Kompimangfobikern. (igen)
Jag berättade om denna text för en vän som tycker att jag emellanåt är lite svårt att förstå sig på. Problemet var bara att det låg på ett annat ställe äm på bloggen, så nu flyttar jag det hit:
Här om dagen talade min man skämtsamt om för mig att han aldrig hört mig ge någon annan en komplimang, och det fick mig att fundera länge och ingående. Och först tänkte jag att ”Det är inte sant! Jag kan komma ihåg massor med komplimanger jag har gett till massor med folk.” Och sen slog nästa tanke ner: Varför kommer jag ihåg dem? Jag kommer inte ihåg alla andra saker jag sagt till folk, men jag kommer ihåg just komplimangerna. Och jag insåg att det beror på att det är så otroligt svårt för mig att ge någon en komplimang. Jag planerar för det, jag upprepar meningen i mitt huvud och jag tvingar mig själv att säga det, fastän jag tycker att det är jättejobbigt. Jag får ont i magen, jag blir nervös… Jag får verkligen ångest av att ge komplimanger som för andra inte är problematiskt alls. Så det som för någon annan bara är en enkel kommentar om att den har en snygg tröja eller en fråga om den har börjat träna är för mig en jättestor grej. Så jag minns nästan varje komplimang jag gett eftersom det är en sådan utmaning för mig. Men de som mottar den glömmer bort.
Jag har även väldigt svårt för att följa med i den artiga delen av det sociala samspelet. Jag vill bara säga ”vi kan väl ta en fika någon gång?” om jag faktiskt vill ta en fika. Jag vill bara säga ”vi hörs!” när jag faktiskt vill att vi skall höras av! Men det är en del av att vara social, att kunna komma med artigheter som bara fungerar som just innehållslösa artigheter. Och det kanske inte låter så farligt att inte vilja säga saker som man inte menar, det är väl egentligen ganska bra att inte säga saker man inte menar eller kan stå för? Så jag har försökt intala mig själv att det är bra att inte ge för många komplimanger och att aldrig komma med tomma fraser som jag inte menar, för att då vet folk att de komplimanger jag faktiskt ger verkligen är menade från hjärtat. Men vad spelar det för roll om jag inte klarar av att säga snälla saker även om jag menar dem? Om jag inte kan säga de snälla saker jag faktiskt tänker? Det ska inte vara svårt att tala om för en vän att hon är fin i håret! Det ska inte vara svårt att säga ”jag har saknat dig”. Men för mig är det ibland svårt att ens ge någon en kram. Min komplimangrädsla är så utbredd att jag till och med har svårt att säga ”Grattis” till någon som fyller år! Och jag börjar till sist inse hur stort problem det här egentligen är. Vem fan vill vara vän med någon som aldrig kan säga någonting positivt? Vem vill umgås med någon som aldrig kan tala om att ”jag tycker om dig” eller ”vad fin du är idag”…? Visst, jag visar min uppskattning med handlingar istället för ord. Jag vill hitta på saker med dem jag tycker om. Jag har fester och tillställningar, jag skickar SMS, jag tänker noga igenom vad de ska få för presenter, har alltid öppen dörr för den som behöver en sovplats, en kopp kaffe, en pratstund… Men för många är det just orden som verkligen betyder något!
Jag kan komma med flera förslag på varför det har blivit såhär, även om jag självklart inte kan veta exakt varifrån det härstammar. Jag vill inte säga att ”jag litar inte på folk”, för jag VILL verkligen lita på folk. Jag vill släppa in folk så nära som det bara går, och jag vill ha människor omkring mig som jag älskar. Jag vill ju finnas där för folk, jag vill att folk skall tycka om mig, vilja umgås med mig, jag vill ställa upp på mina vänner. Jag VILL vara en sån människa som folk beskriver som ”världens gulligaste, gladaste tjej” och jag VILL att folk skall vända sig till mig när de är glada eller ledsna. Men det är så förbannat svårt att erkänna ens för mig själv när folk betyder något speciellt, för i samma stund blir jag sårbar för vad de tycker, tänker och gör mot mig. Livrädd för att alltid vara mindre viktig än någon annan. Att alltid bli bortvald så fort det finns ett val att göra. Men lösningen är fanimig inte att låtsas som att de inte är viktiga alls! Och det vet jag ju! Och det är i slutänden bara mitt eget fel att jag får andra att känna sig lika betydelselösa för mig som jag känner att jag antagligen är för dem. Och vips så kom vi till svaret: Jag tror inte att jag kan vara speciell för andra, så då kan jag inte visa för dem att de är speciella för mig. Och jag inser fullt och klart hur ologiskt det låter. Och jag vet att jag har anledningar till att vara som jag är, jag vet att det finns grunder för det här beteendet. Jag kan se tillbaka på mitt liv och relativt objektivt säga att det finns grunder för det här beteendet. Men jag kan även säga: ”SLUTA BANKA HUVET I VÄGGEN!” till mig själv. Så därför har jag bestämt att jag ska börja tvinga mig själv att säga de snälla saker jag faktiskt tänker om mina vänner, bara för att få mig själv att komma över det här galna sättet att vara. Som att bota en fobi ;)
Så… Om jag börjar babbla om ditt fina hår, så bli inte förvånad…
Här om dagen talade min man skämtsamt om för mig att han aldrig hört mig ge någon annan en komplimang, och det fick mig att fundera länge och ingående. Och först tänkte jag att ”Det är inte sant! Jag kan komma ihåg massor med komplimanger jag har gett till massor med folk.” Och sen slog nästa tanke ner: Varför kommer jag ihåg dem? Jag kommer inte ihåg alla andra saker jag sagt till folk, men jag kommer ihåg just komplimangerna. Och jag insåg att det beror på att det är så otroligt svårt för mig att ge någon en komplimang. Jag planerar för det, jag upprepar meningen i mitt huvud och jag tvingar mig själv att säga det, fastän jag tycker att det är jättejobbigt. Jag får ont i magen, jag blir nervös… Jag får verkligen ångest av att ge komplimanger som för andra inte är problematiskt alls. Så det som för någon annan bara är en enkel kommentar om att den har en snygg tröja eller en fråga om den har börjat träna är för mig en jättestor grej. Så jag minns nästan varje komplimang jag gett eftersom det är en sådan utmaning för mig. Men de som mottar den glömmer bort.
Jag har även väldigt svårt för att följa med i den artiga delen av det sociala samspelet. Jag vill bara säga ”vi kan väl ta en fika någon gång?” om jag faktiskt vill ta en fika. Jag vill bara säga ”vi hörs!” när jag faktiskt vill att vi skall höras av! Men det är en del av att vara social, att kunna komma med artigheter som bara fungerar som just innehållslösa artigheter. Och det kanske inte låter så farligt att inte vilja säga saker som man inte menar, det är väl egentligen ganska bra att inte säga saker man inte menar eller kan stå för? Så jag har försökt intala mig själv att det är bra att inte ge för många komplimanger och att aldrig komma med tomma fraser som jag inte menar, för att då vet folk att de komplimanger jag faktiskt ger verkligen är menade från hjärtat. Men vad spelar det för roll om jag inte klarar av att säga snälla saker även om jag menar dem? Om jag inte kan säga de snälla saker jag faktiskt tänker? Det ska inte vara svårt att tala om för en vän att hon är fin i håret! Det ska inte vara svårt att säga ”jag har saknat dig”. Men för mig är det ibland svårt att ens ge någon en kram. Min komplimangrädsla är så utbredd att jag till och med har svårt att säga ”Grattis” till någon som fyller år! Och jag börjar till sist inse hur stort problem det här egentligen är. Vem fan vill vara vän med någon som aldrig kan säga någonting positivt? Vem vill umgås med någon som aldrig kan tala om att ”jag tycker om dig” eller ”vad fin du är idag”…? Visst, jag visar min uppskattning med handlingar istället för ord. Jag vill hitta på saker med dem jag tycker om. Jag har fester och tillställningar, jag skickar SMS, jag tänker noga igenom vad de ska få för presenter, har alltid öppen dörr för den som behöver en sovplats, en kopp kaffe, en pratstund… Men för många är det just orden som verkligen betyder något!
Jag kan komma med flera förslag på varför det har blivit såhär, även om jag självklart inte kan veta exakt varifrån det härstammar. Jag vill inte säga att ”jag litar inte på folk”, för jag VILL verkligen lita på folk. Jag vill släppa in folk så nära som det bara går, och jag vill ha människor omkring mig som jag älskar. Jag vill ju finnas där för folk, jag vill att folk skall tycka om mig, vilja umgås med mig, jag vill ställa upp på mina vänner. Jag VILL vara en sån människa som folk beskriver som ”världens gulligaste, gladaste tjej” och jag VILL att folk skall vända sig till mig när de är glada eller ledsna. Men det är så förbannat svårt att erkänna ens för mig själv när folk betyder något speciellt, för i samma stund blir jag sårbar för vad de tycker, tänker och gör mot mig. Livrädd för att alltid vara mindre viktig än någon annan. Att alltid bli bortvald så fort det finns ett val att göra. Men lösningen är fanimig inte att låtsas som att de inte är viktiga alls! Och det vet jag ju! Och det är i slutänden bara mitt eget fel att jag får andra att känna sig lika betydelselösa för mig som jag känner att jag antagligen är för dem. Och vips så kom vi till svaret: Jag tror inte att jag kan vara speciell för andra, så då kan jag inte visa för dem att de är speciella för mig. Och jag inser fullt och klart hur ologiskt det låter. Och jag vet att jag har anledningar till att vara som jag är, jag vet att det finns grunder för det här beteendet. Jag kan se tillbaka på mitt liv och relativt objektivt säga att det finns grunder för det här beteendet. Men jag kan även säga: ”SLUTA BANKA HUVET I VÄGGEN!” till mig själv. Så därför har jag bestämt att jag ska börja tvinga mig själv att säga de snälla saker jag faktiskt tänker om mina vänner, bara för att få mig själv att komma över det här galna sättet att vara. Som att bota en fobi ;)
Så… Om jag börjar babbla om ditt fina hår, så bli inte förvånad…
Kommentarer
Trackback