Sjunde sittningen
Sittning nr sju blev lite av en sammanfattning och en utvärdering. Jag berättade om hur jag fortfarande är lika förvirrad som innan, men att en ny Frida har dykt upp. En lugn, tillbakalutad, nästan fridfull Frida som vet att den bästa lösningen är att luta sig tillbaka och vänta på att lösningen dyker upp av sig själv, på ett eller annat sätt. Och att det är ok att det tar lite tid och inte blir som man hade tänkt från början.
Självfallet är denna Frida inte ensam, dock. Så enklet är det ju aldrig. Tillsammans med henne finnst fyra andra Fridor: Disney-Frida, BitterFittan, Sentimentalen och fröken förbannad. Dessa fyra Fridor fröser, spottar, rivs och slåss för att få en liten stund i rampljuset, och jag hör själv vem det är som för stunden får ta plats i min hjärna. Lugna damen sitter och tittar på när de andra slåss, och hon ler lite och suckar. Jag försöker locka fram lugna damen så ofta jag kan, men de andra tar plats och kräver uppmärksamhet.
Hon tyckte att jag gjorde situationsanalyser på ett mycket roligare sätt än vad hon gör och uppmuntrade mig att vara medveten om vem av alla Fridor som talade i varje situation och menade att det kunde hjälpa mig mycket.
Hon tyckte att jag hela den här tiden har lyckats lösa problem och följa hennes små uppgifter på mitt eget sätt och att jag jobbat oerhört bra. Att jag är modig.
Jag berättade att jag bestämt mig för att spela bowling, hon hon förstod hur stort ett sådant beslut är för mig. Hon sa att ingen vän nånsin kommer förstå det stora i det även om jag försöker förklara, men jag tror att det finns iaf en som kan förstå till viss del.
Hon undrade hur jag mår nu och hur vi ska jobba vidare. Jag berättade att jag inte vet. Ena dagen mår jag bra, andra dagen vill jag bara dö. Hon menade att vi ska försöka att inte ses på en månad, och skrämmande som det är, är det kanske nyttigt...
Sjätte sittningen
Jag fick i uppdrag att göra det jag tycker är skrämmande, att gå in i situationer som är jobbiga och inse att jag inte dör av dem. Under tiden sen dess har jag försökt göra just detta, och inte backa när jag tycker att något är jobbigt utan istället möta det som är skrämmande. En rejäl förkylning satte stopp för mina träningsplaner dock. Och i och med denna förkylning tvingades jag göra det som jag är mest rädd för: vara ensam och göra absolut ingenting. I flera dagar. Och jag har näst intill blivit galen. Jag har gråtit, sovit, gråtit och sovit. Jag har varit fullständigt förkrossad. Så idag när jag satte mig i stolen tog det inte många sekunder innan jag satt och grät som ett litet bran och lät hela min sorg rinna ut över golvet. Allt som jag har samlat på mig i 3,5 månader bara sköljde ur mig och alla mina krossade drömmar och min totala förtvivlan slog nog både mig och henne med häpnad. Det är inte så jag brukar reagera eller vara. Och jag sa till och med vid ett tillfälle att "Nu vill jag bara dra ett skämt, släta över allt och prata om någonting annat så den tryckta stämningen försvinner" för det är så jag gör. Jag kan erkänna för en sekund att jag inte vill längre, att allt är så jävla jobbigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen och att jag känner att jag har förlorat, blivit ifråntagen, allt som jag har brytt mig om. Sen drar jag ett skämt, säger att "jag överlever allt, jag och kackerlackorna" och sen pratar jag om någonting annat. För det är för jobbigt att stanna kvar i smärtan. Smärtsamt och obehagligt. Och skrämmande.
Jag berättade om hur jobbigt jag tycker att det är när människor inte förstår min ångest över att vara där jag är och fylla 27 om två veckor. Att jag är i en situation som kommer ta lång tid att ta sig ur och att jag inte har energin att bygga upp allt det som jag ju redan hade för 4 månader sedan. Hur det känns som att tiden rinner ut mellan mina fingrar trots att jag kämpar och sliter som ett djur och dunkar huvet i varje vägg jag hittar i jakten på en öppning.
Jag berättade om hur jävla trött jag är på att överleva men att jag inte försöker vara "stark" och tuff medvetet. Jag vet bara inte hur man gör. För mig är det en lyx att bryta samman, ge upp eller säga att "nu orkar inte jag mer". Att det är ett privilegium att kunna gå sönder. Jag tycker inte att jag har den lyxen, så då fortsätter jag bara att köra på. Och nu plötsligt känner jag bara att någonting kom ikapp mig och jag är så uppfylld av sorg och ensamhet att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Hon påminde mig om min första läxa som gick ut på att jag skulle sitta ensam, utan sällskap, telefon eller alkohol och låta mig själv känna efter. Och att jag inte klarat av det då, men att det var precis det som jag varit tvungen att göra nu. Hon menade att jag kommit långt och att det var väldigt nyttigt. Friskt.
Jag känner mig inte frisk.
Jag fick som uppdrag att hitta någon jag kan släppa in. Som jag kan låta se mig som jag är just nu. Utan skämt och murar och krystad tuffhet. Och att hitta en balans mellan aktivitiet och inaktivitet, mellan ensamhet och sällskap. Att inte ständigt gömma mig bakom saker att göra, men inte heller gräva ner mig under täcket och ofinnas.
Balans. Det är inte min grej. 
femte sittningen
Jag hade en plan för hur detta skulle gå till, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Istället kom en himla massa andra saker ivägen. Jag började inse att det inte bara är i relationer till andra jag är rädd att ta plats. Det är i princip hela tiden. När jag ska gå igenom en grind jag aldrig gått igenom, åka buss i en ny stad, gå in genom dörren till en restaurang, köra en bil jag aldrig kört, fråga var hallonkakorna är, gå på en gruppträning, gå in på ett museum, och för att inte erkänna att jag tcyker att det är så förbannat skitläskigt så låtsas jag som att jag tycker att det är töntingt och att jag är på tok för ball för att göra n ått så larvigt... Jag fick tillfälle att utmana mig själv när jag åkte iväg till Riga förra helgen, och detta gjorde mig mycket medveten om ett) hur jävla rädd jag är hela tiden, två) hur mycket jag har gömt mig bakom Thomas och låtit honom göra allting jag tyckt varit jobbigt och tre) jag dör inte av att behöva göra dessa saker ensam. I morse fick jag dock tillfälle att göra min läxa även angående det jag inledningsvis var menad att göra: säga ifrån utan att anklaga eller backa undan. Och trots att tredje världskriget var på antåg gick det till slut bra. Ta mig fan.
Idag vände vi blad. Jag är i föränndring och jag är mitt uppe i att utmana mina rädslor och gå emot allt det jag tycker är skrämmande. Jag gick på den där bussen, jag gick in i den där restaurangen, jag åkte på den där resan, jag kör den där bilturen och jag skickade det där sms:et. Och jag försöker att följa med utan att försöka styra och kontrollera. Försöker ha tilliten att det löser sig ändå. Fösöker förstå att ingenting blir bättre av att stänga in sig i ett vadderat rum och bara ruttna ihjäl.
Till nästa gång ska jag fortsätta göra det som är läskigt. Så fort jag känner rädsla skall jag kasta mig in i det. Och jag ska gå på en gruppträning. Fyyy faaaan.
fjärde sittningen
Jag fick i uppdrag att skriva ner situationer där jag har känt problem med att dra gränsen för vad som är ok för mig. När jag känner mig orättvist behandlad eller när jag känner att "Nej, nu räcker det!" och beskriva hur jag känner, tänker och agerar. Och jag gjorde min läxa som den duktiga student jag är. Och det vi kom fram till är att jag blir handfallen av att känna maktlöshet. Och jag är rädd att säga ifrån när jag känner mig illa behandlad, för att när jag aldrig är någons nummer ett så kommer jag bli lämnad om jag är krånglig och jobbig. Så istället använder jag mig av humor och skämtar, ibland riktigt rått, för att slippa erkänna att min gräns är nådd. Ett skämt kan man alltid skratta bort även om det är rått. Men att öppna sig och faktiskt vara sårbar gör att man blir just sårbar. Det klarar inte jag av. Min råa humor gör dock att nästan ingen vet att skinnet på näsan kanske inte är så jäkla tjockt alla gånger.
Till nästa gång ska jag "öva" på att vara lite jobbig mot folk i min omgivning. Jag ska ställa fler krav, göra fler konfrontationer. Begära mer. Men inte på ett elakt och överreagerande sätt, utan på ett ärligt. Och utan att förminska mig själv, bara säga så som jag faktiskt känner utan att döma eller fördöma.
Fy fan...
tredje sittningen
Men det är svårt att lära sig hur man gör när man kräver att bli behandlad med respekt när man under många år i barndommen behandlats fullständigt respektlöst och förväntats acceptera det. Att inte ha chansen att säga ifrån och få ett "förlåt", att få förståelse. Att inte bli tagen på allvar.
Hur lär man sig att veta var gränsen går för hur man låter sig bli behandlad? Hur lär man sig det rätta sättet att agera då? Hur får man en passande respons att sitta i ryggmärgen och bli till en automatisk respons istället för något som måste tämjas, analyseras, omformuleras och redigeras innan det är acceptabelt?
Andra sittningen
Perplex ser jag ner på mitt papper och konstaterar: nej, inte alls. Min kärlek till mig själv svajar. Jag tycker att jag är en ganska så bra människa, men jag tycker inte att jag lyckas med det jag vill. Och jag låter mig aldrig komma undan med någonting. Om jag gör något dumt så kommer jag ihåg det och spelar upp det i huvudet om och om igen. Jag mobbar mig själv, retar mig själv, tråkar och tråkar och tråkar. Jag pekar ut fel och brister och låter mig aldrig komma undan med någotning. Jag har så mycket förståelse och förlåtelse för andra. Men aldrig för mig själv. Mitt Engagemang inför mig själv är inte vad det borde vara. Jag låter så många borden vara och har inte ögonen på målet. Jag engagerar mig i småsaker med det stora ramlar bort igen och igen. Jag har inte avslutat skolan, som jag vet att jag egentligen vill. Jag har inte satt ner foten och sagt ifrån när vägen börjat gå för mycket åt ett annat håll än dit jag vill. Min Respekt för mig själv är antingen eller. Antingen har jag för mycket eller ingen alls. Passionen inför mig själv är i princip bortblåst. Jag har inte varit passionerad infrö mig själv, snarare uttråkad. Jag är inte nyfiken på att utforska min själ och mina drömmar. Jag har ingen värme inför mig själv. Och tryggheten inför mig själv har enbart fokuserat på mig tillsammans med någon annan. Jag ensam har ingen trygghet. Jag är bara en halva och kan varken stå eller flyga för jag har bara ett ben och en vinge.
Men hur vill jag ha det då? Vad är det jag saknar? Vad ska jag sträva efter?
Jag vill känna Kärlek inför mig själv. Jag vill ha inre omtanke, värme och ärlighet. Jag vill se på mig själv med Glädje. Framtidstro, nyfikenhet, passion och humor. Jag vill kunna ta mig själv och det jag gör med en klackspark. Jag vill ha Självrespekt, ansvar, planering och hälsa. Jag vikk ha Förståelse och Förlåtelse. Och jag vill vara Trygg i mig själv. Ha frihet, lugn, enkelthet och självständighet i livet. Kunna vara själv. Kunna vara mig själv.
Första sittningen.
Mitt liv är lite ur led. Min värld visade sig se ut på ett anat sätt än jag hade hoppats. Men här sitter jag, med både liv och värld på något vis konstant. Det jag har kommit att konstatera är att det är dags för mig att ta tag i min förmåga att blunda för det jag inte vill se, för förr eller senare kommer det att bita en i röven vare sig man låtsas om att det finns eller inte. Jag har hamnat lite efter, så jag börjar med att berätta om steg ett i arbetet med mig själv.
Vad innebär ett förhållande för mig? Vad är viktigt och vad är inte viktigt? Vad är det som är centralt för mig i relationen till andra omkring mig?
Svaret är avancerat och komplicerat. Men i ett nät av ord, finner vi centrum av allt: Kärlek. Kopplat till denna fullständiga kärlek har vi Passion (nyfikenhet, framtidstro, humor, värme), Trygghet (lugn enkelhet, säkerhet, Självständighet, nyfikenhet, frihet, mognad), Respekt (ansvar, hänsyn) och Engagemang (gemenskap, gemensamma mål, ärlighet, vilja, kommunikation, omtanke). Det man nog kan sammansfatta det hela med är att i mina relationer vill jag ge allt, eller strunta i det. Jag vill inte älska någon lite, vara någons kompis ibland. Jag vill ÄLSKA den person jag älskar. Jag vill ha engagemang, passion, trygghet och respekt. Jag vill ge engagemang, passion, trygghet och respekt.
Annan form av kärlek är inget för mig. Vad detta innebär just nu, det kan inte ens jag veta.
Lars Winnerbäck
Vill du gifta dig med mig?
frustration
Jag äter för lite. För första gången i mitt liv så är mitt problem att jag måste äta mer, men jag klarar inte av det. Med tanke på hur mycket och hur hårt jag tränar måste jag få i mig betydligt mer kalorier och äta fler gånger varje dag, men till och med de dagar då jag känner mig nöjd med hur jag ätit så inser jag, om jag tar mig en funderare, att jag ätit på tok för lite. Så vad är problemet?
För det första: att äta kolhydrater. Min nemesis. Jag vill inte äta kolhydrater, de är onda och de gör en illa. Det är iaf det man fått inpressat i skallen i många många år, och nu plötsligt så är detta fel?! Nu SKA jag tydligen äta kolhydrater? Meeen, så som alla som någonsin haft en tillstymmelse till ätproblem vet, så är det förbannat skrämmande och svårt att lägga ner de hårt hållna tyglarna, för då finner man sig snart där i soffan, när man är ensam hemma, med en kastrull med snabbmakaroner med smör, bara slafsar i sig som en utsvulten. Eller mariekex med centimetertjockt lager ost, 8 skivor limpa med sylt, eller något annat helt galet dåligt för kroppen.
För det andra: att äta ofta. Hur fan ska man klara av att äta sex ggr om dagen?! Jag har svårt att äta ens tre gånger. Jag kan kämpa i korta omgångar och då kanske jag lyckas, men snart är jag tillbaka i samma lunk igen. För saken är ju att även om jag inte äter speciellt mycket så blir jag mätt och då glömmer jag bort att äta. Till och med proterinpulver har jag svårt att få i mig, bara för att jag glömmer bort det.
För det tredje: fett eller inte fett? Jag vet vad alla säger: man måste få i sig nyttigt fett från till exempel fet fisk, avokado och nötter. Det är ju en sån där "sanning" som man känner till.
Och jag måste få i mig fler kalorier per dag, betydligt fler än vad jag får i mig nu. Då kommer en och säger: skippa alla lightprodukter, det är skadligt! Få i dig fett från alla håll och kanter, det behöver du! Å sen kommer den andra och säger: lättkesella, lättfil, lättkeso, ta bort äggulorna, ät magert kött! Fett är dåligt!!! Och i mitten står jag, som redan äter för lite och som blev överlycklig när jag "bara" skulle skippa kolhydraterna och mao fick äta KAVIAR för första gången på år och dar, och fattar ingenting. Om man tränar styrketräning måste man få i sig massor med kalorier, men om man ska få i sig det genom att äta äggvitor och rökt kalkon lär man ju få äta hela jävla dagarna, och det vill jag ju inte! Äta är tråkigt.
Så... Plö.
En lyckans och sorgens dag
Dagen till ära gick ni ner på stan och lunchade på Varda, och drack lite bubbel mitt på blanka dagen!
Senare på eftermiddagen bjöd vi Maria och William på Ysta färsköl i trädgården. Då hade vi hört något om att nått hade hänt i Oslo, men vi lade inte så mycket vikt vid det, egentligen. Vi snackade och hade jättetrevligt med våra numera utflugna grannar, vödret var fint, ölen var kall och sällskapet trevligt. Samtidigt slaktades närmare 100ungdomar på Utøya.
Senare blev det hemmamys med fin dukning och tända ljus. Man behöver inte alltid gå ut för att avnjuta en tevlig middag. Var tanken.
I ett försök att laga lite lyxig mat, tänkte jag att jag för en gångs skull skulle äta kött. Ekologiskt och närproducerat så klart. Och en sallad med jordgubbar kan ju inte bli fel!
Och det SÅG ju gott ut... Men det var inte gott. Jag hade varit jättenöjd med bara jordgubbssalladen, men kött är inte gott längre... Och jag får nog helt enkelt acceptera att jag inte längre kan njuta av en stekt bit lik.
Så i ren protest slängde jag ihop en chokladdessert.
Den var en succé och trots att jag bränt fingret och fick sitta med handen i isvatten resten av kvällen var vi väldigt nöjda när det var dags att sova.
Vad vi inte visste var att dagen som gått var en av de värsta för vårt grannland. Mina tankar går till Norge idag och jag tänker att nu om någonsin är det viktigt att visa att alla människor, svarta, vita, gamla, unga, fula, vackra, långa, korta, civilingenjörer och sophämtare, kan gå samman och håller varandra om ryggen. Tillsammans kan vi övervinna allt, men om vi låter hatet sippra in i sprickorna mellan oss så har vi snart gått under.
Tjejfesten som gnäggar och muar
Vi kände allihop att det var dags för en redig tjejfest med allt som hör det: mat, skvaller, drinkar, hångel (VA?!, jorå), så vi är ju inte sämre än att vi drar ihop en. Lite knytis sitter aldrig fel, så så fick det bli.
Dock kom vi på den brillianta idén att snittar och fördrinkar skulle intas utomhus, och självklart började det då att spöregna. 
Maria och Ullis
Johanna och Marisa
Det fanns ju tak och drinkar, så det gjorde inte speciellt mycket inledningsvis. Men sen när vi insåg att påfyllningen fanns inimhus så trotsade vi förbud och vår egna förkunskap och sprang med dödsförakt genom regnet! Vi fick våra Pimms, och allt var åter gott.
Vi påbörjade hela resan så artigt och fint, stod i givakt vid det dukade bordet och väntade med spänd förväntan, dels på maten och dels på att få läsa de mystiska små lapparna som låg vid varje tallrik...
Ja, mästaren av lekar (Eeeeeh?) hade smällt ihop en liten "nu ska alla göra bort sig"-lek, och det hela började med att Johanna fick lyssna efter barnsnack, och när ett sådant dök upp sjöng hon "Du får inte stoppa köttbullar i näsan Marcus", varpå Majja ställde sig upp och applåderade i högan sky. När Majja gjorde detta blåste Ullis argt ut ett ljus och fräste fram ett ord som blrjade på B. Jag fick äran att då påstå att jag tände på detta och tände ljuset. 
Det underbara var här att en av uppgifterna var att hålla ett kärlekstal om någon runt bordet och innan tänkte jag att "detta är ju något som alla klarar av, men Zandra kanske skulle tycka att det var mest jobbigt". Självklart var det Zandra som fick göra detta, varför blev jag ens förvånad? Efter viss tvekan gjorde hon dock detta med bravur och jag kan med gott samvete säga att hon klarade kvinndomsprovet och är nu officiellt en del av denna galna samling.
När talet var över var det Marisas uppgift att fylla på allas glas, vilket hon gjorde så snyggt att det tog ett par vändor innan någon fattade att detta var en del av leken. När Marias glad fylldes skrek hon "ALKOHOL!", varpå Emma skulle sätta servetten på huvudet och säga något om kor. Och självklart kom hon då in på sin dotter Lea, och leken började om igen. En lek som till och med jag kan gilla!
Vi snackade självklart en massa strunt oxå. Speciellt Majja som försökte övertyga oss andra om att Gunde Svan är liggbar. Det gick inte särskilt bra. 
Värdinnan får aldrig vara med på bild, så jag har här tagit saken i egna händer.
När mat och chokladkaka (NOMNOM!) var över var vi plötsligt inte riktigt lika städade. Då blev det sanning eller konsekvens (men det blev nog bara sanning), och "jag har aldrig". Det är synd att man minns så lite dagen efter, för man fick reda på en hel del saker, en del som man kanske inte hade velat veta egentligen :P
Vissa berättelser var mer beskrivande än andra :)
Och en del var bara absurda...
Johanna lever sig in....
Och Ullis tänker i sitt stilla sinne "Been there, done that".
Jag var förbannat nöjd och hade jättekul, och jag hoppas att resten kände likdant. Och det måste ju göras om inom en relativt snar framtid!
Semesteeeer!
Nu har jag då hunnit tillbaka från denna sommars semester i Ystad. Som vanligt jobbade Thomas mer än mig, så jag tog med mig Maria på tåget. Och Lars såklart, men det behöver jag kanske inte ens förklara?
På vägen ner insåg Majja att turning torso ser ut som en petflaska, men när hon tog kort på den såg den mer ut som en fluglort. Vi kom fram till att lösningen var att istället ta kort på en silo. Såklart.
Hur som hellst så försökte hon även prata skånska, men lyckades bara låta som pigan i Emil i Lönneberga, men hon gjorde ett par fina försök. Hon blev sååååå glad när hon lyckdes med "Haaaaoovitt!" och "Ooooust!", tills jag förklarade att dessa är två interna förfulade skånskförvrängningar och att de faktiskt inte säger så på riktigt. Då såg hon ut såhär:
Förutom det så såg hon ut som Nick Nolte, och det var ganska skrämmande om natten. Inte bara om natten, men spwciellt då. 
Jag hade för detta ändamål hyrt ett litet hus precis bredvid Bryggeriet (där jag för övrigt fann min nya favoritöl Ysta Mörk), och det gjorde ju inte ONT att bo där!
Och om vi ska tala om vad vi gjorde dessa dagar i Skåne.... Ja.... 
Strand.
Vin.
och...
Strand.
Vin.
Strand.
Och ja, well...
Hur som hellts.
Så for Maria vidare till Göteborg och jag fick några nya gäster i mitt enkle kyffe.
Och dessa tre tog med sig regnet. Så i några dagar blev det ingen strand. Men det betyder ju inte att man inte kan...
...dricka mjölk?
Fast vi kom på bättre tankar och Henrik tog sig en sniff av Thomas nya favorit rom. 
Jag gillar inte rom. 
Eftersom vädret inte riktigt tillät stranden så bestämdes det att vi skulle gå på djurpark. Och precis när det var dags att packa sig iväg så fick jag chansen att istället få mig en liten tatuering, och så slumpade det sig så att jag fick lite semesterbagg!
Tack snälla Stina, jag fullkomligt ÄLSKAR min bagg!
Så lämnade de söta tu oss och jag fann mig själv ensam i Ystad med Thomas. Och vips så var solen tillbaka!
Thomas är för gammal för att ligga.
Så han sitter i sin farbror-stol istället. Väntar bara på att han ska sätta fast en vit lapp på näsan oxå och kalla den "praktisk". 
Jag känner mig generös idag, så jag bjuder på en bikinibild:
Vi böt även boende och var sista veckan på Our House istället, och det var lika bra som alltid. Kanske mest för att jag får vara med Simba! Han är en herre som gör om de gamla barnböckerna till: "-vad säger kissen? -BÄÄÄÄÄH!"
(och skönjer jag ett vinglas?)
Jaaaahaa....
Bygones...
Och det hade ju inte varit semester i Skåne om vi inte blev matade...
och matade...
av allas vår Virre.
Vi avslutade hela Ystadskalaset på Herrestads gästis (som med t9 blir "herpes"), tillsammans med Stina, Fredarp, syster Malin och Jonas. Helt ok mat och hem himla massa poänglös humor, sådär så att vi skrämde bort de andra gästerna. Det sliter så lite, som min syster skulle ha sagt!
Vi fick äta blommor!
Och jävla nomnom dessert! (det var nått där emellan oxå, men den ignorerar vi nu och pratar bara om det som var bra)
Min bordsdam ville gärna föreviga sig själv på min kamera, och det fick hon så gärna göra. Det kanske är tur att hon är tatuerare och inte fotograf?
Vi avslutade kvällen i deras tält, vilket kändes väldigt bekant (iiih, ska vi slå upp tält i trädgåren och vara med om ett sommaräventyr?! :D :D)
Och nu träffar vi inte Skåne igen förrän till jul. :(
sent om sider...
Men såhär artade sig den där fredagen jag babblade om i senaste inlägget:
Vi började sådär fint och städat med att grilla och samtala.
Johanna försöker se sexig ut (tror jag)
...och jag hoppas för hela mitt liv att Maria INTE försöker se sexig ut, men jag kan ingenting lova.
Festen avancerade sedan ut ur dessa fyra väggar och det dröjde inte länge innan....
...Snöret av någon anledning åt ostbågar?
Jag misstänker att moster Johanna kan ha något med det hela att göra, men jag har inga konkreta bevis.
Och som på alla riktigt bra hårdrocksfester blev vi craschade av ett helt gäng med okända, tatuerade svin som åt våra ostbågar och.... klappade våra katter!
Och nu behöver vi inte titta vare sig på min min eller mina kläder. JAG BÖT KLÄDER SEN!!! TILL SVARTA HOTPANTS!!!
Och jävlar vad där blev hårt framåt kvällen!!
(ja, det är alltså honom de gör parodi på)
Och så the main event:
Och till sist:
"Vi ses i morgon klockan tiiiiiiooooo!"
På fredag!
Jag sitter här och är sjuk som en liten hund, men på fredag ska det bli mys! Då ska det grillas och drickas öl och vara allmänt trevligt här hemma. Sen tar vi alla i en klunga ovh går ner till Sigurdsgatan och kollar på Godhate, när min Oma ska gästspela. Det kommer bli kul, kul!
Så, det var allt jag hade att säga nu.
Utbildad eller inbillad...?
Det hela började i måndags med packning och sånt där lull-lull. Då kom jag på att jag skulle kolla på Brokeback mountain och ta ett glas vin. Hela sista timmen av filmen grät jag. När eftertexterna började rulla så grät jag. Sen grät jag lite till. Så kom jag fram till att jag var tvungen att skärpa mig. Sen grät jag ännu mer. Jag grät ner hela min tröja och sen grät jag ner Omas tröja också. Sen grät jag en stund till. Sen kunde jag knappt sova på hela natten, så när det var dags att gå upp vid 5 på tisdag morgon hade jag redan varit vaken sen 3. När jag sen satt på tåget som gick 06.10 kändes min list ytterst trist då mina ögon var rödsprängda, ögonlocken svullna och hela jag såg ut som någon som haft lite för kul kvällen innan. Förtroendeingivande.
Hur som, så kan jag iaf fram till Örebro, en hel del för tidigt. Det visste jag ju om, men jag ville komma till Södra stationen så jag visste vart jag skulle. Så jag började med att leta upp kontoret, sen gick jag till hotell Behrn och käkade frukostbuffé. Jag tyckte att det var en jättebra plan med tanke på att jag hade lite tid att slå ihäl och en lång dag framför mig.
Även denna list kändes något trist när det visade sig att det bjöds på kaffem frukt och godis när jag kom till utbildningen. Nån timme in var det förmiddagsfika med stora smörgåsar. En liten stund till, och sen blev det lunchbuffé. När eftermiddagsfikat ställdes fram med enorma chokladbakelser kände till och men jag att det började bli kämpigt, men bjuds det så bjuds det. Så jag proppade mat i ansiktet återigen. När utbildningen till slut var över dag ett så fick jag hiva upp magen på axeln och i sakta mak lunka ner för trapporna där Rebecca (och hennes två nya husdjur) väntade på mig.
Och shit vilka världsproblem två tjejer med en flaska amarone kan lösa! En jävligt trevlig kväll och en mysig natt med vovven Vega på mina fötter.
Sen väntade en dag till med utbildning innan jag fick åka hem. När jag sen satte ner röven i soffan kändes det som att jag hade bomull i hjärnan. Men nu är det gjort!
