Ett försoningsförsök.
Jag har varit världens sämsta bloggare och jag ska försöka blidka er nu. Först och främst kan jag försöka berätta lite om vad som händ i mitt liv på sistone:
Jag blev sjuk efter min deff och låg nere för räkning i en vecka och var därefter oförmögen att träna i en vecka till pga hosta. I måndags skulle jag sätta igång var tanken, men veckan började så fint med att jag fick jobba 48 timmar i sträck och hela den planen gick åt intet. Därefter har jag haft fullt upp och kommer ha det fram tills på måndag. Nu är jag alltså inne på min tredje träningsfria vecka, och jag ska inte säga att hela deffen känns onödig, för jag ligger fortfarande kvar på min vålvikt (helt jävla otroligt) men jag känner mig slapp och dålig.
Jag har firat min pappas 50-årsdag tre gånger i olika fysiskt skick, en gång med feber, en gång jävligt trott och sista gången ganska så pigg. Det var jäkligt kul att träffa en del personer som jag inte sett sen jag var liten, så jag hade kul.
Jag har börjat plugga igen och uppsatsen SKA bli fördig nu under våren. Det SKA det, för det börjar ärligt talat bli ganska så pinsamt att svara "nja, jag håller på med sista kursen nu" varje gång folk frågar om jag blivit färdig med skolan än.
I helgen har jag en helt ledig helg, min födelsedag till ära, och i morgon ska jag spendera denna lediga dag i Skultuna (?!) och nej, jag har inte slagit i huvudet, men ibland får man göra saker man inte tänkt sig, för det kan ju faktiskt bli trevligt, vilket jag tror att detta kommer att bli. Vi ska käka, ta en öl och lyssna på trubadur. Kan ju inte bli en dåligt kväll, inte sant?
På lördag blir det sen kalas för hela slanten, jag ska bjuda på tårta och skumpa och fira bort minnet av att jag är 26 år gammal! 26!! Huvva sig lite.
Nåja, nu har jag dragt det lilla som pågår i mitt liv, så nu kan jag ju försöka mig på att att muntra upp er ite till genom att posta lite fina bilder från mitt liv. (Läs "mina katter")
Jag blev sjuk efter min deff och låg nere för räkning i en vecka och var därefter oförmögen att träna i en vecka till pga hosta. I måndags skulle jag sätta igång var tanken, men veckan började så fint med att jag fick jobba 48 timmar i sträck och hela den planen gick åt intet. Därefter har jag haft fullt upp och kommer ha det fram tills på måndag. Nu är jag alltså inne på min tredje träningsfria vecka, och jag ska inte säga att hela deffen känns onödig, för jag ligger fortfarande kvar på min vålvikt (helt jävla otroligt) men jag känner mig slapp och dålig.
Jag har firat min pappas 50-årsdag tre gånger i olika fysiskt skick, en gång med feber, en gång jävligt trott och sista gången ganska så pigg. Det var jäkligt kul att träffa en del personer som jag inte sett sen jag var liten, så jag hade kul.
Jag har börjat plugga igen och uppsatsen SKA bli fördig nu under våren. Det SKA det, för det börjar ärligt talat bli ganska så pinsamt att svara "nja, jag håller på med sista kursen nu" varje gång folk frågar om jag blivit färdig med skolan än.
I helgen har jag en helt ledig helg, min födelsedag till ära, och i morgon ska jag spendera denna lediga dag i Skultuna (?!) och nej, jag har inte slagit i huvudet, men ibland får man göra saker man inte tänkt sig, för det kan ju faktiskt bli trevligt, vilket jag tror att detta kommer att bli. Vi ska käka, ta en öl och lyssna på trubadur. Kan ju inte bli en dåligt kväll, inte sant?
På lördag blir det sen kalas för hela slanten, jag ska bjuda på tårta och skumpa och fira bort minnet av att jag är 26 år gammal! 26!! Huvva sig lite.
Nåja, nu har jag dragt det lilla som pågår i mitt liv, så nu kan jag ju försöka mig på att att muntra upp er ite till genom att posta lite fina bilder från mitt liv. (Läs "mina katter")
"Dear Zachary"
Jag såg just den värsta dokumentären jag någonsin sett. Den handlade om en kille som heter Andrew som blev skjuten av sin flickvän, och det i sig är ju förvisso hemskt, men inget jag inte sett på tv 29455 ggr. Men den här var annorlunda; det var en dokumentär skapad av en av Andrews vänner och den handlade om Andrews liv utifrån berättelser av hans vänner och familj, tillägnad Andrews son Zachary som det visade sig att flickvännen Shirly vad gravid med när hon skjöt Andrew. Snurrigt? Jag är själv ganska så snurrig just nu.
Hur som hellst så är det en form av brev till Zachary om vem hans pappa var och hur han levde sitt liv, för att han ska kunna känna honom utan att någonsin fått träffa honom. Som ett sidospår i dokumentären visas hur Zacharys farmor och farfar kämpar om att få vårdanden om honom eftersom han mamma står åtalad för mord på hans pappa och hur långsamt rättssystemet arbetar och hur mamman flera gånger släpps mot borgen och får gå fri fastän hon är misstänkt för mord. Hon anses inte vara en fara för omvärlden, heter det.
Det går från att vara en väldigt sorglig bild av ett mord till att bli en varm beskrivning av hur alla vänner familj och bekanta ser fram emot att få lära känna Zachary och hur hans existens liksom läker allas sår lite granna. Det blir som att det ändå finns lite hopp kvar i världen i och med att Andrews son finns och är älskad trots att hans mamma gjorde det hon gjorde. Man rycks med och lite av det egna hoppet om människan väcks till liv i dokumentärens ton när man talar om sonen och hans relation till sin farmor och farfar.
Då, mitt under inspelningen av dokumentären, försvinner Shirly med Zachary. Det visar sig att hon drogat ner honom, bundit honom vid sin kropp med en tröja och dränkt honom och sig själv i havet. Ingen ansvarig vill ställa upp på intervju. Andrew är död, Zachary är död och alla som började läka går sönder 1000 ggr värre.
Jags ka gå och grina ögonen ur mig lite nu igen. Jävla värld. Jävla dokumentärskapare. Fan då.
Zachary med farmor och farfar.
Hur som hellst så är det en form av brev till Zachary om vem hans pappa var och hur han levde sitt liv, för att han ska kunna känna honom utan att någonsin fått träffa honom. Som ett sidospår i dokumentären visas hur Zacharys farmor och farfar kämpar om att få vårdanden om honom eftersom han mamma står åtalad för mord på hans pappa och hur långsamt rättssystemet arbetar och hur mamman flera gånger släpps mot borgen och får gå fri fastän hon är misstänkt för mord. Hon anses inte vara en fara för omvärlden, heter det.
Det går från att vara en väldigt sorglig bild av ett mord till att bli en varm beskrivning av hur alla vänner familj och bekanta ser fram emot att få lära känna Zachary och hur hans existens liksom läker allas sår lite granna. Det blir som att det ändå finns lite hopp kvar i världen i och med att Andrews son finns och är älskad trots att hans mamma gjorde det hon gjorde. Man rycks med och lite av det egna hoppet om människan väcks till liv i dokumentärens ton när man talar om sonen och hans relation till sin farmor och farfar.
Då, mitt under inspelningen av dokumentären, försvinner Shirly med Zachary. Det visar sig att hon drogat ner honom, bundit honom vid sin kropp med en tröja och dränkt honom och sig själv i havet. Ingen ansvarig vill ställa upp på intervju. Andrew är död, Zachary är död och alla som började läka går sönder 1000 ggr värre.
Jags ka gå och grina ögonen ur mig lite nu igen. Jävla värld. Jävla dokumentärskapare. Fan då.
Zachary med farmor och farfar.
Sur och sjuk!
Jaha, så klart blev jag dundersjuk så fort deffen var över så jag får säkerligen göra om hela skiten igen när jag blir frisk. Kul va?
Det började i måndags eftermiddag med att jag hostade till i bilen och Thomas sa: "Jaha, är det din tur nu?" eftersom han har hostat och hackat i ett par veckor. Jag viftade bort det, men det började killa som fan i halsen. Och mycket riktigt satt jag sen och hostade lungorna ur mig hela kvällen. När det var dags att sova blev det bara värre och jag satt upp hela natten i sängen och försökte få lite sömn mellan killet. I går vaknade jag med värk i hela hjärnan och hostade som fyfan. Ingen energi fanns över huvud taget och jag spenderade hela dagen hostande och hackande, nysandes och jämrandes under ett täcke i soffan. Jag mår verkligen skit! I går kväll hade jag så ont i huvudet och i ögonen att jag inte kunde titta och varje ljud skar in i hjärnan som knivar.
I dag hostar jag snörvlar jag, men som tur är har huvudvärken gett med sig. Bisolvon och alvedon är bra skit.
Men då händer nått annat, som jag inte tänker skriva ut här, och jag blir så jävla besviken oxh arg. Känner mig överkörd, tagen för given och utnyttjad! Jag blir så jävla ledsen, jag ger ju allt, hela jävla tiden, men tydligen ska jag ge lite till?! Nu, när jag är sjuk som en hund? Kan man få ett litet jävla "tack" istället? Nähe, skit i det då!
Det började i måndags eftermiddag med att jag hostade till i bilen och Thomas sa: "Jaha, är det din tur nu?" eftersom han har hostat och hackat i ett par veckor. Jag viftade bort det, men det började killa som fan i halsen. Och mycket riktigt satt jag sen och hostade lungorna ur mig hela kvällen. När det var dags att sova blev det bara värre och jag satt upp hela natten i sängen och försökte få lite sömn mellan killet. I går vaknade jag med värk i hela hjärnan och hostade som fyfan. Ingen energi fanns över huvud taget och jag spenderade hela dagen hostande och hackande, nysandes och jämrandes under ett täcke i soffan. Jag mår verkligen skit! I går kväll hade jag så ont i huvudet och i ögonen att jag inte kunde titta och varje ljud skar in i hjärnan som knivar.
I dag hostar jag snörvlar jag, men som tur är har huvudvärken gett med sig. Bisolvon och alvedon är bra skit.
Men då händer nått annat, som jag inte tänker skriva ut här, och jag blir så jävla besviken oxh arg. Känner mig överkörd, tagen för given och utnyttjad! Jag blir så jävla ledsen, jag ger ju allt, hela jävla tiden, men tydligen ska jag ge lite till?! Nu, när jag är sjuk som en hund? Kan man få ett litet jävla "tack" istället? Nähe, skit i det då!
Hur gick det då?
Jodå, 4 veckors deff resulterade i -4 kg på vågen, -4cm i midjan och + 7,5 kg i bänkpressen :)
Inga bilder på spektaklet kommer jag lägga upp, för det känns inte riktigt som mig. Dessutom är jag ju knappast i nån fitness-form, utan är en kurvig liten tjej som tycker om att träna.
Dock avslutade jag det hela med en hejdundrande fest, så nu sitter jag och är bakfull. Jippie.
Inga bilder på spektaklet kommer jag lägga upp, för det känns inte riktigt som mig. Dessutom är jag ju knappast i nån fitness-form, utan är en kurvig liten tjej som tycker om att träna.
Dock avslutade jag det hela med en hejdundrande fest, så nu sitter jag och är bakfull. Jippie.
Uppdatering
ja, tystnaden här har varit öronbedövande. Men det har inte hänt så mycket spännande sen sist. Mitt liv har kantars av träning, diet, träning, diet. Jag har börjat morgonen med att gå upp, gå ut och gå en timme, dricka proteinpulver i théet, tagit det lugnt i två timmar, lagat och ätit mat bestånde av fisk eller kyckling med grönsaker och/eller bönor. Sen har jag promenerat igen, 40 min till gymmet. Väl på gymmet har jag tränat en timme, varannan dag cardi och varannan dag styrketräning och proteinpulver direkt efter träningen. Promenerat hem på 20 min, duscha och packa om träningsväska och jobbväska. Kl 16 ätit ägg och frukt, umhås med lilla familjen, åka till jobbet. Proteinbar kl 18 och ägg och frukt kl 20. Sova och sen börja om igen.
Så har dagarna sett ut i fyra veckor nu, förutom några spridda dagar då kroppen och knoppen sagt ifrån och jag har spenderat dagen sovandes eller i dvala. Detta kanske inte låter speciellt sunt, men saken är att det är en så kort period och jag får i mig proteiner och grösaker + frukt, så jag har klarat mig bra. Kusklerna har inte förtvinat så som de gör under andra stränga dieter och jag tror till och med att jag har myckats bygga lite muskler. Jag har i vilket fall höjt mig på styrketräningen under månaden som gått. I dag är sista dagen, så i morgon får jag mina slutgiltiga resultat.
Jag kanske skulle ha tagit före- och efterbilder, men jag hade antagligen ändå inte velat visa dem för nån. Det här gör jag för min skull, inte för någon annans :D
Så har dagarna sett ut i fyra veckor nu, förutom några spridda dagar då kroppen och knoppen sagt ifrån och jag har spenderat dagen sovandes eller i dvala. Detta kanske inte låter speciellt sunt, men saken är att det är en så kort period och jag får i mig proteiner och grösaker + frukt, så jag har klarat mig bra. Kusklerna har inte förtvinat så som de gör under andra stränga dieter och jag tror till och med att jag har myckats bygga lite muskler. Jag har i vilket fall höjt mig på styrketräningen under månaden som gått. I dag är sista dagen, så i morgon får jag mina slutgiltiga resultat.
Jag kanske skulle ha tagit före- och efterbilder, men jag hade antagligen ändå inte velat visa dem för nån. Det här gör jag för min skull, inte för någon annans :D