lillfridan

Jag blir så lycklig när jag hör någon annan uttrycka mina åsikter, och dessutom inför massor med folk, i Västerås, som är för upptagna med att garva läppen av sig för att förstå att merparten av dem som sitter i publiken är just de idiotiska, inskränkta miffon som han spyr ut galla över.
Men, för dem som faktiskt lyssnar, så är den arga lilla mannen både intelligent, beläst, och har grymt trevliga värderingar och åsikter. Det finns dock ingen anledning för mig att vilja umgås med honom, då han ständigt uttrycker sig om saker som jag själv brukar ha långa utläggningar om för alla stackare som orkar lyssna, så det skulle vara som att prata med sig själv. Med samma narcissistiska och självgoda eftersmak dessutom. Men det är svårt att vara ödmjuk när man vet att man har rätt.
Han uttryckte mina åsikter om sverigedemokraterna, han uttryckte mina åskiter om feminism, om protstitution, om demokrati, svininfluensan, om sex osv. Det enda jag inte håller med om är att cannabis borde legaliseras. Jag bryr mig inte om det är mer eller mindre farligt än alkohol och eller hur politiken är motsägelsefull. Det jag bryr mig om är att det knappast behövs fler preparat som fördummar folk i den här världen, där George Bush kunde bli världens mäktigaste man, där alkoholen kostar samhället hur många miljoner som hellst varje år och där folk inte ens orkar tänka en enda tanke själva utan bara läser Aftonbladet och tror att de vet hur världen ser ut.
Däremot så kan jag skriva upp mig på hans lista över hur feminism egentligen ska se ut. Jag är så förbannat trött på att feminism enbart ska handla om att man inte får "vara dum mot tjejer". Ja, det är viktigt att vi får samma lön, att vi inte ska behöva vara rädda för att bli våldtagna när vi går utanför dörren, eller slagna av stora, stygga, karlar i deras liv, eller bli klappade på huvet om de har ett förslag eller idé på jobbet. Det är skitviktigt. Men det är väl för fan lika viktigt att arbeta för att inte gulla med tjejer bara för att de är tjejer! "Man får inte slå en tjej" är den sån sak. Varför ska man slå mågon alls? Är det ok att slå killar men inte tjejer, och i så fall, varför då? För att tjejer är svaga och kan gå sönder? För att tjejer inte är riktigt självgående och inte kan stå till svars för sina handlingar? De kanke har lite svårt att tänka själva? Jag kan tala om att om jag hamnar i en situation där jag inte har något annat val än att försvara mig med våld så kommer jag göra det, oberoende av om det är en tjej eller kille som hoppar på mig, och jag hoppas att det gäller för alla. Men man ska inte slå någon alls. Kille eller tjej. Samma sak är det med prostitution. Det är synd om dem som tvingas prostituera sig, det är därför vi skapar lagar emot det. Jaha? Syn om? Ja, det kan jag inet uttala mig om, men det finns många människor det är synd om här i världen. Det handlar mest om att man tror att alla kvinnor blivit ditlurade och utnyttjade av en man, att de inte har valt själva. Klart att de inte har valt själva, de är ju lättlurade kvinnor. Lättlurade, utnyttjade kvinnor måste man ta hand om, för de kan inte ta hand om sig själva. Magnus verkar ha en sund syn på feminism: kvinnor ska väl behandlas som vilket jävla folk som hellst. De ska bli behandlade som de förtjänar utifrån sitt beteende, inte utifrån sitt kön. Är man snäll och go och omtänksam ska man bli bemött på samma vis. Är man grymt duktig på sitt jobb ska man få respekt och bli lyssnad på. Har man haft ihjäl en annan människa ska man bli straffad för det, och inte som det är nu, få "straffrabatt" för att någon annan lurat en, utnyttjat en eller varit så dum mot en att man blivit lite knäpp och inte förstått att man gjort fel när man hade ihjäl nån (återigen, tjejer kan ju inte tänka själva, då kan de inte mörda nån på eget bevåg heller). Nej, Betnér är en smart människa som faktskt verkar utnyttja sin hjärnkapacitet, och det är dessutom sjukt kul att han säger mycket provocerande saker bara för att störa folk. AJ LAJK IT!
Han är dessutom söt.
Jodå, så får jag tycka.

Fick frågan för ett tag sen hur man gör när man lägger om sin livsstil och börjar träna och ta hand om sig när man inte levt så tidigare och om jag hade några tips om hur andra kan göra för att komma igång. Och när man pratar om träning och kosthållning så blir det ofta en massa innehållslöst dravel och floskler som egentligen inte säger någonting ("man måste göra en livsstilsförändring", "det handlar om att hitta det man själv tycker är roligt", "man kan försöka öka sin vardagsmotion", bla bla), så jag förstår att man söker handfasta tips om hur man faktiskt gör när man lägger om sitt liv. Men dessvärre blir det ofta en massa floskler av det, eftersom vi alla är olika och vi har alla olika problem som vi måste brottas med. Men jag kan ju försöka att tala om hur jag har gjort och varför så kanske man får en utgångspunkt från vilken man kan starta sin egen resa.
För det första så tror jag att man helt enkelt måste trötta på hur man har det. I mitt fall var jag så trött på att hela tiden vara tvungen att tänka på allt jag åt och allt jag drack hela jävla tiden. Och om jag någon gång tillät mig att faktiskt släppa taget så kunde jag gå upp 2-3 kg på en helg och så klart få bärja kämpa som en idit med kosten igen. Aldrig kunna slappna av. Alltid behöva läsa på förpackningarna, alltid behöva vara rädd för fett och socker. Min bägare rann över när jag kom hem från Ystad och inte längre kom i mina egna kläder. Jag hade haft samma klädstorlek sen sjuan och helt plötsligt kom jag inte i nått av det jag ägde, utan fick gå runt i Thomas jeans och luvtröja, för det var det enda jag kom i. Att behöva låna syrrans tjockiskläder som hon hade efter att hon fött barn kändes sådär. Så då var jag helt enkelt trött på skiten och bestämde mig för att det fick vara nog.
När jag väl hade kommit så långt så funderade jag på vad det var som var det största problemet, varför jag hela mitt liv har varit knubbig och varför jag under 8 månader i Ystad hade gått upp så mycket i vikt att jag kliniskt ansågs överviktig. Och det som jag då till sist fick lov att inse var att jag rörde på mig på tok för lite och att jag åt på tok få mycket. Andra kanske är sockerberoende och äter godis varje dag, andra kaske lever på skräpmat, dricker för mycket öl eller är tjocka på grund av att de äter för sällan, eller vad som hellst. Men MITT problem var att jag inte hade något stopp. Jag åt ganska bra mat, var noga med innehåll och så vidare, men jag kunde ju äta hur mycket som hellst av det och var inte riktigt nöjd förrän jag låg i matkoma.Och eftersom jag åt som en idiot när jag väl åt så blev jag ju inte hungrig igen, utan glömde bort att äta både ett och två mål. Det hände ofta att jag åt frukost och sen glömde jag att äta på hela dagen och kom på mig själv vid 20 - 21 på kvällen. Och så var det med allt. Jag är inte så intresserad av fikabröd eller godis, sött har aldrig varit min grej. Men om man någon gång hade det hemma så kunde man räkna med att jag proppade i mig tills det var slut. Speciellt om ingen var där och såg det. Vin samma sak. Och bröd ska vi inte ens gå in på... Och träning hade jag aldrig hållt på med någonsin. Jag tyckte att det borde räcka med promenader nån gång ibland. Och det kanske det gör för en del, men inte för mig som proppade i mig tills jag dog.
Så jag skaffade mig ett gymkort och tog tag i något jag velat göra länge: jag slutade äta kött (som i gris och ko). Då fick jag lov att dumpa alla gamla recept som jag lagat av gammal vana och istället sätta mig och leta efter nya maträtter med fisk, kyckling och vegetariskt. Vi började skriva matlista och veckohandla.
Till att börja med så brydde jag mig inte så mycket om kosten, och jag började lite lungt med träningen. Tränade kanske 2 ggr i veckan, samtidigt som jag åt lite vad jag ville. Men allt eftersom kondisen blev bättre och nyfikenheten kom igång på gymmet så började jag så smått att ta reda på mer och mer om träning och kost. Jag började tycka att det var roligt! Jag slutade tycka att det var pinsamt att testa saker jag inte kunde och vågade mig bort från maskinerna och började använda mig av cable och frivikter. Jag började gå allt oftare till gymmet. Köpte proteinpulver och tog reda på nya övningar och preciserade vad det var jag ville uppnå.
Och allt eftersom så har det växt fram en förståelse för kost och motion som jag inte haft förut. Jag har vetat en himla massa saker, men inte riktigt förstått hur det egentligen ska genomföras.
Nu tränar jag 4-5 gånger i veckan och alltid både kondition, förbränning och styrka, min kost är till största delen vegetarisk, jag äter minst fyra gånger om dagen. Jag äter mellanmål som frukt, keso, proteinpulver, proteinpannkaka, fil eller yoghurt. Jag äter nästan aldrig bröd, inte för att jag tycker att det är onyttigt, men för att jag inte kan. Jag är en nykter brödoholist, skulle vi kunna säga. När jag äter "onyttigheter" så gör jag det med måtta: jag dricker ett glas vin istället för en flaska, en halv pizza istället för en hel, vi köper en liten påse ugnsgrillade chips istället för en stor påse vanliga chips, vi köper en mörk chokladkaka istället för ett kilo smågodis, en 33 cl dricka istället för 2 liter, osv. Så, ja: Jag äter fortfarande onyttiga saker. Om jag inte gjorde det hade jag så klart fått betydligt bättre resultat än vad jag har fått. Men för 17, jag vill ju leva också! Det är viktigt att kunna göra saker som gör att man mår bra om man ska leva ett gott liv. Och jag mår bra av att mysa med min man, gå ut och äta med mina vänner, kunna ta ett glas vin ibland!

Och hur det har gått?
8 kg lättare, 15 cm mindre i midjan, 7 cm mindre runt gumpen, bättre kondition, finare hy, mer muskler och ett gladare humör.

Då:

Nu:



Då:


Nu:

Jag är ingen främlig för smärta, jag har känt alla sorter.
Jag har levt med den svarta klumpen av smärta som fyller ens inre och äter upp allt det mänskliga man har inom sig. Den lämnar efter sig en stinkande hög av aska och man kan inte förstå att människor omkring en inte ser igenom skalet och upptäcker det stora ”ingenting” som finns där inne.
Man är säker på att det syns i ens ögon, att folk som ser på en kommer märka att det bara är svart och tomt därinne. Det är den smärtan som får en att stänga in sig i ett mörkt rum och tomt stirrande föramför sig gunga fram och tillbaka på sängen i timme efter timme.

Jag har känt den isande smärtan som fryser alla känslor till is och gör att man rör sig framåt utan att veta varför, man tappar all mening med tillvaron. Man vet hur värdelös man själv är, och långsamt börjar man förakta alla andra som inte ännu förstått det, och man gör allt för att fönedra sig själv, skada sig själv. Man skär sig, dunkar huvudet i väggen, skriker, gråter, går sönder...
Man välkomnar all förnedring, alla chanser att bli utnyttjad och behandlad som den skit man är, och man utnyttjar andra för att få dem att ge igen.

Jag har känt hur jag stått på kanten av stupet, hur jag varit på väg ner utan en chans att stoppa det. Det är den smygande smärtan som dyker upp utan anledning eller förvarning som gör att ens huvud fylls med förbjudna tankar, tankar som gör att man vill kväva sin egen röst så att det blir tyst därinne. Man mår så dåligt utan att veta varför, att man leter efter anledningar, förklaringar till varför man mår som man mår.
Man önskar död och lidande till sin familj och sina vänner, man önskar att en själv kan råka ut för olyckor, sjukdomar, att man ska bli våldtagen eller misshandlad bara för att det ska bli lättare att förklara varför man långsamt trasas sönder.

Under en lång tid var jag fylld av eld, den röda smärtan som uppkommer när man är så enormt arg på värden och man känner att vad man än gör finns det ingen som förstår hur man känner sig.
Det känns som att man står mitt på ett torg fullt med folk och skriker, men inte en enda människa hör en. De är så upptagna med sina egna liv, sina problem och planer att de inte ens tittar upp för en sekund för att ta reda på varför man lider så förbannat. Den smärtan byggs upp inom en, blir större och större tills elden spys ut på den slumpmessiga person som fick bägaren att rinna över.

Alla former av smärta gör att man tar till åtgärder för att ta sig igenom den, men aldrig, aldrig aldrig har jag försökt att döva den. Jag har tagit emot den, omfamnat den och levt med den.
Ibland har jag välkomnat den, valt att fall ner för stupet istället för att stå kvar på fast mark bara för att vara säker på att jag inte förvandlats till min demon.
Men den här gången är det annorlunda, nu har jag försökt döva den med alla medel, till och med på sätt som jag aldrig ens drömt om att ta till förut. 
Sen dök det upp en smärta känner jag inte igen och jag visste inte vart jag skulle placera den och helt ärligt var jag livrädd.
Jag var rädd för att jag skulle sluta känna, att detta var första steget till att förvandlas till det jag hatat mest; demonen.
Ville jag sluta känna, eller vill jag bara att någon ska komma och rädda mig?
Jag bestämde mig för att jag inte skulle döva den mera, jag skulle försöka sluta försöka.
Allt för att inte vakna i morgon och veta att jag aldrig mer kommer känna.
Utan känslor finns jag inte.
Vill inte finnas.

Och det visade sig att släppa taget ledde fram till något nytt: tillit. Tillit till en man som tog emot mig och allt som byggts upp där inne, som växt som en varböld redo att sprängas. Och jag känner fortfarande. Men jag känner kärlek och hopp, jag har tro på framtiden och jag är lycklig över att jag gjort allt jag gjort och vem jag är. Rädsla är något som drabbar oss precis när vi släpper taget om det vi känner. Vare sig det vi känner skadar eller när oss. Utan ångest når vi ingen frihet. Eller hur, May?

Jag berättade om denna text för en vän som tycker att jag emellanåt är lite svårt att förstå sig på. Problemet var bara att det låg på ett annat ställe äm på bloggen, så nu flyttar jag det hit:


Här om dagen talade min man skämtsamt om för mig att han aldrig hört mig ge någon annan en komplimang, och det fick mig att fundera länge och ingående. Och först tänkte jag att ”Det är inte sant! Jag kan komma ihåg massor med komplimanger jag har gett till massor med folk.” Och sen slog nästa tanke ner: Varför kommer jag ihåg dem? Jag kommer inte ihåg alla andra saker jag sagt till folk, men jag kommer ihåg just komplimangerna. Och jag insåg att det beror på att det är så otroligt svårt för mig att ge någon en komplimang. Jag planerar för det, jag upprepar meningen i mitt huvud och jag tvingar mig själv att säga det, fastän jag tycker att det är jättejobbigt. Jag får ont i magen, jag blir nervös… Jag får verkligen ångest av att ge komplimanger som för andra inte är problematiskt alls. Så det som för någon annan bara är en enkel kommentar om att den har en snygg tröja eller en fråga om den har börjat träna är för mig en jättestor grej. Så jag minns nästan varje komplimang jag gett eftersom det är en sådan utmaning för mig. Men de som mottar den glömmer bort.
Jag har även väldigt svårt för att följa med i den artiga delen av det sociala samspelet. Jag vill bara säga ”vi kan väl ta en fika någon gång?” om jag faktiskt vill ta en fika. Jag vill bara säga ”vi hörs!” när jag faktiskt vill att vi skall höras av! Men det är en del av att vara social, att kunna komma med artigheter som bara fungerar som just innehållslösa artigheter. Och det kanske inte låter så farligt att inte vilja säga saker som man inte menar, det är väl egentligen ganska bra att inte säga saker man inte menar eller kan stå för? Så jag har försökt intala mig själv att det är bra att inte ge för många komplimanger och att aldrig komma med tomma fraser som jag inte menar, för att då vet folk att de komplimanger jag faktiskt ger verkligen är menade från hjärtat. Men vad spelar det för roll om jag inte klarar av att säga snälla saker även om jag menar dem? Om jag inte kan säga de snälla saker jag faktiskt tänker? Det ska inte vara svårt att tala om för en vän att hon är fin i håret! Det ska inte vara svårt att säga ”jag har saknat dig”. Men för mig är det ibland svårt att ens ge någon en kram. Min komplimangrädsla är så utbredd att jag till och med har svårt att säga ”Grattis” till någon som fyller år! Och jag börjar till sist inse hur stort problem det här egentligen är. Vem fan vill vara vän med någon som aldrig kan säga någonting positivt? Vem vill umgås med någon som aldrig kan tala om att ”jag tycker om dig” eller ”vad fin du är idag”…? Visst, jag visar min uppskattning med handlingar istället för ord. Jag vill hitta på saker med dem jag tycker om. Jag har fester och tillställningar, jag skickar SMS, jag tänker noga igenom vad de ska få för presenter, har alltid öppen dörr för den som behöver en sovplats, en kopp kaffe, en pratstund… Men för många är det just orden som verkligen betyder något!
Jag kan komma med flera förslag på varför det har blivit såhär, även om jag självklart inte kan veta exakt varifrån det härstammar. Jag vill inte säga att ”jag litar inte på folk”, för jag VILL verkligen lita på folk. Jag vill släppa in folk så nära som det bara går, och jag vill ha människor omkring mig som jag älskar. Jag vill ju finnas där för folk, jag vill att folk skall tycka om mig, vilja umgås med mig, jag vill ställa upp på mina vänner. Jag VILL vara en sån människa som folk beskriver som ”världens gulligaste, gladaste tjej” och jag VILL att folk skall vända sig till mig när de är glada eller ledsna. Men det är så förbannat svårt att erkänna ens för mig själv när folk betyder något speciellt, för i samma stund blir jag sårbar för vad de tycker, tänker och gör mot mig. Livrädd för att alltid vara mindre viktig än någon annan. Att alltid bli bortvald så fort det finns ett val att göra. Men lösningen är fanimig inte att låtsas som att de inte är viktiga alls! Och det vet jag ju! Och det är i slutänden bara mitt eget fel att jag får andra att känna sig lika betydelselösa för mig som jag känner att jag antagligen är för dem. Och vips så kom vi till svaret: Jag tror inte att jag kan vara speciell för andra, så då kan jag inte visa för dem att de är speciella för mig. Och jag inser fullt och klart hur ologiskt det låter. Och jag vet att jag har anledningar till att vara som jag är, jag vet att det finns grunder för det här beteendet. Jag kan se tillbaka på mitt liv och relativt objektivt säga att det finns grunder för det här beteendet. Men jag kan även säga: ”SLUTA BANKA HUVET I VÄGGEN!” till mig själv. Så därför har jag bestämt att jag ska börja tvinga mig själv att säga de snälla saker jag faktiskt tänker om mina vänner, bara för att få mig själv att komma över det här galna sättet att vara. Som att bota en fobi ;)
Så… Om jag börjar babbla om ditt fina hår, så bli inte förvånad…

Nu har vi varit hemma i nästan fyra dagar och jag har lyckats gå ner de två kion jag drog på mig på semestern. Jag hade dock tagit ut semestern lite i förskott och lyckats skaffa mig nått extrakilo till redan innan vi åkte, men det är säkerligen snart borta!
Vi kör detox igen, men en lite snällare variant, dvs mat som man faktiskt kan få ner även om det är detox. Det kommer nog att fungera bra tror jag!

Vad är det förrästen med allas plötsliga grillfeber? Pappa vii grilla på fredag, syster vill grilla i helgen, Johanna vill grilla på lördag. Dessvärre så är det inte så kul att grilla när man detoxar, så vi har fått neka. Dessutom ska jag jobba, så det kanske är lika bra.

Nästa helg, gott folk, då kan vi grilla, men inte dricka alkohol! Det är det stopp på fram till den 28:de!

Så var man tillbaka till swedenland efter en vecka i Tunisen, Afrika. Charter är alltid charter, och det här var en osedvanligt chartrig charter. Vi hade redan innan bestämt oss för att det var en riktigt sällskapserean-tripp som skulle genomföras och vi skulle på sin höjd röra oss från rummet till stranden och till restaurangen. För första gången åkte vi all inclusive och vi hade som plan att inte hämta ut en enda krona utan bara leva på hotellområdet och feta oss som vitvalar. Och så här i efterhand kan jag säga att vi klarat uppgiften riktigt bra!
All inclusivekonceptet är väldigt underligt och jag har aldrig gillat idén att inte ens behöva anstränga sig att hitta en bra restaurang, men om man ger sig iväg med tanken att inte göra av med pengar eller någon som hellst energi så fungerar det ju ypperligt! 
Jag vaknade första morgonen till ett sorl av fågelsång som bara dansade in genom den öppna balkongdörren, och jag tittade ut fran balkongen och möttes av denna utsikt:

Kvällen innan kom vi fram sent, sent och fick den första smaken av all inclusive. En liten arab med guldväst grabbade tag i våra väskor, frågade snabbt om rumsnummret och försvann. Vi checkade in och gick upp på rummet och väskpojken dök upp med ett stort leende. Nere i lobbyn igen blev vi serverade drinkar och när vi sen lommade iväg till "snack baren" så insåg vi att vår syn på snacks och deras syn på snacks är lite olika. Jag anser att snacks är chips, nötter, kanske en macka och på sin höjd en pizzaslice. Deras syn på snacks var buffé med kalkonkebab, pommes, grillat kött, ris, grönsaker, frukt, nystekta pannkakor, omelett, samt en meny med pasta av olika slag, pizza, hamburgare, korv, röror och en massa annat smått och gott. Vi gillade läget och satte oss och käkade vid poolen i nattmörkret och gottade oss med vin och öl. Men när morgonen kom väntade fler överraskningar. Frukostbuffén var omöjligt att ta sig igenom. För det första fanns där så mycket saker att man omöljigt skulle kunna ens smaka på allt. Men utöver det insåg vi att vi hamnat på ett hotell populärt bland engelsmän och det var enklare att få tag på ugnsstekta tomater till frukost än frukt. Jag som älskar färsk frukt och yoghurt till frukost blev lite ledsen, men jag klarade mig bra med croassant, yoghurt, kaffe, juice och äggröra. Efter den långa insmörjningsritualen bar det iväg till stranden, där solstolarna inte bara var gratis utan blev uppställda på beställning av en herre som Thomas snabbt identifierade som Kaptens arabiska okände släkting. Han fick snabbt namnet - kapten (fantasinfullt?).

Det var här vi kom att spendera resten av semestern. På en solstol i solen på standen till Abou Sofiane i Sousse, Tunisien, Afrika.

 

Och där har vi legat och flutit ut som en tallrik kräm, bara några meter från den andra snack-baren vars barpersonal mer än gärna gav mig vitt vin med is i, grillade kalkon och gräddade pizzor. När man låg där i solen och gräddades så var det lätt att man kom nära att nicka till, men man kunde då vara säker på att man skulle bli väckt av någon av de försäljare som gick frsam och tillbaka, fram och tillbaka längs stranden med diverse varor, vars namn ge monotont gormade ut över alla blekfeta solande turister. Den mest återkommande gormningen kom från en man som sålde frukt. Jag har ingen aning om vad han egentligen skrek, men i en veckas tid har jag legat och lyssnat på denna hesa, platta, helt melodilösa sången: "Maaionejs! Staaaberribred! Fresh! Maaaaionejs!".
De som arbetade på resorten var nästan alla arabiska män i olika åldrar, allt ifrån försäljare, massörer, bartendrar, kockar, dickplockare, reparatörer osv. De enda som inte var män var städerskorna, men de höll sig så osynliga de bara kunde, vilket man inte kan säga om männen. Dessa män, poljar, karlar och killar fick snabbt heta Aladdin. Lyckan var gjort för Thomas när han fick syn på en försöljare på standen, vars namn var Mattapåhuvet-Alladin. Thomas blev förtjust och bestämde sig för att bli hans kompis.




Mattapåhuvet-Aladdin hann dock försvinna i horisonten innan de hann bli vänner, och Thomas låg ensam och övergiven kvar på det blå liggunderlaget som täckte den vita plastsolstolen.....

Dock kom han snabbt på ett sätt att bli glad på igen....



En dag när vi låg där och flöt ut, så lät jag blicken flyga över omgivningen och jag kunde inte låta bli att fundera på hur otroligt feta alla människor var. Och jag menar inte småknubbiga eller mulliga, jag menar FETA. De svenskar som var där var i riktigt bra form i jämförelse, men det vars å himla många andra som var där som verkligen var JÄTTESTORA. Det måste ju visa på hur sjuk världen är egentligen: de arabiska pojkarna jobbade i princip dygnet runt för 300 dinarer i månaden (ca 1500 kr), de var smala som pinnar allihop, och de ägnar sina dagar åt att passa upp på bleka, smällfeta européer som bara ligger i sina solstolar som sälar och bara rör sig för att gräva i sig mer fett i form av pizza och pommes innan de (vi) vaggar tillbaka till solstolen där de (vi) låter fläsket stekas i solen tills de (vi) glänser som glaserade julgrisar. Vi kan inte ens bära upp väskorna till rummet eller ställa upp våra egna solstolar. Undrerbart.

Tillbaka till det positiva tänkandet: När jag låg där i egna mörka tankar så föll min blick på en vy som jag bara var tvungen att föreviga. Vacker miljö, skön syn... Men vad är det som hänger på varsin sida om benen?!


Hahahaha!! (jag ÄR så vuxen och mogen)

Innan vi åkte fick vi höra från allt och alla att arabländer är helt sanslöst jobbiga att röra sig i på grund av alla försäljare som är på en från alla håll och kanter, och jag kan hålla med till viss del. Ni rörde vi oss inte så mycket ute baldn folk, men två dagar gick vi in till stan och kikade och blev påhoppade av allt och alla. Favoriterna var:

Aladdin: Helloo, helloo!
Thomas: Nej tack!
Aladdin: No, sweden! Stay, look!
Thomas: No thank you!
Aladdin: Herre God! Gamlaah groda!

Annan Aladdin: Hasch?
Thomas: No thank you!
Aladdin: Are you sure?
Thomas: No thank you!
Aladdin: *ropar över hela torget* But whyyyy?! Have you stopped smoking?!

Så visst, försäljarna var lite jobbiga, men jag tror att det som skavde hål i öronen på oss var:

Aladdin: Where are you from?
Vi: Sweden.
Aladdin: HEJ HEJ!!
Vi: *skrattar lite forscherat* Hej hej...

Tillbaka till standen:
Jag har lyckats få fräknar som en dålig salami, jag har bränt mig både här och var, men jag är både glad och utvilad.



Jag kan till och med kosta på mig en bikinibild, så håll i er!

*trumvirvel*

Tadaaaaa!


Mer än så bjuder jag inte på.

Jo, jag kan slänga in en pinuppbild på Thomas oxå till alla flickor där ute:


Även i Afrika går dock solen ner, och även om jag gärna hade övernattat på standen så var det till sist dags att dra upp rumprötterna ur solstolen och göra något annat med sitt liv. Detta "andra" innebar mest dega på rummet,. dricka drinkar i hotellets uteservering och äta middag. Middgasbuffén var inte den häftigaste tyvärr, men man lärde sig snabbt vilken mat man skulle äta och vilken man skulle undvika. Om inte maten var den häftigaste så var det desto roligare att titta på folk. Vi hade en brittisk tant som fick heta "fräsiga tanten". Hon var omkring de 70, och jag skulle kunna ge vad som hellst för att  få en titt i hennes garderob. Varje kväll hade hon en ny outfit, den ena mer fantastisk än den andra. Det var lotitatoppar med korsettsnörning, det var blommiga byxdressar, det var klackskor med glitter, stora smycken, bling bling och volanger. Hennes grå gubbe satt tyst bredvid i sina beige byxor och bla stjortor och såg trött ut. Mer sånna tanter åt folket! (jag har tyvärr inga bildbevis, men ni får använda er av fantasin). Sen hade vi surtanten som beklagade sig för kyparna över att vi var tatuerade, samt dalmatintanten som hade silikontuttar större än globen.

Vi drack drinkar och var glada istället.



Till sist så måste jag ju nämna min sommarflört Tolle-Svanslös. Redan första kvällen kom Tolle spatserande inne i lobbyn och visade stolt upp sig för alla som ville se. Tolle tog gärna emot en liten klapp, men gick sen vidare på nya äventyr, för upptagen för att stanna upp och låta sig bli gosad. Det räckte för att dämpa den värsta abstinensen för LillFrida, men jag var ändå inte riktigt nöjd. Så en dag när vi satt och - kors i taket- drack drinkar, så såg jag Tolle liggande i en fåtölj i full nann och jag passade på att gå till anfall. Jag använde alla mina knep som jag som fyrkattsmamma har, och till sist knöp han kurrande upp i mitt klä där han besegrad lade sig ner, kurrade som en liten tok, trampade med sina små tassar i luften och dregglade som en bebis som just fått tänder. LYCKA!

Nu drar jag till Tunisien!