Sjunde sittningen
Sittning nr sju blev lite av en sammanfattning och en utvärdering. Jag berättade om hur jag fortfarande är lika förvirrad som innan, men att en ny Frida har dykt upp. En lugn, tillbakalutad, nästan fridfull Frida som vet att den bästa lösningen är att luta sig tillbaka och vänta på att lösningen dyker upp av sig själv, på ett eller annat sätt. Och att det är ok att det tar lite tid och inte blir som man hade tänkt från början.
Självfallet är denna Frida inte ensam, dock. Så enklet är det ju aldrig. Tillsammans med henne finnst fyra andra Fridor: Disney-Frida, BitterFittan, Sentimentalen och fröken förbannad. Dessa fyra Fridor fröser, spottar, rivs och slåss för att få en liten stund i rampljuset, och jag hör själv vem det är som för stunden får ta plats i min hjärna. Lugna damen sitter och tittar på när de andra slåss, och hon ler lite och suckar. Jag försöker locka fram lugna damen så ofta jag kan, men de andra tar plats och kräver uppmärksamhet.
Hon tyckte att jag gjorde situationsanalyser på ett mycket roligare sätt än vad hon gör och uppmuntrade mig att vara medveten om vem av alla Fridor som talade i varje situation och menade att det kunde hjälpa mig mycket.
Hon tyckte att jag hela den här tiden har lyckats lösa problem och följa hennes små uppgifter på mitt eget sätt och att jag jobbat oerhört bra. Att jag är modig.
Jag berättade att jag bestämt mig för att spela bowling, hon hon förstod hur stort ett sådant beslut är för mig. Hon sa att ingen vän nånsin kommer förstå det stora i det även om jag försöker förklara, men jag tror att det finns iaf en som kan förstå till viss del.
Hon undrade hur jag mår nu och hur vi ska jobba vidare. Jag berättade att jag inte vet. Ena dagen mår jag bra, andra dagen vill jag bara dö. Hon menade att vi ska försöka att inte ses på en månad, och skrämmande som det är, är det kanske nyttigt...
Sjätte sittningen
Jag fick i uppdrag att göra det jag tycker är skrämmande, att gå in i situationer som är jobbiga och inse att jag inte dör av dem. Under tiden sen dess har jag försökt göra just detta, och inte backa när jag tycker att något är jobbigt utan istället möta det som är skrämmande. En rejäl förkylning satte stopp för mina träningsplaner dock. Och i och med denna förkylning tvingades jag göra det som jag är mest rädd för: vara ensam och göra absolut ingenting. I flera dagar. Och jag har näst intill blivit galen. Jag har gråtit, sovit, gråtit och sovit. Jag har varit fullständigt förkrossad. Så idag när jag satte mig i stolen tog det inte många sekunder innan jag satt och grät som ett litet bran och lät hela min sorg rinna ut över golvet. Allt som jag har samlat på mig i 3,5 månader bara sköljde ur mig och alla mina krossade drömmar och min totala förtvivlan slog nog både mig och henne med häpnad. Det är inte så jag brukar reagera eller vara. Och jag sa till och med vid ett tillfälle att "Nu vill jag bara dra ett skämt, släta över allt och prata om någonting annat så den tryckta stämningen försvinner" för det är så jag gör. Jag kan erkänna för en sekund att jag inte vill längre, att allt är så jävla jobbigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen och att jag känner att jag har förlorat, blivit ifråntagen, allt som jag har brytt mig om. Sen drar jag ett skämt, säger att "jag överlever allt, jag och kackerlackorna" och sen pratar jag om någonting annat. För det är för jobbigt att stanna kvar i smärtan. Smärtsamt och obehagligt. Och skrämmande.
Jag berättade om hur jobbigt jag tycker att det är när människor inte förstår min ångest över att vara där jag är och fylla 27 om två veckor. Att jag är i en situation som kommer ta lång tid att ta sig ur och att jag inte har energin att bygga upp allt det som jag ju redan hade för 4 månader sedan. Hur det känns som att tiden rinner ut mellan mina fingrar trots att jag kämpar och sliter som ett djur och dunkar huvet i varje vägg jag hittar i jakten på en öppning.
Jag berättade om hur jävla trött jag är på att överleva men att jag inte försöker vara "stark" och tuff medvetet. Jag vet bara inte hur man gör. För mig är det en lyx att bryta samman, ge upp eller säga att "nu orkar inte jag mer". Att det är ett privilegium att kunna gå sönder. Jag tycker inte att jag har den lyxen, så då fortsätter jag bara att köra på. Och nu plötsligt känner jag bara att någonting kom ikapp mig och jag är så uppfylld av sorg och ensamhet att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Hon påminde mig om min första läxa som gick ut på att jag skulle sitta ensam, utan sällskap, telefon eller alkohol och låta mig själv känna efter. Och att jag inte klarat av det då, men att det var precis det som jag varit tvungen att göra nu. Hon menade att jag kommit långt och att det var väldigt nyttigt. Friskt.
Jag känner mig inte frisk.
Jag fick som uppdrag att hitta någon jag kan släppa in. Som jag kan låta se mig som jag är just nu. Utan skämt och murar och krystad tuffhet. Och att hitta en balans mellan aktivitiet och inaktivitet, mellan ensamhet och sällskap. Att inte ständigt gömma mig bakom saker att göra, men inte heller gräva ner mig under täcket och ofinnas.
Balans. Det är inte min grej. 