Äntligen någon som står upp för något!
http://www.aftonbladet.se/helsingborg/article1347475.ab
Jag är så trött på alla som verkar tro att allt man gör och alla beslut man tar enbart påverkar en själv opch den egna situationen. Det var inte länge sedan jag läste en fråga på internet som löd: "vad gör det dig att jag låter omskära MITT barn?". Detta må vara en mycket större fråga än den om Markus som inte får jobba med sitt färgade hår och piercings i ansiktet. Men min fråga är densamme: Hur kan man tro att det bara handlar om det enskilda fallet?
Folk menar att Markus ska gilla läget och göra som han blir tillsagd. Jag säger: Fuck that. Vi lever i ett modernt samhälle, påstår vi. Vi är ett av de mest jämställda länderna i världen. Tror vi. Men fortfarande får vi inte gå till jobbet om vi har färgat håret eller satt några smycken i ansiktet, vi får inte vara med i en förening om denna förening har lack och läder som dresscode och vi får utstå alla möjliga former av påhopp om vi väljer att inte leva eller se ut som normen.
Det Markus chef säger är INTE: "Markus får inte arbeta på mitt företag så länge han ser ut såhär." utan det han egentligen säger är: "Du får inte gå dina egna vägar eller följa ditt inre kall om du vill bli tagen på allvar, utan du måste se ut, agera och tänka som ´alla andra´ gör."
På samma vis kan inte Markus svara: "Ok, jag ändrar min hårfärg för att få behålla mitt jobb." utan han säger: "Ja, jag går med på att förändra alla mina åsikter och övertygelser och jag förändrar min person och mitt själv för att samhället kräver det av mig."
Allt man gör ger signaler till dem omkring oss om hur världen ser ut och vad som är ok att göra. Allting man gör påverkar andra.
Jag har börjat handla KRAV-märkta varor. Och visst, det är bra för MIG. Men på samma gång så signalerar jag till omvärlden, till affären, för kassörskan, för de andra som handlar, för alla som kommer hem till mig och alla jag diskuterar fråga med att det är inte ok att strunta i miljöhotet och agera utifrån ett egoistiskt behov att lägga sina pengar på andra saker än något dyrare KRAV- och rättvisemärkta varor. Jag signalerar vad jag anser vara rätt och på så vis är jag med att ändra sättet som andra ser på världen.
Så du som undrar varför andra bryr sig om vad du gör med ditt barn: Man bryr sig för att dina handlingar säger att det är ok att omskära spädbarn, att det är bra och acceptabelt och att detta är den syn du vill förmedla och sprida i världen. Folk blir påverkade av det du säger och gör, och du kan aldrig påstå att det du gör endast rör dig. För det är inte sant.
Markus kan färga om håret. Chefen kan bli nöjd och glad. Men förändas världen då? Kanske, för frågan har uppmärksammats. Men det vore ännu bättre om Markus byter arbete och visar upp firmans "ansikte utåt" och visar upp ett ansikte som säger: "Här är alla lika värda och man kan göra ett förbaskat bra arbete hur man än ser ut."
Jag vill inte leva i en värd där man måste vara på ett visst sätt, tänka på ett visst sätt och leva på ett visst sätt för att få finnas och agera bland andra människor. Och jag vill inte leva i en värld där alla tror att de egna handlingarna inte påverkar andra.
Vill du?
Att leva ihop som kattkvinna och hundman...
Därren öppnas och hundmannen kommer inspringande genom dörren med ett stort leende i ansiktet.
-Vet du, vet du vet du???
Kattkvinnan sträcker på sig i soffan och gäspar stort och demonstrativt.
-Neeeeeeiiij... Vad är det?
- Jag har tagit med mig två dammsugare från jobbet!
Hundmannen viftar på hela kroppen och svansar runt kattkvinnan som sträcker på sig i soffan. Kattkvinnan stryker sig långsamt över håret och tittat upp på hundmannen under lugg.
- Jahaaa?
Hundmannen stannar upp. Ögonbrynen sjunker och axlarna börjar sloka.
-Jaaaa... Det är ju gott. Jag tyckte vi behövde det. Han sätter sig tungt ner och tittar med stoooora ögon på kattkvinnan.
Kattkvinnan sätter sig upp och gäspar ännu en gång, stort.
-Ja... det var väl gulligt...? säger hon och stryker hundmannen över håret.
Hundmannen flyger upp i ett glädjerus, svansar ut i köker och sätter på kaffet, röjer undan på diskbänken och hinner plocka ur halva diskmasinen innan kattkvinnan långsamt kommer in i köket efter honom. kattkvinnan drar ut en stol, klättrar upp och sätter sig så bekvämt det bara går. Hon får nästan den hårda stolen att se ut som en divan av dun och sammet där hon sitter och myser, och håller utkik över sina ägor medan hundmannen fortsätter att plocka. Hundmannen står i ett virvarr av plastburkar, tallrikar och stekpannor och gnolar för sig själv med tungan hängade ut genom mungipan.
-Är det lagom med mjölk älskling? säger han och visar upp koppen.
-Mjaaa, en liten skvätt till. svarar kattkvinnan och synar sina naglar.
Hundmannen häller glatt i lite mer mjölk innan han häller upp kaffet i hennes kopp och bär ut den till köket. Kattkvinnan tar med sig sina duntofflor och smyger efter.
Inne i vardagsrummet har hundmannen satt sig på hörnet av soffan och sneglar på en film på bordet.
Kattkvinnan kryper ner och drar en filt över sig.
-Den där skitfilmen får du se när jag inte är hemma, fräser hon och hundmannen sjunker ihop. Hundmannen morrar dovt. Kattkvinnan skickar iväg en irriterad blick och hundmannen tystnar. De sitter tysta en stund innan hundmannen långsamt börjar vifta på svansen.
-Jag kan titta på den på fredag! gläfser han och flinar. Kattkvinnan drar handen över pälsen ännu en gång och rättar till ett hårtstrå som låg fel.
Hundmannen har sedan länge glömt att han varit sur och han följer tv-programmet med stora ögon.
Kattkvinnan blänger på honom.
Kattkvinnan sträcker ut ett ben och lägger den i hundmannens knä. Hundmannen sträcker återigen på ryggen och ler stort. Han börjar glatt massera kattkvinnas fot. Kattkvinnan tar sin dammsugare och sin kopp kaffe och myser ner sig i soffan. Hundmannen slukar sin dammsugare i två tuggor och innan kattkvinnans kaffe ens hunnit svalna tillräckligt för att hennes känsliga tunga skall klara av det, har hundmannen svalt allt i sin kopp. Kattkvinnan äter sin dammsugare långsamt, njuter av varje tugga. Kaffet dricks i lika små klunkar, och det har hunnit kallna helt innan hon hunnit dricka ens hälften.
-Fanns det mer kaffe? undrar kattkvinnan.
-Ja, lite. Ska jag hämta? gläfsar hundmannen och efter en nick från kattkvinnan flyger han upp och ut i köket. Kattkvinnan tar emot sin kopp och lutar sig tillbaka.
Hundmannen sitter och studsar i soffan av koffeinet. Kattkvinnan filar naglarna.
När det mörknar utanför lägger sig hundmannen och kattkvinnan i sängen för att sova.
Efter en stund sträcker kattkvinnan ut sig mot hundmannen och spinner långsamt. Hundmannen gäspar stort, lägger handen över näsan och somnar. Kattkvinnan ligger kvar och kikar på ena ögat och lyssnar efter ljud. Hundmannen ligger och sparkar i sömnen och gnyr en aning. Sen börjar han snarka. Kattkvinnan halvsover, men kan forfatande höra hur grannarna rör sig på våningen över. Hon rullar ihop sig till en boll och gömmer ansiktet under täcket. Armen lägger hon över örat och till sist kan hon somna, medan hundmannen glatt stäcker ut sig över gott och väl halva sängen. Han gnyr lite i sömnen, fnyser och pustar genom sen varma nosen.
När väckarklockan ringen studsar han upp och försvinner iväg till ännu en dag på jobbet.
Kattkvinnan ligger kvar och drar sig tills solen går upp.
Sen upprepar sig historien.
Ibland stannar kattkvinnan upp och tittar ut genom fönstret på fiskmåsarna som sitter utanför. Fiskmåsarna är bekymmersfria och sitter i en stor gemenskap av individer som fungerar på ungefär samma sätt. Många tror att måsar är dumma, men så är det inte. Måsar tycker bara att det är onödigt att fundera på saker som man ändå aldrig kan veta. Måsarna tycker inte att det är nödvändigt att lösa världens gåtor. Istället sitter de och skvallrar om andra måsar och pratar om sina liv. De dricker sitt kaffe i solen och vet allt om alla.
Kattkvinnan lägger tassen på rutan och ropar till måsarna utanför. Inte för att äta upp dem - nej. Hon vill förstå dem. Hon vill sitta med dem och dricka kaffe och skallra och strunta i de stora frågorna. Men kattkvinnor kan inte sitta bland måsar. Så fungerar inte livet.
Kattkvinnan lägger sig istället på soffan och putsar pälsen.
Mika my man
Förbandet var inte speciellt imponerande. Varken kläder, låtar, mellansnack eller något annat gick hem hos mig och det påminde mest om någon gammal ungdomsspelning på växhuset som man blivit släpad till av nån av de goa vänner jag haft som varit intresserad av sånt...
Nåväl. När förbandet äntligen gick av (efter vad som kändes som en evighet med som i realiteten handlade om 5 låtar á 3-4 min) så hände - ingenting. Vi väntade. Och väntade. Och väntade.
Jag började till slut bli riktigt sur. Det är väl inte meningen att man skall behöva vänta en timme på att huvudattracktionen kliven upp på scenen? Men! Så dök han då upp till sist. Mika.... Och allting var förlåtet bara två rader in i sången. Vilken ma.... *eh* Vilken pojke! Vilken energi! Vilket fantastiskt uppträdande och vilken jävel till att kunna sjunga live.
Mika studsar runt i glittruga mjuksbyxor och påsydda hängslen på skjortan. Han smörar in sig hos publiken genom att prata svenska. Inte bara "Hejj, huer mårr nih i kvaell?" utan han skötte nästan allt mellansnack på nästintill felfri svenska. Han smörar - och jag faller pladask. Ajm in lööv!
Han får i perioder ett så fantastiskt uttryck i ansiktet när han hör hur hela publiken sjunger med i hans texter och han har en ödmjukhet i sina reaktioner som man bara kan få om man på mindre än ett år gått från att hanka sig fram mellan skivbolag och avslag till att stå på fullsatta arenor inför tusentals skrikande fans.
Hans röst brister nästan när han talar om hur lycklig han är över att få vara med om det han är med om.
Sant eller ej - spelar ingen roll.
Publikfrieri - skitsamma.
Mika är knappast vuxenmusik. Mika är inte speciellt pretantiös eller hemlig, inte cool att gilla. Men jag kan inte låta bli. Jag älskar honom helt enkelt. Jag och 11-åringarna. Och en gubbe i 45års ålderns som stod bakom oss och nästan var i tårar efter konserten. Om det var på grund av sitt hysteriska hoppande, sjungade och skrikande eller över att få sett Mika vet jag inte.
Hur som hellst:
Mika is the shit!