lillfridan

Jag satt där på mina höga höjder och lyssnade till fåglarna, njöt av solen och nynnade på idiotiska små sånger... Jag glömte bort allt det jobbiga, alla tårar och allt det onda som har funnits i mig och jag svävade faktiskt för en stund. Jag hade nästan glömt hur det var att sväva. Jag haft mina små flygturer, men jag har fallit och fallit varje gång, en förbannelse som vägrar att släppa.
Men jag flög faktiskt.Jag flög och flög utan att falla- jag var lycklig för i helvete!

Men som alltid...
Vad förväntar jag mig? Tror jag att jag ska bli centrum i någons liv bara för att jag bryr mig? Och bry mig egentligen; vad betyder det? Det betyder att jag ställer krav, lägger mig i, är överbeskyddande... jobbig.
Och bara för att en sak är viktig för mig betyder ju inte det att det är viktigt för någon annan.
Jag kan inte bara dyka upp och förvänta mig att få någons odelade uppmärksamhet. Dessutom hade det varit en annan sak om jag varit ensam.
Och det stora hela kan ofta förklaras med att omständigheterna blir fel, att saker runtomkring inte blir som man trott och att man agerar utan att tänka sig för och plötsligt faller allt i bitar. Och man faller.
Och vem fan bryr sig?

Så... Här ligger jag igen. Ensam och tycker synd om mig själv.
Patetiskt eller hur?
Men samtidigt... Jag blottade mitt innersta, berättade sådant ingen annan vet. Jag var där när allt var skit och tror jag hjälpte.
Och sen när det kommer till en valmöjlighet så blir jag bortvald. På ett litet men ack så symboliskt vis.
Så kanske, kanske, kanske... hade jag ett legetimt skäl till att falla. Jag antar att jag bara trodde att jag skullef å lite vaddering innan jag landar.
Ännu en patetisk tanke.

Nu får det vara nog. Igen.
Har fått lyssna alltför många gånger på hur misslyckade folk är som bor kvar i V-ås och hur häftigt det måste vara för min bonde-kompisar att "få" festa på Östermalm, hur alla V-åsare lider av Stureplan-komplex och hur man utvecklas och ser saker när man flyttar till en "storstad".
Jag skiter i det här nu, jag tänker inte förnedras mer.
Jag tänker inte sitta inför nån jävla panel som granskar mig från topp till tå och värderar allt som kommer ut ur min mun. Jag vill inte att mina vänner ska känna sig ovälkomna när jag har tagit med dem långt hemmifrån för att visa dem hur det kan kännas att inte bli värderad. Det var väl det det handlade om - eller?
Att få vara den man är utan att någon ska värdera eller döma?
Men tydligen så var det fel. Det är precis som det alltid är, man måste passa för att passa. Och om man inte passar så får man antingen ge sig av eller få sig själv att passa.

Jag skiter i östermalm, jag skiter i stureplan. Stockholm är knappast världsmeteropolen och jag tänker inte förföras av grå betong och prettofolk som ändå skiter fullständigt i varandra när det kommer till kritan. Jag trivs i så fall så mycket bättre med nördarana och bönderna som finns där och som gråter och skrattar utan att fundera på vad de kan villa eller förlora på att göra det. Jag bor hellre i min fina lägenhet med gräs utanför och grannar som vet vad jag heter. Jag går hellre ner i V-ås centrum och sätter mig på en bänk i solen och väntar tills någon jag känner går förbi.
Glöm inte vart du kommer från.