Havssalt och framtidsdrömmar
Solen går upp och solen går ner vare sig jag vill det eller inte, och alla människor, oberoende av hur många man har omkring sig, är fortfarande ensamma. Men inte alltid.
Ibland finner man ljusglimtar, personer som ser igenom de mörka molnen och tar sig tid att sträcka fram handen och känna efter. Som ger något... Som får mig att vilja ge tillbaka.
Jag vill lära känna, upptäcka, gå in i hemliga rum och försöka förstå hur de är uppbyggda. Jag vill se vad som gjort dem till det de är och jag vill att de ska hjälpa mig utvecklas och förstå mer om mig själv samtidigt som jag förstår dem som människor.
Så komplexa, så sköra och så bräckliga som de är, jag vill kunna fånga in dem och studera deras drömmar, känslor, deras vackra och deras fula, deras ärr och deras guldkorn.
Vilka är ni?
Jag har längtat så efter att få chansen att leva på dessa premisser, jag har sökt efter individer som kan återge allt som rör sig i mitt huvud, som jag kan bolla med, jobba med, leka med.
Och jag välkomnar er nu, när ni äntligen dykt upp. Ni har saknats i mitt inre.
Jag har fått min drömprins, han förverkligar mig varje dag och han har lyft mig mer än någon annan någonsin gjort. Han ser in i mitt djupaste och vill veta mer, mer och mer. Han låter mig få se allt som är Han och vi kommer aldrig mer behöva vara ensamma. Så stark och så svag, så hård och så mjuk.
Ingen har berört mig så... Ingen har blivit så berörd av mig på det viset... det djupet.
Jag har fått mitt utrymme i världen, en plats på jorden där jag kan bara finnas, med mina tankar och mina drömmar, där jag kan gråta och skratta, få min ensamhet och umgås med de som finns här, nära, nära...
Mitt projekt som håller mig sysselsatt, mitt verk som sakta blir fulländat. Allt det som är Jag, allt det som är Han... Och där vi snart ska bli Vi... Där vi redan är Vi.
Jag har hittat mitt arbetsområde och jag vet att jag är duktig på det jag gör.
Min forskning, mitt jobb, min religion, mitt svett, min konst, mitt blod, mina hårt arbetande timmar.... Det har aldrig varit förgäves. Det kommer aldrig vara förgäves. De stora tankarna som får mig att ta tag i alltför jobbiga aspekter av mig själv, som får mig att se de strömningar som jag varit för upptagen med att brottas med innan... allt blir så tydligt.
Det sista banden har klippts med buller och bång, med starka känslor och hårda ord. Men Frida har blivit fri, äntligen, äntligen. Utan att skylla ifrån mig mer, utan att känna bitterhet längre. Jag har äntligen hittat hem.
Och ingen annan har någon skuld, inte nu längre. Jag har förvirrat och varit förvirrad, jag har mött bitterhet och varit bitter. Men allt det som är jag, allt det jag vuxit till att bli... jag är skyldig mig själv så mycket, för jag har varit så elak mot mig själv. Tillåtit mig själv att bli elakt bemött, tillåtit mig själv att må så dåligt, att ta emot så mycket, se så mycket jag aldrig velat se. Och varför? Ja, varför?
För att jag har haft samma problem från barnsben fram till (halv)vuxen ålder...
Frida 11 år skrev i sin dagbok;
"Jag måste ge mig en knuff på vägen. Jag måste lära mig att inte bli generad över mig själv."
10 år senare, och jag har inte riktigt hunnit fram. Men jag är en förbannat bra bit påväg.
Och jag kan med ärlighet i rösten säga att jag mår bättre än jag gjort på fruktansvärt låg tid...
Och faaaan vad det känns bra!
Ibland finner man ljusglimtar, personer som ser igenom de mörka molnen och tar sig tid att sträcka fram handen och känna efter. Som ger något... Som får mig att vilja ge tillbaka.
Jag vill lära känna, upptäcka, gå in i hemliga rum och försöka förstå hur de är uppbyggda. Jag vill se vad som gjort dem till det de är och jag vill att de ska hjälpa mig utvecklas och förstå mer om mig själv samtidigt som jag förstår dem som människor.
Så komplexa, så sköra och så bräckliga som de är, jag vill kunna fånga in dem och studera deras drömmar, känslor, deras vackra och deras fula, deras ärr och deras guldkorn.
Vilka är ni?
Jag har längtat så efter att få chansen att leva på dessa premisser, jag har sökt efter individer som kan återge allt som rör sig i mitt huvud, som jag kan bolla med, jobba med, leka med.
Och jag välkomnar er nu, när ni äntligen dykt upp. Ni har saknats i mitt inre.
Jag har fått min drömprins, han förverkligar mig varje dag och han har lyft mig mer än någon annan någonsin gjort. Han ser in i mitt djupaste och vill veta mer, mer och mer. Han låter mig få se allt som är Han och vi kommer aldrig mer behöva vara ensamma. Så stark och så svag, så hård och så mjuk.
Ingen har berört mig så... Ingen har blivit så berörd av mig på det viset... det djupet.
Jag har fått mitt utrymme i världen, en plats på jorden där jag kan bara finnas, med mina tankar och mina drömmar, där jag kan gråta och skratta, få min ensamhet och umgås med de som finns här, nära, nära...
Mitt projekt som håller mig sysselsatt, mitt verk som sakta blir fulländat. Allt det som är Jag, allt det som är Han... Och där vi snart ska bli Vi... Där vi redan är Vi.
Jag har hittat mitt arbetsområde och jag vet att jag är duktig på det jag gör.
Min forskning, mitt jobb, min religion, mitt svett, min konst, mitt blod, mina hårt arbetande timmar.... Det har aldrig varit förgäves. Det kommer aldrig vara förgäves. De stora tankarna som får mig att ta tag i alltför jobbiga aspekter av mig själv, som får mig att se de strömningar som jag varit för upptagen med att brottas med innan... allt blir så tydligt.
Det sista banden har klippts med buller och bång, med starka känslor och hårda ord. Men Frida har blivit fri, äntligen, äntligen. Utan att skylla ifrån mig mer, utan att känna bitterhet längre. Jag har äntligen hittat hem.
Och ingen annan har någon skuld, inte nu längre. Jag har förvirrat och varit förvirrad, jag har mött bitterhet och varit bitter. Men allt det som är jag, allt det jag vuxit till att bli... jag är skyldig mig själv så mycket, för jag har varit så elak mot mig själv. Tillåtit mig själv att bli elakt bemött, tillåtit mig själv att må så dåligt, att ta emot så mycket, se så mycket jag aldrig velat se. Och varför? Ja, varför?
För att jag har haft samma problem från barnsben fram till (halv)vuxen ålder...
Frida 11 år skrev i sin dagbok;
"Jag måste ge mig en knuff på vägen. Jag måste lära mig att inte bli generad över mig själv."
10 år senare, och jag har inte riktigt hunnit fram. Men jag är en förbannat bra bit påväg.
Och jag kan med ärlighet i rösten säga att jag mår bättre än jag gjort på fruktansvärt låg tid...
Och faaaan vad det känns bra!