ta i axelpress med 400% sen jag började träna.
Screw you gymgubbe.
Och nu har jag hittat ett upplägg som jag verkligen trivs med. Jag har hittat övningar som jag tycker om och inte får ont av. Jag har hittat kosttillskott som gör att jag orkar precis det jag vill orka och jag börjar se resultat. Jag har kommit in i ett flow som fungerar bra med resten av mitt liv.
Så kommer det en jävla gubbe och raserar hela skiten.
Jag står och kör en variant av axelpress, min favoritövning för axeln. Han kommer och kommenterar den och tycker att "det är ju bra att testa nya grejer". Visst, tänker jag, men det är ju inte jag som har kommit på den. Jag säger att "Ja, jag gillar den. Mina axlar är lite svåra att få igång så den funkar bra". Gubben försvinner ett tag.
Han kommer tillbaka och pratar lite om att det har ju en hel del med generna att göra hur kroppen ser ut. Ja, absolut, säger jag. "Men jag kämpar på, det vore ju kul att ha fina axlar". Han undrar lite om vad jag gör för övningar och sådär, sen försvinner han igen.
När jag sen är färdig och redo att packa ihop mig därifrån, så kommer han fram och verkligen läxar upp mig som en liten flicka som inte vet någonting.
"Du kör på tok för många sets och reps och för många övningar. Muskeln är som ett glas vatten och när det är fullt så är det bara bortkastat att hälla på mer. Du kan stå och lyfta hur mycket du vill, men är nu nöjd med resultatet? Näe, du kommer aldrig att få resultat så som du tränar nu, du måste koncentrera övningarna och ta ut allt i alla reps och köra högst 8-10 sets. Jag har hållt på med det här betydligt längre än vad du har och också jobbat med killar som försökte bygga, så jag vet ju vad jag pratar om. Det som du håller på med är ju som att gå ut och köra 1000 benkicks och tror du man skulle må bra av det? Jaja, du kanske säger att du mår bra men man kan ju vänja kroppen vid vad som hellst, men du bryter ju bara ner och bryter ner men du kommer aldrig att få några resultat. Att stå där och halvlyfta tjänar ju ingenting till. Då kan ju låta det här gå in i ena örat och ut genom andra om du vill, men jag vet ju vad jag snackar om."
Att det här fungerar jättebra för mig var han inte intresserad av att veta. Att jag fortfarande håller på att bygga upp en grundstyrka skiter väl han i. Att jag inte kan ta tyngre vikter för att jag då för förbannat ont i handlederna, det hörde inte till saken. Att anledningen till att jag vid sista övningen inte fann balansen var för att jag försökte öka vikten för första gången frågande han inte ens om.
Att han nu helt förstört min lust att gå och träna, att han tog ifrån mig alla fantastiska resultat som jag faktiskt fått, att han förstörde allt jag försökt jobba upp för att över huvud taget våga gå och gymma fast jag från börjar var livrädd för det och att han fullständigt massakrerade mitt självförtroende, det tror jag inte han bryr sig ett skit om.
Jag ska verkligen försöka att inte låta det påverka mig. Jag ska försöka tänka "vad fan vet han om mig?" och inte bry mig. Men jag vet inte hur jag nu ska gå dit utan att, igen, tro att alla tittar på mig och skrattar. Och hur jag ska kunna vara stolt över de resultat jag faktiskt får istället för att gräma mig över de resultat jag inte får...
Jag vet inte hur jag ska jobba tillbaka lusten och stoltheten över hur mycket jag kämpar, när han fick mig att känna mig som en idiot som inte får några som hellst resultat, och bara gör allting fel.
Jag har tappat mer än 8 kg fett, lagt på mig minst 4 kg muskler, tappat 15 cm i midjan och ökat vikten jag kan ta i axelpress med 400% sen jag började träna.
Screw you gymgubbe.