Mika my man
Småtjejer, småtjejer, småtjejer.... Miljarder med småtjejer. Annexet har sällan varit så fyllt med tjejer omkring 11, och sällan har baren varit så full med föräldrar som hellre dricker ett par öl än att se på showen.
Förbandet var inte speciellt imponerande. Varken kläder, låtar, mellansnack eller något annat gick hem hos mig och det påminde mest om någon gammal ungdomsspelning på växhuset som man blivit släpad till av nån av de goa vänner jag haft som varit intresserad av sånt...
Nåväl. När förbandet äntligen gick av (efter vad som kändes som en evighet med som i realiteten handlade om 5 låtar á 3-4 min) så hände - ingenting. Vi väntade. Och väntade. Och väntade.
Jag började till slut bli riktigt sur. Det är väl inte meningen att man skall behöva vänta en timme på att huvudattracktionen kliven upp på scenen? Men! Så dök han då upp till sist. Mika.... Och allting var förlåtet bara två rader in i sången. Vilken ma.... *eh* Vilken pojke! Vilken energi! Vilket fantastiskt uppträdande och vilken jävel till att kunna sjunga live.
Mika studsar runt i glittruga mjuksbyxor och påsydda hängslen på skjortan. Han smörar in sig hos publiken genom att prata svenska. Inte bara "Hejj, huer mårr nih i kvaell?" utan han skötte nästan allt mellansnack på nästintill felfri svenska. Han smörar - och jag faller pladask. Ajm in lööv!
Han får i perioder ett så fantastiskt uttryck i ansiktet när han hör hur hela publiken sjunger med i hans texter och han har en ödmjukhet i sina reaktioner som man bara kan få om man på mindre än ett år gått från att hanka sig fram mellan skivbolag och avslag till att stå på fullsatta arenor inför tusentals skrikande fans.
Hans röst brister nästan när han talar om hur lycklig han är över att få vara med om det han är med om.
Sant eller ej - spelar ingen roll.
Publikfrieri - skitsamma.
Mika är knappast vuxenmusik. Mika är inte speciellt pretantiös eller hemlig, inte cool att gilla. Men jag kan inte låta bli. Jag älskar honom helt enkelt. Jag och 11-åringarna. Och en gubbe i 45års ålderns som stod bakom oss och nästan var i tårar efter konserten. Om det var på grund av sitt hysteriska hoppande, sjungade och skrikande eller över att få sett Mika vet jag inte.
Hur som hellst:
Mika is the shit!
Förbandet var inte speciellt imponerande. Varken kläder, låtar, mellansnack eller något annat gick hem hos mig och det påminde mest om någon gammal ungdomsspelning på växhuset som man blivit släpad till av nån av de goa vänner jag haft som varit intresserad av sånt...
Nåväl. När förbandet äntligen gick av (efter vad som kändes som en evighet med som i realiteten handlade om 5 låtar á 3-4 min) så hände - ingenting. Vi väntade. Och väntade. Och väntade.
Jag började till slut bli riktigt sur. Det är väl inte meningen att man skall behöva vänta en timme på att huvudattracktionen kliven upp på scenen? Men! Så dök han då upp till sist. Mika.... Och allting var förlåtet bara två rader in i sången. Vilken ma.... *eh* Vilken pojke! Vilken energi! Vilket fantastiskt uppträdande och vilken jävel till att kunna sjunga live.
Mika studsar runt i glittruga mjuksbyxor och påsydda hängslen på skjortan. Han smörar in sig hos publiken genom att prata svenska. Inte bara "Hejj, huer mårr nih i kvaell?" utan han skötte nästan allt mellansnack på nästintill felfri svenska. Han smörar - och jag faller pladask. Ajm in lööv!
Han får i perioder ett så fantastiskt uttryck i ansiktet när han hör hur hela publiken sjunger med i hans texter och han har en ödmjukhet i sina reaktioner som man bara kan få om man på mindre än ett år gått från att hanka sig fram mellan skivbolag och avslag till att stå på fullsatta arenor inför tusentals skrikande fans.
Hans röst brister nästan när han talar om hur lycklig han är över att få vara med om det han är med om.
Sant eller ej - spelar ingen roll.
Publikfrieri - skitsamma.
Mika är knappast vuxenmusik. Mika är inte speciellt pretantiös eller hemlig, inte cool att gilla. Men jag kan inte låta bli. Jag älskar honom helt enkelt. Jag och 11-åringarna. Och en gubbe i 45års ålderns som stod bakom oss och nästan var i tårar efter konserten. Om det var på grund av sitt hysteriska hoppande, sjungade och skrikande eller över att få sett Mika vet jag inte.
Hur som hellst:
Mika is the shit!
Kommentarer
Trackback