Så förbannat trött på kärlek.
Överallt är de, studsar mot mig med en obeskrivlig aggressivitet, slår omkull mig och river upp allt de kommer åt.
Runt nästa krök, gömd bland skuggorna väntar de och när jag är som min förberedd anfaller de, och jag kan inte försvara mig på något vis.
Förbannade sorgliga kärlekslåtar som så hjärtskärande beskriver smärtan att bli lämnad, övergiven, oälskad.
"Guess mine is not the first heart broken,
My eyes are not the first to cry.
I'm not the first to know there's just no getting over you."
Och visst gör det ont, det kan jag inte förneka. Men vad är det egentligen de säger?
"det finns ingen annan som du, och utan dig är livet inte värt att leva"...?
Och den som gick vidare är ett svin, som lämnat lilla oskyldiga, försvarslösa mig här på trotoaren för att långsamt svälta ihjäl och tyna bort tills det enda som återstår av mig är mitt krossade hjärta som fortfarande ligger kvar och skriker efter dig.
De smyger efter mig, jag är helt säker på att de bevakar minsta lilla steg, så att de vet när de kan hoppa på mig och göra mest skada.
"I know I'm just a fool who's willing,
To sit around and wait for you.
But baby can't you see there's nothing else for me to do
I'm hopelessly devoted to you"
Kärlek är ett givande och tagande, det handlar om mer än en peron, annars är det inte kärlek.
Och hur ont det än gör att inse så tar den oftast slut. Och vad ska man göra? Stanna kvar för att spara på den andre känskor, eller vänta tills den andre också tappar sin kärlek?
Nej, man måste förstå att det bästa man kan göra är att gå vidare, bita ihop och gör det som är bäst för alla; börja om på nytt.
Och inte fan är det enkelt att gå, lämna den som hela ens liv har kretsat kring under så lång tid.
Smärta är inte endast för den som blivit lämnad, det gör så förbannat ont att lämna någon som man trots allt bryr sig så mycket om. Och det är inte ens tillåtet att gråta över att man förlorar den kärleken, allas fingrar pekar på en själv som den som är "skyldig".
Men vad är man skyldig till? Att kärleken tog slut?
"Here I am, once again
I’m torn into pieces, can't deny it, can't pretend
Just thought you were the one
Broken up, deep inside
But you won't get to see the tears I cry
Behind these hazel eyes "
Guess what, det är precis så det känns även för den som väljer att gå.
Jag trodde också att han var Den som jag skulle vara med, jag är trasig jag med.
Men mina tårar kan inte rinna, för det är inte tillåtet.
Jag har förlorat min kärlek, mitt hem, hela hans familj, massor med vänner... Och jag kan inte ens vara ledsen över det.
"Now I can't breathe, no I can't sleep
I’m barely hanging on "
Och ingen vet.
så låt mig göra en liten omskrivning på en av de stora kärlekslåtarna,
så kan jag sjunga den för mig själv när jag vill gråta över Dig, för att det kärlek som skulle vara förevigt dog ut.
Why do I have to walk away from you
Why is there nothing else for me to do
we have shared the laughter and the pain
And even shared the tears
You're the only one who really new me at all
So take a look at me now
There's just an empty space
There's nothing left here to remind me
just the memory of your face
Take a look at me now
there's just an empty space
that I´ll come back to you is against the odds
and that's what we gotta face
Så smyg på, ni lömska små kärlekssånger.
Jag ska bygga upp ett skal runt mitt hjärta så att ni inte kan komma åt mig.
Jag ska bli kall och likgiltig, så kanske jag passar bärtte in i rollen som den som dumpat.
Aldrig.
Runt nästa krök, gömd bland skuggorna väntar de och när jag är som min förberedd anfaller de, och jag kan inte försvara mig på något vis.
Förbannade sorgliga kärlekslåtar som så hjärtskärande beskriver smärtan att bli lämnad, övergiven, oälskad.
"Guess mine is not the first heart broken,
My eyes are not the first to cry.
I'm not the first to know there's just no getting over you."
Och visst gör det ont, det kan jag inte förneka. Men vad är det egentligen de säger?
"det finns ingen annan som du, och utan dig är livet inte värt att leva"...?
Och den som gick vidare är ett svin, som lämnat lilla oskyldiga, försvarslösa mig här på trotoaren för att långsamt svälta ihjäl och tyna bort tills det enda som återstår av mig är mitt krossade hjärta som fortfarande ligger kvar och skriker efter dig.
De smyger efter mig, jag är helt säker på att de bevakar minsta lilla steg, så att de vet när de kan hoppa på mig och göra mest skada.
"I know I'm just a fool who's willing,
To sit around and wait for you.
But baby can't you see there's nothing else for me to do
I'm hopelessly devoted to you"
Kärlek är ett givande och tagande, det handlar om mer än en peron, annars är det inte kärlek.
Och hur ont det än gör att inse så tar den oftast slut. Och vad ska man göra? Stanna kvar för att spara på den andre känskor, eller vänta tills den andre också tappar sin kärlek?
Nej, man måste förstå att det bästa man kan göra är att gå vidare, bita ihop och gör det som är bäst för alla; börja om på nytt.
Och inte fan är det enkelt att gå, lämna den som hela ens liv har kretsat kring under så lång tid.
Smärta är inte endast för den som blivit lämnad, det gör så förbannat ont att lämna någon som man trots allt bryr sig så mycket om. Och det är inte ens tillåtet att gråta över att man förlorar den kärleken, allas fingrar pekar på en själv som den som är "skyldig".
Men vad är man skyldig till? Att kärleken tog slut?
"Here I am, once again
I’m torn into pieces, can't deny it, can't pretend
Just thought you were the one
Broken up, deep inside
But you won't get to see the tears I cry
Behind these hazel eyes "
Guess what, det är precis så det känns även för den som väljer att gå.
Jag trodde också att han var Den som jag skulle vara med, jag är trasig jag med.
Men mina tårar kan inte rinna, för det är inte tillåtet.
Jag har förlorat min kärlek, mitt hem, hela hans familj, massor med vänner... Och jag kan inte ens vara ledsen över det.
"Now I can't breathe, no I can't sleep
I’m barely hanging on "
Och ingen vet.
så låt mig göra en liten omskrivning på en av de stora kärlekslåtarna,
så kan jag sjunga den för mig själv när jag vill gråta över Dig, för att det kärlek som skulle vara förevigt dog ut.
Why do I have to walk away from you
Why is there nothing else for me to do
we have shared the laughter and the pain
And even shared the tears
You're the only one who really new me at all
So take a look at me now
There's just an empty space
There's nothing left here to remind me
just the memory of your face
Take a look at me now
there's just an empty space
that I´ll come back to you is against the odds
and that's what we gotta face
Så smyg på, ni lömska små kärlekssånger.
Jag ska bygga upp ett skal runt mitt hjärta så att ni inte kan komma åt mig.
Jag ska bli kall och likgiltig, så kanske jag passar bärtte in i rollen som den som dumpat.
Aldrig.
Allting strömmar...
På väg till busshållsplatsen gick jag förbi det röda radhuset där Nalle bodde, som vanligt kollade jag in i hans fönser (det sista, närmast badet) för att se om han sätt där med sin läslampa och läste vlt som han brukar göra när man går förbi.
Sitter han där kan man ibland gå och ringa på så får man en cola och två sorters kakor medan han brygger en liten kopp kaffe till sig själv och pratar om sin barndom och ställer intresserade frågor om hur det är att vara ung numera. (Är man över 90 år får man dessutom vara lite småsnuskig i kanten, och tar man det bara med en nypa salt kan det vara ganska roligt att lyssna på när han "sträckte ut handen och nästan petade henne i hönan")
Men det var tomt. Gardinerna var nedtagna och lyset var släckt.
Visst ja, han dog för ett halvår sedan.
Var in på videoaffären för att köpa dricka och i kassan stod (fortfarande) Bobby och blängde, lika glad som alltid.
Han tyckte att det var länge sen jag var där. Var det verkligen det?
Att sitta där på busshållsplatsen kändes underligt, tillbaka på samma plats men så många år senare.
Folk kom gående från skolgården, antagligen på väg till ica för att köpa godis istället för att äta skolmaten. Kanske dom fortfarande säljer mackor på gården ett par timmer efter lunch? Stora mackor med ost och gurka för 20 kr som ofta fick mätta istället för potatisbullar eller fiskpanetter.
Känslan i maggropen återkom.
Väl på bussen lämnade jag fram en tjuga.
-"Lite till vill jag gärna ha av dig...." mumlade gubben på ett sånt där sätt som bara busschaufförer kan.
Jaha, busspriset har gått från 18 till 21.
Hur länge har jag varit borta? Var det inte igår jag packade mina väskor och lämnade det gamla bakom mig för att utforska allt nytt?
Det måste vara det, för i min värld ser allting ut precis som det gjorde när jag lämnade det.
I mitt huvud har tiden stått stilla.
Men jag är inte dennsamme som jag var då, för mig har allting förändrats och vänts uppochner flera gånger om. Mitt liv har gått från ytterlighet till ytterlighet, så hur kan jag då förvänta mig att allting annat ska vara som det "alltid" varit?
När jag inte ser så är allt som det var förut. När jag inte blir tvingad att öppna ögonen och titta så blir jag lika förvånad varje gång. Vad var det som hände?
Nej, livet är som det ska vara.
Mormor och morfar bor i sitt lilla hus på landet, inte alls i en tyst lägenhet i stan och mormor är pigg och glad, inte cancersjuk och bitter.
Tobbe springer nere i mariaberget och hjälper till vid alla spelningar som arrangeras. Han sitter på tajen och dricker öl på helgerna, precis som alla andra i den här stan. Han hängde sig inte alls en kväll för snart ett år sen.
Jag håller mig själv uppe genom att låtsas som att det jag inte ser fortfarande innehåller någon form av normalitet, det är för jobbigt att förstå att saker och ting inte alls är som det var, aldrig kommer återgå och kanske aldrig borde ha varit som det var en gång.
För ett ögonblick fick jag nästan för mig att hela min gamla klass skulle komma gående över parkeringen, gående mot pizzerian för att göra av med de sista barnbidragspengarna. Simon och Fredrik skulle lufsa med Max och Dennis, dom skulle vinka lite nonchalant när de gick förbi. Johanna, Walle och Lina skulle komma och sätta sig bredvid mig och flumma igång med sitt snack, språket som bara vi kunde uppskatta.
Allting förändras, allt som händer påverkar.
Men överlevnadsstategierna är många.
Och när jag satt där och lämnade allting ännu en gång bakom mig förvandlades allting igen. Så fort jag vände ryggen till så VET jag att Nalle kom gående med portföljen i högsta hugg och den gråa gubbkepsen på sned.
Det var nästan så jag hörde hur han ropade "Frid!" när jag åkte förbi de nya 30-skyltarna...