Mitt svarta sagobröllop...
Håret är uppsatt, sminket är ordnat, korsetten är åtdragen och blomman är i handen. Jag har syster bakom ryggen, Thomas till höger och svåger bakom honom. Och dörren framför mig. En stor, brun dörr, tvådelad. Jag hör folk därinne, och jag hör hur musiken kör igång.
Jag kan inte andas. Jag kan inte stå. Jag känner mig som ett rådjur i strålkastarljuset och jag försöker tänka: "Det är bara vänner och familj på andra sidan, det är bara vänner och familj!"... Så öppnas dörrarna. Och jag känner inte igen en jävel. Inte ett ansikte som möter mig har jag någonsin sett förut. Blixtarna smattrar mot mig.
Vi kom dit i god tid och mötte upp med alla som redan var där. Vi såg till och med paret som vigdes där innan oss. Joan mötte oss i kyrkan och presenterade oss för vaktmästarinnan och praktikanten som var med. Hon var något irriterad över att vi inte nämt något om klädseln innan, men inte för att hon tyckte att det var opassande eller provokativt. Nej, hon var lite sur över att hon inte själv kunde få klä upp sig i samma stil och hon undrade vart vi hade handlat våra svarta bröllopskläder. Vi gick snabbt igenom vad alla musiker hette och vad vi skulle spela och eftersom tiden att förbereda sig på var så knapp kom vi överens om att hon skulle viska till oss under ceremonin. Jag hade handsvett. Och kunde inte för en sekund stå stilla. Illamående började jag också bli. Jag pendlar mellan gråt och skratt och kallsvetten börjar bryta ut i pannan. Sen kommer bussen. Vi får insturktioner om att vänta tills hennes välkomsttal inleds innan vi går ut ur kyrkan och runt för att komma fram till stora ingången och vänta en liten stund.
Och där står vi nu.
Vägen fram till altaret verkade så lång, men med tre stora kliv var vi framme. Mitt hjärta dunkade så jag trodde det skulle hoppa ur kroppen. Eva spelar "you raise me up" på pianot, men hon hinner knappt med referengen ens, eftersom vi går så snabbt. Jag skakar. Joan ler och viskar "Du behöver ju inte vara sådär nervös, ni har ju gjort det här förr!" Jovisst, men förra gången var de inte såhär stort, inte såhär formellt och viktigt... Jag är inte bra på formellt och viktigt. Inte alls.
Joan pratar om kärleken. Om att hon sällan sett några som är så kära i varandra som vi är, hur vi vågar visa upp vår kärlek och att detta kommer fungera som ringar på vattnet och sprida sig till alla runt omkring oss. Det är vackert sagt, en stor komplimang, verkligen.
Eva sjunger "I folkviseton" och jag gråter. Men bara lite, sådär att det inte syns så mycket. Så att sminket inte rinner. Sådär formellt och viktigt som jag är så dålig på.
Dags för löften. Emma får ta buketten och Fredrik lämnar över ringarna, och Thomas svarar efter Joan. Ljusens lågor fladdrar och kyrkan är helt tyst. Förutom hans och Joans ord i växelverkan. Och sen är det min tur.
Joan säger: "Thomas.." och det är meningen att jag skall säga efter. Men inte ett ljud kommer ut ur min mun. Min hals har snörpt ihop sig och jag förblir tyst. Jag harklar mig nervöst och lyckas pipa fram ett litet ynkligt: "Thomas..."
Vad jag säger sen har jag ingen aning om, men jag minns att hon uttryckte slutet så fint: "Så länge vi två får leva med varandra..."
De har valt en text som praktikanten får läsa för oss. Joan menar att den är passande på grund av vår kärlek till varandra. Jag känner direkt igen den... "Vem tänder stjärnorna"...
Allt är över på ett ögonblick. Och Joan berättar att hon faktiskt vill ha med den populära hollywood-traditionen om att kyssa bruden, trots att det är helt emot Svensk tradition. Och jag blir slängd ner i en bakåtböjd hollywoodkyss och kamrablixtrarna smattrar. Sen är det slut....
Och Eva sjunger "You raise me up" och vi går ut, långsammare den här gången. Jag håller på att falla ihop någonstans på mitten, men klarar mig ut utan missöden...
Vilken pärs.
Men slut är det inte. Riskastningen sätter igång, och varför i hela världen har ingen berättat att ris gör så förbaskat ont att få på sig?! Och det sätter sig precis överallt, innanför kläder och i håret och i ögonen... Följt av kramkalas med alla som är där, alla som skall med oss och alla andra som kommit ändå för att se oss på vår dag. Vår dag som var så nära att bli ett fiasko. Vår dag som bevisar att tillsammans klarar vi allt.
När vi sätter oss i bilen och åker mot restaurangen släpper klumpen i magen gradvis och jag slappnar av, för första gången på flera veckor. Som tur är har jag fortfarande korsetten på mig, så jag får ingen chock utan sitter fortfarande rakryggad.
Och ceremonin är över.
Jag kan inte andas. Jag kan inte stå. Jag känner mig som ett rådjur i strålkastarljuset och jag försöker tänka: "Det är bara vänner och familj på andra sidan, det är bara vänner och familj!"... Så öppnas dörrarna. Och jag känner inte igen en jävel. Inte ett ansikte som möter mig har jag någonsin sett förut. Blixtarna smattrar mot mig.
Vi kom dit i god tid och mötte upp med alla som redan var där. Vi såg till och med paret som vigdes där innan oss. Joan mötte oss i kyrkan och presenterade oss för vaktmästarinnan och praktikanten som var med. Hon var något irriterad över att vi inte nämt något om klädseln innan, men inte för att hon tyckte att det var opassande eller provokativt. Nej, hon var lite sur över att hon inte själv kunde få klä upp sig i samma stil och hon undrade vart vi hade handlat våra svarta bröllopskläder. Vi gick snabbt igenom vad alla musiker hette och vad vi skulle spela och eftersom tiden att förbereda sig på var så knapp kom vi överens om att hon skulle viska till oss under ceremonin. Jag hade handsvett. Och kunde inte för en sekund stå stilla. Illamående började jag också bli. Jag pendlar mellan gråt och skratt och kallsvetten börjar bryta ut i pannan. Sen kommer bussen. Vi får insturktioner om att vänta tills hennes välkomsttal inleds innan vi går ut ur kyrkan och runt för att komma fram till stora ingången och vänta en liten stund.
Och där står vi nu.
Vägen fram till altaret verkade så lång, men med tre stora kliv var vi framme. Mitt hjärta dunkade så jag trodde det skulle hoppa ur kroppen. Eva spelar "you raise me up" på pianot, men hon hinner knappt med referengen ens, eftersom vi går så snabbt. Jag skakar. Joan ler och viskar "Du behöver ju inte vara sådär nervös, ni har ju gjort det här förr!" Jovisst, men förra gången var de inte såhär stort, inte såhär formellt och viktigt... Jag är inte bra på formellt och viktigt. Inte alls.
Joan pratar om kärleken. Om att hon sällan sett några som är så kära i varandra som vi är, hur vi vågar visa upp vår kärlek och att detta kommer fungera som ringar på vattnet och sprida sig till alla runt omkring oss. Det är vackert sagt, en stor komplimang, verkligen.
Eva sjunger "I folkviseton" och jag gråter. Men bara lite, sådär att det inte syns så mycket. Så att sminket inte rinner. Sådär formellt och viktigt som jag är så dålig på.
Dags för löften. Emma får ta buketten och Fredrik lämnar över ringarna, och Thomas svarar efter Joan. Ljusens lågor fladdrar och kyrkan är helt tyst. Förutom hans och Joans ord i växelverkan. Och sen är det min tur.
Joan säger: "Thomas.." och det är meningen att jag skall säga efter. Men inte ett ljud kommer ut ur min mun. Min hals har snörpt ihop sig och jag förblir tyst. Jag harklar mig nervöst och lyckas pipa fram ett litet ynkligt: "Thomas..."
Vad jag säger sen har jag ingen aning om, men jag minns att hon uttryckte slutet så fint: "Så länge vi två får leva med varandra..."
De har valt en text som praktikanten får läsa för oss. Joan menar att den är passande på grund av vår kärlek till varandra. Jag känner direkt igen den... "Vem tänder stjärnorna"...
Allt är över på ett ögonblick. Och Joan berättar att hon faktiskt vill ha med den populära hollywood-traditionen om att kyssa bruden, trots att det är helt emot Svensk tradition. Och jag blir slängd ner i en bakåtböjd hollywoodkyss och kamrablixtrarna smattrar. Sen är det slut....
Och Eva sjunger "You raise me up" och vi går ut, långsammare den här gången. Jag håller på att falla ihop någonstans på mitten, men klarar mig ut utan missöden...
Vilken pärs.
Men slut är det inte. Riskastningen sätter igång, och varför i hela världen har ingen berättat att ris gör så förbaskat ont att få på sig?! Och det sätter sig precis överallt, innanför kläder och i håret och i ögonen... Följt av kramkalas med alla som är där, alla som skall med oss och alla andra som kommit ändå för att se oss på vår dag. Vår dag som var så nära att bli ett fiasko. Vår dag som bevisar att tillsammans klarar vi allt.
När vi sätter oss i bilen och åker mot restaurangen släpper klumpen i magen gradvis och jag slappnar av, för första gången på flera veckor. Som tur är har jag fortfarande korsetten på mig, så jag får ingen chock utan sitter fortfarande rakryggad.
Och ceremonin är över.
Inför mitt svarta sagobröllop....
Sista veckorna var hysteriska. Det går inte att beskriva på annat vis, för den ena osannolika saken böt av för nästa och det såg ut som att allt föll samman omkring oss. Och där mitt i allt stod vi med våra planer, vår checklista, våra dubbelkoll och våra "klara besked". Jo tack.
Det började med ringarna. Eftersom våra förlovningsringar var egendesignade och fantastiskt vackra, ville vi att samma man gjorde våra vigselringar. Jag lämnade in en egen design på hur jag ville att min ring skulle se ut, och Thomas ville att hans skulle se ut som min förlovningsring så att även han fick en sten. Ungefär tre veckor innan bröllopet skulle ringarna vara klara och skickas iväg, och guldsmeden ringde för att fråga vad vi skulle ha för inskriptioner. Jag antar att han blev lite förvånad när vi ville ha två olika datum i ringen, men det var det vi ville ha, och det fick vi.
Två veckor innan bröllopet ringer guldsmedens dotter. Farbrorn har avlidigt plötsligt i sin verkstad. Och hur mycket medlidande jag än har med henne så kan man ju inte låta bli att undra: hur har det gått med ringarna? Vi tyckte så synd om henne där hon satt, med en verkstad full med ringar som hon inte visste vart de skulle. Ett arkiveringssystem hon inte förstod och en pappa hon inte kunde fråga. Och sorgen på det. Fy!
Vi kom överens om att hon skulle skicka ringarna så fort hon hittade dem och hon lovade att vi skulle hinna få dem innan bröllopet. Frid och fröjd.
Även bandet var en plåga. En gammal bekant till Thomas skulle hålla i musiken, då han och några till har det som yrke och spelar lite speciell folkmusik på olika ställen i Sverige. Vi kom bra överens om pris och vi skulle låta dem vara med på middagen och äta och dricka precis som alla andra gäster mot att de spelade på ceremonin och nån timme på festen. Men tiden går och vi får inte tag i människan! Frågar alla som kan tänkas känna honom om vad har har för nummer, men ingen verkar veta. Ingen vet heller vad han heter i efternamn.... Panik. Till sist får vi ändå tag på honom. ca 1,5 vecka innan det är dags och vi kommer överens om att träffas framöver. Frid och fröjd.
En annan bekant till Thomas har erbjudit sig att skjutsa oss i sin stora fina bil, och nojig som jag är ber jag Thomas att ringa och dubbelkolla ca två veckor innan bröllopet men det skall inte vara några problem och han vill inte ens ha betalt. Frid och fröjd.
Vi har haft mycket kontakt med stiftet, då vi ville ha vår ceremoni i deras trädgård. Vi fick till och med prata med biskopen för att få klartecken, och det fick vi! De brukar inte tillåta vigslar där, men denna gång gick det bra och vi såg till att påminna i god tid så att ingenting skulle gå fel. Men alltind verkade vara som det skulle, så vi var nöjda och glada. Frid och fröjd.
Fredag:
Går förbi stiftsträdgården och kollar. Träden är stora och vackra, blommorna doftar och gräser är vackert. En perfekt plats för ett utomhusbröllop. Prästen är bokad sedan läääänge och då jag känner personen i fråga och vet att det är en präst full med humor och glädje är jag nöjd och glad. Det kommer bli jättevackert!
Börjar dock bli orolig då vi inte får tag på prästen, vi jagar och jagar men prästen ringer inte upp! Det är meningen att man skall träffas och gå igenom allting några veckor innan, men vi får veta att han är på semester och skall höra av sig efter helgen. Är det inte lite tajt med mindre än en veckas utrymme?
Lördag:
Så kommer möhippan. Sitter på jobbet och läser i godan ro. Det är precis en vecka kvar till bröllopet och jag har blivit bjuden på smörgåstårta och kaffebröd och är allmänt nöjd med mitt liv. Det ringer på dörren.
M: -Det måste vara en försäljare!
Hon går och öppnar och in dröser min syster och mina vänner, som slänger på mig ett par djävulshorn och sliter med mig ut i bilen och jag blir så paff att jag glömmer bok och telefon vilket de får springa ut och lämna till oss.
Far iväg till Myrornas! 200 kr för kvällens outfit. Det finns massor med snygga kläder och jag hade kunnat fixa en riktigt snygg outfit till kvällen, men man måste ju bjuda lite på sig själv. Hittar till sist en orange klänning med blommor och tomater på, ett par snygga matchande platåskor, en scarf och blir dessutom påtvingad ett backstreet boys-halsband och en slöja. Hem och byter om. Sen tillbaka till bilen.
Åker hem till syster där de dukat upp med jordgubbar, choklad och en massa vin som vi ska prova. Vi lyssnar på Ronny och Ragge och skrattar oss halvt fördärvade.
Varsin haldrucken flaska vin följer med när vi går ner mot stan och Frida inser att hon alldeles för vinglig för sitt eget bästa. Till Bill&Bob... Känner inte vad maten smakar och är helt upptagen med att ragga på Henke som visar sig vara där. David dyker upp och jag springar runt och pratar med alla utom mitt sällskap. Dricker vatten.
Till sist drar vi vidare till blue moon där Björn Rosenström skall spela. Blir bjuden på drinkar av folk som gratulerar till bröllopet, kramas med en massa andra blivande brudar och hamnar i en hetsig diskussion med en kille från Borlänge. Får Björns autograf (lycka!) och sen dyker min man upp! Jag hade saknat honom såååå mycket och vi satt ihopklistrade hur länge som hellst innan festen återgick till det normala. Det hela avslutades på saffets, men återtogs igen på måndagen då jag fick åka segelflyg över västmanland ihop med en farbror som hetter René. Han lät mig hålla i spakarna och leka tyngdlös, tills jag nästan greps av panikartad dödsångest. Fantastiskt.
Måndag:
Efter flygningen och provuppsättning på cut&blow får Thomas ett samtal från en helt okänd kille. Det visar sig att även han hade svensexa på blue moon, och genom en gemensam bekant fått veta att vi ska gifta oss i stiftets trädgård den 7:de kl 17.00. Han och hans blivnade fru skall gifta sig i domkyrkan samma dag och har blivit lovade att ta bilder på hela sitt sällskap i trädgården kl 17.00, och detta har varit planerat ungefär lika länge som vi har fått löfte om att vara där. Dessutom har stiftet lagt ut ny jord och sått gräs i gången, och det är helt omöjligt att ta sig ner till trädgården där vi allihop blivit lovade att vara 7/7 kl 17.00 ihop med våra respektive gäster, vilket sammanlagt blir ca 100 pers. Jubel och applåder till denna fullständiga inkomputens. Håller dessutom koll på väderleksrapporten och det varkar som det skall vara regn hela lördagen. Jippi.
Tisdag:
Får äntligen tag på prästen, men detta hjälper inte vår situation, då det visar sig att prästen helt missförstått datum. Lovar att kolla upp det, men ger oss inte mycket hopp om att kunna lösa det. Nu är jag inte långt till gråten.
Musik-killen ringer och talar om att han har ont i halsen och antagligen inte kommer kunna spela. Ska vi ställa in hela skiten? Fan fan fan, allt är skit.
Onsdag:
Åker till Stockholm för att ta tag i de sista sakerna. Johanna följer med för att leta kläder till sig själv och hon lyckas med barvur! Hon köper en otroligt vacker korsett-top och planerar att till det ha sin sammetskjol som hon köpte i London när vi var där sist. Vi hittar det vi ska ha, och allt är bra, tills telefonen ringer. Det är Prästen. Det visar sig att det inte går att lösa, och vi får ingen hjälp med att hitta någon ersättare. Fyra tre dagar kvar till bröllopet och ingen präst, ingen plats att vara på, ingen musik och inga ringar. Har inte heller fått tag på chauffören och klumpen i magen har växt till en badboll av onda aningar.
Får dock tag på nya musiker, två av Thomas bästa vänner lovar att ställa upp. Frågar dessutom Eva, vår vän som har en fantastisk sångröst, om hon kan tänka sig att sjunga i kyrkan. Och det vill hon! Ett steg i rätt rikting.
Torsdag:
Thomas ringer runt till allt och alla som kan tänkas vara villiga att hjälpa oss. Ringer varenda kyrka i telefonkatalogen med får nej efter nej efter nej. Stiftets trädgård har vi redan uteslutit eftersom det skall regna, det ligger jord på gången och för att det andra paret så gärna ville vara där för att ta sina bilder. Vi har ringt till ett bussbolag och fått veta att det går jättebra att hyra en buss några timmar, om det mot förmodan skulle vara så att det löste sig. Själv sitter jag hemma i soffan och har inte långt till gråten. Håller mig sysselsatt genom att sy pärlor på duken vi skall ha på restaurangen, men duken är sååå lång, såå lång, och jag har så små fingrar. När han ringer och ger lägesrapport om att han inte fått napp någonstans, inte ens ett kanske, efter att ha ringt nästan alla kyrkor i hela länet brister det nästan för mig. Lägger mig på golvet och lyfter upp benen och hypervetilerar. Och blir liggande. Hur jag än kämpar så kan jag inte röra mig ur fläcken så jag ligger kvar där jag ligger. Med en tår som rinner ner mot örat. Jag vill sluta, energin är uttömd. Det finns inte utrymme för en enda sak till som går fel, för då blir jag en "runaway-bride" för snart bryter jag samman till en skakande hög.
Men. The show must go on.
Thomas ringer. Han har fått tag på någon som kanske kan ordna saker. "Någon" Heter Simon och jobbar på gideonsbergs församling. Han har lovat att höra av sig när han vet mer, så Thomas vågar inte vara kvar i telefonen. Jag kan plötsligt ta mig upp från mattan.
Thomas kommer hem och pratar i telefonen medan han tar sig in genom dörren. Jag ser på hans ansikte att det är någonting bra. Vi har fått präst, kyrka och vaktmäsare ordnat och lyckan är gjord. Simon i gideonsbergs kyrka har ordnat så att Skerike kyrka och en präst vid namn Joan är öppen för oss om vi vill.. OM VI VILL?!?!
Har fortfarande inte fått tag på chauffören som SJÄLV har erbjudit sig att köra. Jippi. Har fortfarande inte fått ringarna. Thomas åker och hämtar motorcykel i borlänge utifall att han måste åka och hämta dem någonstans. Syster dyker upp och börjar dammsuga. Vad ska man säga? Underbara, underbara syster som bara hopp och hej tar fram dammsugaren och GÖR något, bara GÖR något för att hjälpa. Hjärtat värmer.
Hon hjälper till att skriva bordsplaceringarna på skylten så att alla ser vart de ska sitta. Varken jag eller Thomas har förmågan att skriva så det är läsbart...
Fredag:
Skall träffa Joan på gideonsberg. Har ont i magen och är jättenervös, mår riktigt illa.
Visar sig vara en liten dam med svart, krulligt hår och stark engelsk brytning. Full av humor och medkänsla, men en stark vilja och hon poängterar att de egentligen inte behöver göra det här, och att det är övertid för dem. Är fruktansvärt tacksam. Går därifrån med handsvett.
Johanna och dyker upp med en flaska vin och hjälper mig i min panik. När syster via telefonen får veta att chauffören vägrar svara när vi ringer tar hon tag i det och efter 15 min har hon ordnat en bil och chaufför som kan ta oss till och från kyrkan. Pappa lovar att åka ut till herrgården där vi ska bo på natten och lämna väska och hämta nyckel. Han vill inte ha några pengar utan betalar räkningen själv. Lilla pappa... Jenny ringer och frågar om hon kan hjälpa till med präst då hon känner en del inom kyrkan. Underbara människor.
Johanna stannar hela dagen och hjälper till att sy och formulera små förklaringstexter om gästerna. Martin dyker upp och vi går till Ruffino och äter och dricker vin. Älskade, älskade vänner.
Lördag:
Dagen D.
Thomas pallrar sig upp omkr kl 06.00 för att brumma iväg till Södertälje och hämta ringarna som fastnat på posten. Underbar början på bröllopsdagen, inte sant?
Själv grisar jag en stund extra, nerverna sitter på utsidan, så det behövs en vilostund. Äter fruktost och går sen iväg till frisören. Jag vet att syster och mamma, svåger och svärmor och musiker är på falkenbergska och förbereder, och det är så skönt att få sätta sig i frisörstolen och inte behöva bry sig om någonting. Tjejen, Sara, är supersöt och när jag börjar skaka lite om händerna hämtar hon en ostfralla och en stor kopp kaffe och jag sitter och myser i stolen. Håret blir underbart, trots att det var en jävla massa hår att ta hand om. Jag går på skakiga ben ut ur salongen och börjar bli fantastiskt nervös. Träffar vänner utanför spicy hot som själva gifte sig förra sommaren och de försöker lugna mig, men hela jag skakar som ett litet asplöv. Syster dyker upp med Thomas i bilen, han har precis kommit tillbaka från Södertälje, spenderat en timme i bilkö på vägen hem. Han har inte hunnit göra någonting med sig själv. Hem, lämna av mig och sen åker de iväg och hämtar blommorna.
Jag står i svart kjol och halvsnörd korsett och försöker sminka mig när det plingar på dörren. In kommer en lång, smal man som jag aldrig sett förr, men jag känner igen honom direkt och vet att det är Thomas storebror. Jaha, så det är såhär man skall få träffa svåger2, svåger 3 (5 år) och svärfar för första gången? Fantastiskt.
Thomas har fått en stor whisky hos floristen och lullar in och skall bli sminkad. Jag skakar, Syster har panik och försöker locka håret, svåger1 dricker whisky, svärfar dricker rom, svåger2 sitter i soffan och ser bortkommen ut och lillsvåger är blyg och har gömt sig. Wee! Öl? JA!
Iväg på fotografering, känner att det är ett stelt, stressat leende som fastnar på varenda bild. Det kommer se ut som jag har en gurka i stjärten på alla foton. Eller möjligtvis skoskav. Hur som hellst - inte vackert.
Och vi hinner inte mer än hem och dricka vatten innan skjutsen dyker upp. Och så börjar showen.
NU BÖRJAR SHOWEN!
Det började med ringarna. Eftersom våra förlovningsringar var egendesignade och fantastiskt vackra, ville vi att samma man gjorde våra vigselringar. Jag lämnade in en egen design på hur jag ville att min ring skulle se ut, och Thomas ville att hans skulle se ut som min förlovningsring så att även han fick en sten. Ungefär tre veckor innan bröllopet skulle ringarna vara klara och skickas iväg, och guldsmeden ringde för att fråga vad vi skulle ha för inskriptioner. Jag antar att han blev lite förvånad när vi ville ha två olika datum i ringen, men det var det vi ville ha, och det fick vi.
Två veckor innan bröllopet ringer guldsmedens dotter. Farbrorn har avlidigt plötsligt i sin verkstad. Och hur mycket medlidande jag än har med henne så kan man ju inte låta bli att undra: hur har det gått med ringarna? Vi tyckte så synd om henne där hon satt, med en verkstad full med ringar som hon inte visste vart de skulle. Ett arkiveringssystem hon inte förstod och en pappa hon inte kunde fråga. Och sorgen på det. Fy!
Vi kom överens om att hon skulle skicka ringarna så fort hon hittade dem och hon lovade att vi skulle hinna få dem innan bröllopet. Frid och fröjd.
Även bandet var en plåga. En gammal bekant till Thomas skulle hålla i musiken, då han och några till har det som yrke och spelar lite speciell folkmusik på olika ställen i Sverige. Vi kom bra överens om pris och vi skulle låta dem vara med på middagen och äta och dricka precis som alla andra gäster mot att de spelade på ceremonin och nån timme på festen. Men tiden går och vi får inte tag i människan! Frågar alla som kan tänkas känna honom om vad har har för nummer, men ingen verkar veta. Ingen vet heller vad han heter i efternamn.... Panik. Till sist får vi ändå tag på honom. ca 1,5 vecka innan det är dags och vi kommer överens om att träffas framöver. Frid och fröjd.
En annan bekant till Thomas har erbjudit sig att skjutsa oss i sin stora fina bil, och nojig som jag är ber jag Thomas att ringa och dubbelkolla ca två veckor innan bröllopet men det skall inte vara några problem och han vill inte ens ha betalt. Frid och fröjd.
Vi har haft mycket kontakt med stiftet, då vi ville ha vår ceremoni i deras trädgård. Vi fick till och med prata med biskopen för att få klartecken, och det fick vi! De brukar inte tillåta vigslar där, men denna gång gick det bra och vi såg till att påminna i god tid så att ingenting skulle gå fel. Men alltind verkade vara som det skulle, så vi var nöjda och glada. Frid och fröjd.
Fredag:
Går förbi stiftsträdgården och kollar. Träden är stora och vackra, blommorna doftar och gräser är vackert. En perfekt plats för ett utomhusbröllop. Prästen är bokad sedan läääänge och då jag känner personen i fråga och vet att det är en präst full med humor och glädje är jag nöjd och glad. Det kommer bli jättevackert!
Börjar dock bli orolig då vi inte får tag på prästen, vi jagar och jagar men prästen ringer inte upp! Det är meningen att man skall träffas och gå igenom allting några veckor innan, men vi får veta att han är på semester och skall höra av sig efter helgen. Är det inte lite tajt med mindre än en veckas utrymme?
Lördag:
Så kommer möhippan. Sitter på jobbet och läser i godan ro. Det är precis en vecka kvar till bröllopet och jag har blivit bjuden på smörgåstårta och kaffebröd och är allmänt nöjd med mitt liv. Det ringer på dörren.
M: -Det måste vara en försäljare!
Hon går och öppnar och in dröser min syster och mina vänner, som slänger på mig ett par djävulshorn och sliter med mig ut i bilen och jag blir så paff att jag glömmer bok och telefon vilket de får springa ut och lämna till oss.
Far iväg till Myrornas! 200 kr för kvällens outfit. Det finns massor med snygga kläder och jag hade kunnat fixa en riktigt snygg outfit till kvällen, men man måste ju bjuda lite på sig själv. Hittar till sist en orange klänning med blommor och tomater på, ett par snygga matchande platåskor, en scarf och blir dessutom påtvingad ett backstreet boys-halsband och en slöja. Hem och byter om. Sen tillbaka till bilen.
Åker hem till syster där de dukat upp med jordgubbar, choklad och en massa vin som vi ska prova. Vi lyssnar på Ronny och Ragge och skrattar oss halvt fördärvade.
Varsin haldrucken flaska vin följer med när vi går ner mot stan och Frida inser att hon alldeles för vinglig för sitt eget bästa. Till Bill&Bob... Känner inte vad maten smakar och är helt upptagen med att ragga på Henke som visar sig vara där. David dyker upp och jag springar runt och pratar med alla utom mitt sällskap. Dricker vatten.
Till sist drar vi vidare till blue moon där Björn Rosenström skall spela. Blir bjuden på drinkar av folk som gratulerar till bröllopet, kramas med en massa andra blivande brudar och hamnar i en hetsig diskussion med en kille från Borlänge. Får Björns autograf (lycka!) och sen dyker min man upp! Jag hade saknat honom såååå mycket och vi satt ihopklistrade hur länge som hellst innan festen återgick till det normala. Det hela avslutades på saffets, men återtogs igen på måndagen då jag fick åka segelflyg över västmanland ihop med en farbror som hetter René. Han lät mig hålla i spakarna och leka tyngdlös, tills jag nästan greps av panikartad dödsångest. Fantastiskt.
Måndag:
Efter flygningen och provuppsättning på cut&blow får Thomas ett samtal från en helt okänd kille. Det visar sig att även han hade svensexa på blue moon, och genom en gemensam bekant fått veta att vi ska gifta oss i stiftets trädgård den 7:de kl 17.00. Han och hans blivnade fru skall gifta sig i domkyrkan samma dag och har blivit lovade att ta bilder på hela sitt sällskap i trädgården kl 17.00, och detta har varit planerat ungefär lika länge som vi har fått löfte om att vara där. Dessutom har stiftet lagt ut ny jord och sått gräs i gången, och det är helt omöjligt att ta sig ner till trädgården där vi allihop blivit lovade att vara 7/7 kl 17.00 ihop med våra respektive gäster, vilket sammanlagt blir ca 100 pers. Jubel och applåder till denna fullständiga inkomputens. Håller dessutom koll på väderleksrapporten och det varkar som det skall vara regn hela lördagen. Jippi.
Tisdag:
Får äntligen tag på prästen, men detta hjälper inte vår situation, då det visar sig att prästen helt missförstått datum. Lovar att kolla upp det, men ger oss inte mycket hopp om att kunna lösa det. Nu är jag inte långt till gråten.
Musik-killen ringer och talar om att han har ont i halsen och antagligen inte kommer kunna spela. Ska vi ställa in hela skiten? Fan fan fan, allt är skit.
Onsdag:
Åker till Stockholm för att ta tag i de sista sakerna. Johanna följer med för att leta kläder till sig själv och hon lyckas med barvur! Hon köper en otroligt vacker korsett-top och planerar att till det ha sin sammetskjol som hon köpte i London när vi var där sist. Vi hittar det vi ska ha, och allt är bra, tills telefonen ringer. Det är Prästen. Det visar sig att det inte går att lösa, och vi får ingen hjälp med att hitta någon ersättare. Fyra tre dagar kvar till bröllopet och ingen präst, ingen plats att vara på, ingen musik och inga ringar. Har inte heller fått tag på chauffören och klumpen i magen har växt till en badboll av onda aningar.
Får dock tag på nya musiker, två av Thomas bästa vänner lovar att ställa upp. Frågar dessutom Eva, vår vän som har en fantastisk sångröst, om hon kan tänka sig att sjunga i kyrkan. Och det vill hon! Ett steg i rätt rikting.
Torsdag:
Thomas ringer runt till allt och alla som kan tänkas vara villiga att hjälpa oss. Ringer varenda kyrka i telefonkatalogen med får nej efter nej efter nej. Stiftets trädgård har vi redan uteslutit eftersom det skall regna, det ligger jord på gången och för att det andra paret så gärna ville vara där för att ta sina bilder. Vi har ringt till ett bussbolag och fått veta att det går jättebra att hyra en buss några timmar, om det mot förmodan skulle vara så att det löste sig. Själv sitter jag hemma i soffan och har inte långt till gråten. Håller mig sysselsatt genom att sy pärlor på duken vi skall ha på restaurangen, men duken är sååå lång, såå lång, och jag har så små fingrar. När han ringer och ger lägesrapport om att han inte fått napp någonstans, inte ens ett kanske, efter att ha ringt nästan alla kyrkor i hela länet brister det nästan för mig. Lägger mig på golvet och lyfter upp benen och hypervetilerar. Och blir liggande. Hur jag än kämpar så kan jag inte röra mig ur fläcken så jag ligger kvar där jag ligger. Med en tår som rinner ner mot örat. Jag vill sluta, energin är uttömd. Det finns inte utrymme för en enda sak till som går fel, för då blir jag en "runaway-bride" för snart bryter jag samman till en skakande hög.
Men. The show must go on.
Thomas ringer. Han har fått tag på någon som kanske kan ordna saker. "Någon" Heter Simon och jobbar på gideonsbergs församling. Han har lovat att höra av sig när han vet mer, så Thomas vågar inte vara kvar i telefonen. Jag kan plötsligt ta mig upp från mattan.
Thomas kommer hem och pratar i telefonen medan han tar sig in genom dörren. Jag ser på hans ansikte att det är någonting bra. Vi har fått präst, kyrka och vaktmäsare ordnat och lyckan är gjord. Simon i gideonsbergs kyrka har ordnat så att Skerike kyrka och en präst vid namn Joan är öppen för oss om vi vill.. OM VI VILL?!?!
Har fortfarande inte fått tag på chauffören som SJÄLV har erbjudit sig att köra. Jippi. Har fortfarande inte fått ringarna. Thomas åker och hämtar motorcykel i borlänge utifall att han måste åka och hämta dem någonstans. Syster dyker upp och börjar dammsuga. Vad ska man säga? Underbara, underbara syster som bara hopp och hej tar fram dammsugaren och GÖR något, bara GÖR något för att hjälpa. Hjärtat värmer.
Hon hjälper till att skriva bordsplaceringarna på skylten så att alla ser vart de ska sitta. Varken jag eller Thomas har förmågan att skriva så det är läsbart...
Fredag:
Skall träffa Joan på gideonsberg. Har ont i magen och är jättenervös, mår riktigt illa.
Visar sig vara en liten dam med svart, krulligt hår och stark engelsk brytning. Full av humor och medkänsla, men en stark vilja och hon poängterar att de egentligen inte behöver göra det här, och att det är övertid för dem. Är fruktansvärt tacksam. Går därifrån med handsvett.
Johanna och dyker upp med en flaska vin och hjälper mig i min panik. När syster via telefonen får veta att chauffören vägrar svara när vi ringer tar hon tag i det och efter 15 min har hon ordnat en bil och chaufför som kan ta oss till och från kyrkan. Pappa lovar att åka ut till herrgården där vi ska bo på natten och lämna väska och hämta nyckel. Han vill inte ha några pengar utan betalar räkningen själv. Lilla pappa... Jenny ringer och frågar om hon kan hjälpa till med präst då hon känner en del inom kyrkan. Underbara människor.
Johanna stannar hela dagen och hjälper till att sy och formulera små förklaringstexter om gästerna. Martin dyker upp och vi går till Ruffino och äter och dricker vin. Älskade, älskade vänner.
Lördag:
Dagen D.
Thomas pallrar sig upp omkr kl 06.00 för att brumma iväg till Södertälje och hämta ringarna som fastnat på posten. Underbar början på bröllopsdagen, inte sant?
Själv grisar jag en stund extra, nerverna sitter på utsidan, så det behövs en vilostund. Äter fruktost och går sen iväg till frisören. Jag vet att syster och mamma, svåger och svärmor och musiker är på falkenbergska och förbereder, och det är så skönt att få sätta sig i frisörstolen och inte behöva bry sig om någonting. Tjejen, Sara, är supersöt och när jag börjar skaka lite om händerna hämtar hon en ostfralla och en stor kopp kaffe och jag sitter och myser i stolen. Håret blir underbart, trots att det var en jävla massa hår att ta hand om. Jag går på skakiga ben ut ur salongen och börjar bli fantastiskt nervös. Träffar vänner utanför spicy hot som själva gifte sig förra sommaren och de försöker lugna mig, men hela jag skakar som ett litet asplöv. Syster dyker upp med Thomas i bilen, han har precis kommit tillbaka från Södertälje, spenderat en timme i bilkö på vägen hem. Han har inte hunnit göra någonting med sig själv. Hem, lämna av mig och sen åker de iväg och hämtar blommorna.
Jag står i svart kjol och halvsnörd korsett och försöker sminka mig när det plingar på dörren. In kommer en lång, smal man som jag aldrig sett förr, men jag känner igen honom direkt och vet att det är Thomas storebror. Jaha, så det är såhär man skall få träffa svåger2, svåger 3 (5 år) och svärfar för första gången? Fantastiskt.
Thomas har fått en stor whisky hos floristen och lullar in och skall bli sminkad. Jag skakar, Syster har panik och försöker locka håret, svåger1 dricker whisky, svärfar dricker rom, svåger2 sitter i soffan och ser bortkommen ut och lillsvåger är blyg och har gömt sig. Wee! Öl? JA!
Iväg på fotografering, känner att det är ett stelt, stressat leende som fastnar på varenda bild. Det kommer se ut som jag har en gurka i stjärten på alla foton. Eller möjligtvis skoskav. Hur som hellst - inte vackert.
Och vi hinner inte mer än hem och dricka vatten innan skjutsen dyker upp. Och så börjar showen.
NU BÖRJAR SHOWEN!