lillfridan

Jag satt där på mina höga höjder och lyssnade till fåglarna, njöt av solen och nynnade på idiotiska små sånger... Jag glömte bort allt det jobbiga, alla tårar och allt det onda som har funnits i mig och jag svävade faktiskt för en stund. Jag hade nästan glömt hur det var att sväva. Jag haft mina små flygturer, men jag har fallit och fallit varje gång, en förbannelse som vägrar att släppa.
Men jag flög faktiskt.Jag flög och flög utan att falla- jag var lycklig för i helvete!

Men som alltid...
Vad förväntar jag mig? Tror jag att jag ska bli centrum i någons liv bara för att jag bryr mig? Och bry mig egentligen; vad betyder det? Det betyder att jag ställer krav, lägger mig i, är överbeskyddande... jobbig.
Och bara för att en sak är viktig för mig betyder ju inte det att det är viktigt för någon annan.
Jag kan inte bara dyka upp och förvänta mig att få någons odelade uppmärksamhet. Dessutom hade det varit en annan sak om jag varit ensam.
Och det stora hela kan ofta förklaras med att omständigheterna blir fel, att saker runtomkring inte blir som man trott och att man agerar utan att tänka sig för och plötsligt faller allt i bitar. Och man faller.
Och vem fan bryr sig?

Så... Här ligger jag igen. Ensam och tycker synd om mig själv.
Patetiskt eller hur?
Men samtidigt... Jag blottade mitt innersta, berättade sådant ingen annan vet. Jag var där när allt var skit och tror jag hjälpte.
Och sen när det kommer till en valmöjlighet så blir jag bortvald. På ett litet men ack så symboliskt vis.
Så kanske, kanske, kanske... hade jag ett legetimt skäl till att falla. Jag antar att jag bara trodde att jag skullef å lite vaddering innan jag landar.
Ännu en patetisk tanke.