Jag vet - men jag vet inte...
Jag vet inte hur jag ska ställa mig till själva grejen just nu. Jag har en person i mitt liv som har gjort bort sig i mina ögon. Som ber mig att finnas där, som ber mig förlåta och glömma, som verkar behöva mig och som verkar uppriktig. Så jag brottas. Men samma saker jag alltid gör i liknande situationer. Förlåta och riskera att bli blåst igen - eller inte förlåta och riskera att bli en sur, långsint falsk människa som inte ens jag själv kan respektera.... Så om man drar det till sin spets: gör jag på ena sättet riskerar jag att förlora mig själv. Gör jag på andra sättet riskerar jag att förlora mig själv. Tungt.
Men jag förstår. Jag tror iaf att jag förstår nu för jag har varit där själv. Men samtidigt. Så fattar jag inte ett skit.
Det förlarar en del men det förklarar nästan ingenting på samma gång, och jag tror inte att någon som läser det här kommer fatta nått heller. Men så är mina tankar. Inte speciellt enkla att följa.
Jag vet att när man är nära att förlora något som är viktigt så kan man bete sig på mycket underligta sätt, och jag vet att man kan säga saker och göra planer för att till och med lura sig själv att allting är bra. Jag vet att man blundar, håller för öronen och skriker BINGO när allting kryper sig på och man egentligen vet att man inte har något annat val.... Men efteråt kan man väl inte skylla allt dumt man gjort på det? Nu kommer jag osökt att tänka på min mor som skyller allt dåligt hon gjort sen jag föddes på det faktum att hon gick in i väggen för 5 år sedan.... "Hoppsan, sa jag det dumma när du var 13? Ja, men jag gick ju in i väggen 4 år senare!" "Oj, var jag så ego att jag åkte till USA för 40 000 medan du fick gå ner på knä och böna och be för att få 20 kr till bussen? Jaja, men jag blev ju utbränd 3 år efteråt!"... Jaha, men dåså.
Det är som att försöka få en fribiljett från ansvar. Ett sätt att åberopa tillfällig sinnesförvirring och komma undan med vilket brott som hellst.
Och sen kommer den andra Frida fram som säger att så är livet. Man gör idiotiska grejer och alla förändringar i livet är svåra, speciellt om man tvingas göra dem för att överleva. När varje cell i kroppen skriker av smärta, men man har inget val, när man gråter taggtråd men inte kan välja någon annan väg för då dör man. När man vill skära ut hjärtat ur kroppen för att det gör så förbaskat ont för varje slag... Då agerar man utan rim och reson och om jag inte kan förlåta någon annan för det hur kan jag då förlita mig på att jag blir förlåten för saker jag själv ställer till med? För jag ställer till det titt som tätt.
Jag vet helt enkelt inte vad jag tycker ännu. Jag vet inte om jag ens tror på att det är detta stora som ligger bakom. För en människa brukar agera efter sin personlighet. Och om detta är hennes mest extrema form av person så är det ändå ingen jag vill hålla mig själv nära. För det porträtterar någon som tänker enbart på sig själv och som ser sina egna stora dagar som så mycket viktigare än alla andras stora dagar oberoende om det är vänner, familj eller kärlekar...
Äh, jag vet bara inte.
Men jag förstår. Jag tror iaf att jag förstår nu för jag har varit där själv. Men samtidigt. Så fattar jag inte ett skit.
Det förlarar en del men det förklarar nästan ingenting på samma gång, och jag tror inte att någon som läser det här kommer fatta nått heller. Men så är mina tankar. Inte speciellt enkla att följa.
Jag vet att när man är nära att förlora något som är viktigt så kan man bete sig på mycket underligta sätt, och jag vet att man kan säga saker och göra planer för att till och med lura sig själv att allting är bra. Jag vet att man blundar, håller för öronen och skriker BINGO när allting kryper sig på och man egentligen vet att man inte har något annat val.... Men efteråt kan man väl inte skylla allt dumt man gjort på det? Nu kommer jag osökt att tänka på min mor som skyller allt dåligt hon gjort sen jag föddes på det faktum att hon gick in i väggen för 5 år sedan.... "Hoppsan, sa jag det dumma när du var 13? Ja, men jag gick ju in i väggen 4 år senare!" "Oj, var jag så ego att jag åkte till USA för 40 000 medan du fick gå ner på knä och böna och be för att få 20 kr till bussen? Jaja, men jag blev ju utbränd 3 år efteråt!"... Jaha, men dåså.
Det är som att försöka få en fribiljett från ansvar. Ett sätt att åberopa tillfällig sinnesförvirring och komma undan med vilket brott som hellst.
Och sen kommer den andra Frida fram som säger att så är livet. Man gör idiotiska grejer och alla förändringar i livet är svåra, speciellt om man tvingas göra dem för att överleva. När varje cell i kroppen skriker av smärta, men man har inget val, när man gråter taggtråd men inte kan välja någon annan väg för då dör man. När man vill skära ut hjärtat ur kroppen för att det gör så förbaskat ont för varje slag... Då agerar man utan rim och reson och om jag inte kan förlåta någon annan för det hur kan jag då förlita mig på att jag blir förlåten för saker jag själv ställer till med? För jag ställer till det titt som tätt.
Jag vet helt enkelt inte vad jag tycker ännu. Jag vet inte om jag ens tror på att det är detta stora som ligger bakom. För en människa brukar agera efter sin personlighet. Och om detta är hennes mest extrema form av person så är det ändå ingen jag vill hålla mig själv nära. För det porträtterar någon som tänker enbart på sig själv och som ser sina egna stora dagar som så mycket viktigare än alla andras stora dagar oberoende om det är vänner, familj eller kärlekar...
Äh, jag vet bara inte.