lillfridan

Jag har inte skrivit på väldigt länge nu. Jag har bott i Malmö i ett år nu, har både Fjant och Pingis hos mig. Mina älskade killar, Kotte och Snöret, bor hos Thomas. Jag jobbar med tre jobb, är volontär och såklart fortfarande student på kriminologen. När det kommer till mig och Thomas… Ja. I perioder har vi inte pratat med varandra alls. Ibland har jag nästan glömt honom. Ibland kan jag inte andas av sorg utan ligger bara och kvider som i plågor, ibland hyperventilerar jag eller skriker hysteriskt rakt ut. Dessa stunder är nästan sköna, för då känner jag ändå någonting. För för det mesta har jag inga speciellt starka känslor alls, för någonting. Jag är inte ledsen längre. Inte lycklig. Inte sårad eller hämndlysten eller förälskad eller förväntansfull… Oftast så bara existerar jag.

Jag har inte pratat så jättemycket om allt som hänt inom mig. Saker och ting har snurrat inne i mitt huvud och i mitt liv som jag inte kunnat formulera för någon annan än mig själv. Processen har liksom gått i spiraler och ibland lite fram och tillbaka, uppåt och nedåt och tillbaka igen. Jag har inte vetat vart jag, mina känslor och mitt liv varit på väg och därför har jag inte kunnat låta någon annan ta del av det heller. Men nu. Nu kan jag det. So: here goes.

I helgen var jag hemma i stan där allt hände. Stan där det finns minnen i varje gatsten och varje vinpust känns bekant. Jag var hemma för att träffa alla jag älskar, men eftersom jag är där så sällan måste jag förena nytta med nöje. Så jag åkte hem till mannen som jag inte kommer att leva med tills dagen jag dör för att hämta mina sista saker, och för att låna hem mina katter över helgen. Han öppnade porten och jag bara tittade på honom med en stilla undran: "Jasså... Det här är alltså du. Du som varit den viktigaste personen i mitt liv i snart 9 år... Jaha." Den vildvuxna mustaschen, de rödkantade ögonen och den plufsiga kroppshyddan som liksom börjat gunga sig fram när han går, visar inte många gemensamma nämnare med den man jag älskat så högt. Den man jag skrattat ihop med så många gånger att jag ibland hör hans skratt i mitt eget, som hållit mitt huvud så ömt mot sitt bröst att man blev tårögd och som jag minst en gång varje dag kysste i hans högra ögonvrå. Hans tatuerade armar vars konturer jag känner lika väl som mina egna då jag legat och tittat på honom i timtal. Hans näsas kontur som jag smekt med pekfingret tills han somnat så många gånger att jag inte kan räkna dem. Oma. Oma, Oma, Oma… stod inte framför mig. Mannen framför mig var en ”Edgar-suit”, ett oformligt skal som påminner om Oma. En Thomas-kostym. Som jag inte längre känner.

Men hur man än vrider och vänder på det är han fortfarande människan som påverkar mig mest i mitt liv i vuxen ålder. Vars handlingar gjort att jag är den jag är, där jag är, med de tankar jag har, på gott och ont. Som står bakom de begränsningar jag upplever. Han är källan till vad jag kan göra och känna, men även allt jag inte kan göra och inte kan känna. Han är mannen som varit mitt allt. Som var menad att vara min klippa och mitt ljus, som lovade att aldrig lämna min sida och aldrig göra mig illa. Mannen som brukade prata om hur han såg mina ögon från andra sidan rummet och från den stunden visste att han aldrig ville vara utan mig. Han som bar ut sina kläder och klädde på sig i hallen för att inte väcka mig på morgonen. Han som var stolt, rakryggad, stod för sina åsikter. Och när hans ögon lyste. Herregud. Han kunde lysa upp ett rum med sina blå ögonen, den där mannen. Mannen som var den vackraste jag sett och som kunde charma nästan alla tjejer jag känner, men som valde MIG. Som bestämde sig för att få lilla, obetydliga mig… Mannen som nu inte ens svarar i telefonen. Mannen som inte kommer vara mannen i mitt liv.

Vi gifte oss på en klippa över havet. Han med ett snäckskal runt halsen, jag med fjärilar i min 21-åriga mage. Vi drack drinkar på Grebys och han bar mig över tröskeln till rummet vi hyrt en natt, nere i källaren hemma hos en kvinna som bjöd på Baileys. Vi sa ”det är du och jag mot världen” och han lovade att han aldrig skulle begränsa mig och att han älskade att jag hade skinn på näsan och stod på egna ben. Och jag älskade allt med honom. Det var då. Nu ger jag honom pappret. Han tittar på det och säger "Jaha. Jaja." . Som om det var en inköpslista. En komihåglapp. "Jag fixar det." Ok. Han kommer fixa det. Han kommer skriva på, betala en mindre summa, bifoga sitt födelsebevis... Och sen är det över. Äktenskapet är slut. Sagan fick det slut det skulle ha?

Jag vet att jag har gått och väntat på någonting. Ett tecken, en känsla... En... Någonting som jag skulle kunna känna igen och då veta att -nu.Nu är det så dags till sist. Men det som dök upp var egentligen inte ett Någonting. Det var ett Ingenting. När jag testade tanken att ta ut skilsmässa, för tusensjuttiofjärde gången, möttes jag plötsligt inte av en glödande spik som borrade sig rakt in i hjärtat och impulsen att vilja hånskratta åt det absurda i tanken, spy rakt ut och gråta hysteriskt, samtidigt. Jag möttes istället av... tystnad. Ingenting. Inte ens en liten skälvning i magen fick jag av tanken. Så jag skrev ut ansökan, skrev på den, skickade efter ett födelsebevis för skilsmässa... Och åkte iväg för att möta hans blick. Kanske jag hoppades på någon form av reaktion. Kanske hoppades jag få en glimt av Oma, bara för en sekund. ”All I need is one more day with you” skrev vi i vår förlovningsannons och än idag stämmer meningen. Jag kanske hoppades på en dag till med Oma. Men som alltid gick jag bet.

Jag har försökt gråta. Jag har försökt att skratta. Jag har varit arg, ledsen, vädjande, förbannad, snäll, kärleksfull, hoppfull, resonlig, oresonlig, hjälpsam, tvärtemot, elak... Jag har försökt krama. Jag har försökt slå. Men det enda jag möts av är en kall hand. En vägg. En människopåse med drag av Oma. Thomas. Han som jag älskade mer än jag trott att en människa kan älska någon annan. Personen som fick mig att tro att jag skulle dö av en hjärtattack för att hela kroppen liksom vibrerade från insidan när jag såg honom, som fick hjärtat att hoppa över ett par slag och magen att fyllas med glädjefnattande fjärilar, bara genom att komma in i rummet. Människan som fick min puls att skena bara genom en blick. Han som för mig hade himlen i sina ögon och varma sommardagar i sina handflator. Han som jag ville krypa in under skinnet på bara för att slippa vara utan honom en enda sekund. Som jag i nästan två års tid knappt klarade av att släppa ur mitt blickfång av rädslan att han på något sätt skulle försvinna. Som jag lovade att älska i vått och torrt i resten av mitt liv och som fick prästen att säga "Jag vet inte om jag någonsin sett ett par som är så kära i varandra." och vänner att säga "Ni är kärlek för mig.". Han som jag gick ner för altargången med när vi genomförde vår löftesförnyelse. Han som jag försvarade i vått och torrt. Han. Är som grå betong. Tom. Kall. Oåtkomlig. Likgiltig. ”Jag fixar det”. Sagan fick ett slut. Glädjetårarna som rann när riset kastades på mig, de har sedan länge torkat. Sängen som vi sov tillsammans i varje natt gapar tom i mitt gamla flickrum. Ringarna som var det viktigaste jag ägde har jag för länge sedan tagit av mig. Med honom var allting möjligt. Och det som var omöjlig var precis det som hände.

Så vi satte oss i bilarna. Förvisade om att han ska ”fixa det”. Sista kopplingen löses upp och snart är det som att detta aldrig hänt. Som om jag aldrig träffat den vackraste människan i världen, aldrig varit beredd att offra precis vad som helst för en dag till med honom. Oma. En dag till med Oma.Och jag kan inte låta bli att tänka: om den känslan är en sån där sak som man får uppleva bara en gång i livet... Vad ska resten av livet gå ut på?