lillfridan

På väg till busshållsplatsen gick jag förbi det röda radhuset där Nalle bodde, som vanligt kollade jag in i hans fönser (det sista, närmast badet) för att se om han sätt där med sin läslampa och läste vlt som han brukar göra när man går förbi.
Sitter han där kan man ibland gå och ringa på så får man en cola och två sorters kakor medan han brygger en liten kopp kaffe till sig själv och pratar om sin barndom och ställer intresserade frågor om hur det är att vara ung numera. (Är man över 90 år får man dessutom vara lite småsnuskig i kanten, och tar man det bara med en nypa salt kan det vara ganska roligt att lyssna på när han "sträckte ut handen och nästan petade henne i hönan")
Men det var tomt. Gardinerna var nedtagna och lyset var släckt.
Visst ja, han dog för ett halvår sedan.
Var in på videoaffären för att köpa dricka och i kassan stod (fortfarande) Bobby och blängde, lika glad som alltid.
Han tyckte att det var länge sen jag var där. Var det verkligen det?
Att sitta där på busshållsplatsen kändes underligt, tillbaka på samma plats men så många år senare.
Folk kom gående från skolgården, antagligen på väg till ica för att köpa godis istället för att äta skolmaten. Kanske dom fortfarande säljer mackor på gården ett par timmer efter lunch? Stora mackor med ost och gurka för 20 kr som ofta fick mätta istället för potatisbullar eller fiskpanetter.
Känslan i maggropen återkom.
Väl på bussen lämnade jag fram en tjuga.
-"Lite till vill jag gärna ha av dig...." mumlade gubben på ett sånt där sätt som bara busschaufförer kan.
Jaha, busspriset har gått från 18 till 21.
Hur länge har jag varit borta? Var det inte igår jag packade mina väskor och lämnade det gamla bakom mig för att utforska allt nytt?
Det måste vara det, för i min värld ser allting ut precis som det gjorde när jag lämnade det.
I mitt huvud har tiden stått stilla.
Men jag är inte dennsamme som jag var då, för mig har allting förändrats och vänts uppochner flera gånger om. Mitt liv har gått från ytterlighet till ytterlighet, så hur kan jag då förvänta mig att allting annat ska vara som det "alltid" varit?
När jag inte ser så är allt som det var förut. När jag inte blir tvingad att öppna ögonen och titta så blir jag lika förvånad varje gång. Vad  var det som hände?
Nej, livet är som det ska vara.
Mormor och morfar bor i sitt lilla hus på landet, inte alls i en tyst lägenhet i stan och mormor är pigg och glad, inte cancersjuk och bitter.
Tobbe springer nere i mariaberget och hjälper till vid alla spelningar som arrangeras. Han sitter på tajen och dricker öl på helgerna, precis som alla andra i den här stan. Han hängde sig inte alls en kväll för snart ett år sen.
Jag håller mig själv uppe genom att låtsas som att det jag inte ser fortfarande innehåller någon form av normalitet, det är för jobbigt att förstå att saker och ting inte alls är som det var, aldrig kommer återgå och kanske aldrig borde ha varit som det var en gång.
För ett ögonblick fick jag nästan för mig att hela min gamla klass skulle komma gående över parkeringen, gående mot pizzerian för att göra av med de sista barnbidragspengarna. Simon och Fredrik skulle lufsa med Max och Dennis, dom skulle vinka lite nonchalant när de gick förbi. Johanna, Walle och Lina skulle komma och sätta sig bredvid mig och flumma igång med sitt snack, språket som bara vi kunde uppskatta.
Allting förändras, allt som händer påverkar.
Men överlevnadsstategierna är många.
Och när jag satt där och lämnade allting ännu en gång bakom mig förvandlades allting igen. Så fort jag vände ryggen till så VET jag att Nalle kom gående med portföljen i högsta hugg och den gråa gubbkepsen på sned.
Det var nästan så jag hörde hur han ropade "Frid!" när jag åkte förbi de nya 30-skyltarna...