"Dear Zachary"
Jag såg just den värsta dokumentären jag någonsin sett. Den handlade om en kille som heter Andrew som blev skjuten av sin flickvän, och det i sig är ju förvisso hemskt, men inget jag inte sett på tv 29455 ggr. Men den här var annorlunda; det var en dokumentär skapad av en av Andrews vänner och den handlade om Andrews liv utifrån berättelser av hans vänner och familj, tillägnad Andrews son Zachary som det visade sig att flickvännen Shirly vad gravid med när hon skjöt Andrew. Snurrigt? Jag är själv ganska så snurrig just nu.
Hur som hellst så är det en form av brev till Zachary om vem hans pappa var och hur han levde sitt liv, för att han ska kunna känna honom utan att någonsin fått träffa honom. Som ett sidospår i dokumentären visas hur Zacharys farmor och farfar kämpar om att få vårdanden om honom eftersom han mamma står åtalad för mord på hans pappa och hur långsamt rättssystemet arbetar och hur mamman flera gånger släpps mot borgen och får gå fri fastän hon är misstänkt för mord. Hon anses inte vara en fara för omvärlden, heter det.
Det går från att vara en väldigt sorglig bild av ett mord till att bli en varm beskrivning av hur alla vänner familj och bekanta ser fram emot att få lära känna Zachary och hur hans existens liksom läker allas sår lite granna. Det blir som att det ändå finns lite hopp kvar i världen i och med att Andrews son finns och är älskad trots att hans mamma gjorde det hon gjorde. Man rycks med och lite av det egna hoppet om människan väcks till liv i dokumentärens ton när man talar om sonen och hans relation till sin farmor och farfar.
Då, mitt under inspelningen av dokumentären, försvinner Shirly med Zachary. Det visar sig att hon drogat ner honom, bundit honom vid sin kropp med en tröja och dränkt honom och sig själv i havet. Ingen ansvarig vill ställa upp på intervju. Andrew är död, Zachary är död och alla som började läka går sönder 1000 ggr värre.
Jags ka gå och grina ögonen ur mig lite nu igen. Jävla värld. Jävla dokumentärskapare. Fan då.
Zachary med farmor och farfar.
Hur som hellst så är det en form av brev till Zachary om vem hans pappa var och hur han levde sitt liv, för att han ska kunna känna honom utan att någonsin fått träffa honom. Som ett sidospår i dokumentären visas hur Zacharys farmor och farfar kämpar om att få vårdanden om honom eftersom han mamma står åtalad för mord på hans pappa och hur långsamt rättssystemet arbetar och hur mamman flera gånger släpps mot borgen och får gå fri fastän hon är misstänkt för mord. Hon anses inte vara en fara för omvärlden, heter det.
Det går från att vara en väldigt sorglig bild av ett mord till att bli en varm beskrivning av hur alla vänner familj och bekanta ser fram emot att få lära känna Zachary och hur hans existens liksom läker allas sår lite granna. Det blir som att det ändå finns lite hopp kvar i världen i och med att Andrews son finns och är älskad trots att hans mamma gjorde det hon gjorde. Man rycks med och lite av det egna hoppet om människan väcks till liv i dokumentärens ton när man talar om sonen och hans relation till sin farmor och farfar.
Då, mitt under inspelningen av dokumentären, försvinner Shirly med Zachary. Det visar sig att hon drogat ner honom, bundit honom vid sin kropp med en tröja och dränkt honom och sig själv i havet. Ingen ansvarig vill ställa upp på intervju. Andrew är död, Zachary är död och alla som började läka går sönder 1000 ggr värre.
Jags ka gå och grina ögonen ur mig lite nu igen. Jävla värld. Jävla dokumentärskapare. Fan då.
Zachary med farmor och farfar.
Kommentarer
Trackback