lillfridan

Jag har Thomas innanför skinnet. Över ryggen har jag hans alias tatuerat, och kommer föralltid att ha det. Det var när jag såg det för någon dag sen som jag insåg: jag har aldrig sett mig själv som någons nummer ett. Aldrig någons första prioritering, aldrig varit säker på att bli totalt omhändertagen, aldrig en tatuering på någons rygg som aldrig kan suddas ut. Och man får ju alltid den idén bekräftad, för ger man folk tillräckligt många chanser gör ju alla bort sig någon gång...

Jag fick i uppdrag att skriva ner situationer där jag har känt problem med att dra gränsen för vad som är ok för mig. När jag känner mig orättvist behandlad eller när jag känner att "Nej, nu räcker det!" och beskriva hur jag känner, tänker och agerar. Och jag gjorde min läxa som den duktiga student jag är. Och det vi kom fram till är att jag blir handfallen av att känna maktlöshet. Och jag är rädd att säga ifrån när jag känner mig illa behandlad, för att när jag aldrig är någons nummer ett så kommer jag bli lämnad om jag är krånglig och jobbig. Så istället använder jag mig av humor och skämtar, ibland riktigt rått, för att slippa erkänna att min gräns är nådd. Ett skämt kan man alltid skratta bort även om det är rått. Men att öppna sig och faktiskt vara sårbar gör att man blir just sårbar. Det klarar inte jag av. Min råa humor gör dock att nästan ingen vet att skinnet på näsan kanske inte är så jäkla tjockt alla gånger.

Till nästa gång ska jag "öva" på att vara lite jobbig mot folk i min omgivning. Jag ska ställa fler krav, göra fler konfrontationer. Begära mer. Men inte på ett elakt och överreagerande sätt, utan på ett ärligt. Och utan att förminska mig själv, bara säga så som jag faktiskt känner utan att döma eller fördöma.
Fy fan...