lillfridan

Jag kände en flicka en gång (eller var det bara en illusion?) som jag trodde var det starkaste i världen. Det var hon som kunde lyfta alla bördor, som bar sig själv så vackert, som kuna lösa alla problem som kom i hennes väg.
Det var när jag var trasig, låg i flisor, som hon ryckte upp allt med rötterna och tillät mig aldrig vika knäna igen. Det var ingen idé att be om att pausa, det var ingen idé att fråga om vi kunde stanna till, det fanns inga tillfällen goda nog att stanna upp och ta in, dra in i lungorna, känna doften, pusta ut. Inget som var vackert nog att stå stilla och beundra.
Jag trodde det var en styrka, det var så det framställdes där och då. Men kanske var det redan från början allt annat än starkt. Kanske var det bara jag som desperat sökte efter något annat, nått nytt från vad jag redan kände (känner man någonsin någon annan, egentligen?).

Jag hade en flicka i mitt liv som jag trodde hade ett underbart självförtroende, som låg som mall för hur jag ibland skulle vilja vara. Hon kunde alla manéer, alla fraser och regler, sånna där som jag aldrig förstått mig på. Hon kunde gå från en miljö till en annan och på något vis lyckas passa in, där jag (i hennes höghets släptåg) kände mig som en elefant bland ballerinor. Som ett barn tvunget att uppfostras, stramas till, läras upp. Men såg jag någonsin vad hon var innanför?

Denna flicka, hon med rak rygg, tog mitt hjärta och vårdade ömt. Tills det inte längre var roligt. Tills det inte längre blödde så förbaskat. Så hon gick vidare, till nästa miljö för att passa in bland andra ballerinor (som att byta trosor, bara lite mer utförligt...) och jag får stå kvar här bland mina elefanter.

Att vara stundent innebär att göra vissa uppoffringar. Typ: Vill jag äta mat eller vill jag köpa böcker? Vill jag umgås med vänner eller vill jag skriva uppsats? Eller som nu senast: Vill jag leta efter artiklar och studier, eller vill jag ha sex med min  man? Alla kan väl gissa vad man väljer? Helt rätt - söka artiklar! (BAH?) Men jo, faktiskt. Det är så mitt liv ser ut just nu. Soffans kuddar har kastats bort och istället ligger där utskrivna kompendier i drivor. Katterna har inget vatten och deras låda har inte tömts på dagar, men jag har full koll på mina metodböcker. Persinnerna är derdragna, karlsloken sitter instängd i arbetsrummet (poängen var att jag skulle kunna plugga i arbetsrummet, men det slutade med att Thomas har det som spelrum medan jag har resten av lägenhetens som pluggrum). Vi får laga mat på skärbrädorna för att arbetsytor är upptagna av kompendier, vi får städa innan vi plockar fram tallrikar till vardagsrummet och vill man lokalisera en katt får man loga se efter om man kan se en liten kattfot eller svanstipp sticka upp i någon av bokhögarna. Mina ben är lika håriga som ryggen på Robbin Williams, mitt badkar ser ut som en scen ur "saw" och mitt kylskåp luktar fis. Men hur Foucault definierar begreppet panoptikon har jag full koll på. Och jag får väl erkänna att jag faktiskt tycker att det är roligt att läsa om vad perverterade, gamla, och sedan länge döda, gubbar hade för tankar och idéer om hur världen fungerar. Men alla har vi ju våra små störningar och jag hävdar med bestämdhet att normala människor är något påhittat. Ungefär som vuxna.

Hur som hellst så funderar jag på om det är sunt att dreggla över en bok med intressant titel eller vilja ta ledigt från jobb och skola för att hinna läsa en doktorsavhandling? Är poängen med att plugga att man skall bli så inrutad i forskning att man inte längre kan hålla ett normalt samtal utan att dra in Giddens, Goffman, Bourdieu eller Becker?
Jag kan inte längre läsa en tidning eller se på en film utan att bli upprörd över hur de "producerar och reproducerar samhällets sjuka idéal och normer". Kanske det vore bra att kunna kolla på en komedi utan att bli upprörd, eller kunna komma hem och faktiskt se mattan, bodet och soffan istället för en jävla massa papper och böcker?
Kanske man skulle VILJA läsa en deckare istället för sociologiska mastodont-tegelstenar, och det vora kanske bra att vilja ta på sin man ibland istället för att oroa sig över hur man skall formulera syftet till nästa uppsats?
Eller så överdriver jag bara...