LillFrida ska yngla av sig!
Det händer saker i mitt liv nu, saker som jag aldrig trodde att jag skulle engagera mig i, och absolut inte lägga ner så mycket tid och jobb som jag nu funderar på att göra.
Jag har blivit mer och mer medveten om att det finns så många människor som inte vill någonting annat än att få en familj, och många får det dessutom. Men det finns fortfarande så många som kämpar och kämpar för att få den lyckan, men som aldrig får den, fast de kanske är bättre lämpade än många andra människor. Man kan se hur tonnårstjejer blir på smällen fast de egentligen inte vill, kvinnor som inte ens kan sluta röka för sitt ofödda barns skull och folk som bara ploppar ut unge efter unge utan att sedan vilja lägga ner energi på sina barn. Samtidigt som andra sitter och bara längtar, men inte är kapabla att få några.
Och så finns där jag, som (vad jag vet) har en fullt fungerande kropp och alltså möjlighet att få barn, men som inte vill.
Livet är underligt, orättvist och ganska ironiskt.
Jag har sett hur min systers lilla underverk växer och utvecklas och hur lyckliga hans föräldrar blev när de äntligen fick honom, efter all deras kamp. Och jag och alla andra i familjen är lika förälskade i honom som de är, och jag börjar nästan tro på att meningen med livet är att föröka sig och ge så mycket av sig själv som föräldrar förhoppningsvis ger till sina barn.
Barn fyller en på ett underligt vis med lycka och man vill instinktivt ge upp allt för att skydda dem, ta hand om dem, älska dem.
Så nu har jag bestämt mig - jag ska skaffa barn.
Men jag har alltid lovat mig själv att om jag någonsin skaffar barn ska allting annat, inklusive jag själv, bli sekundärt. Och jag har alldeles för många planer för mig själv och mitt liv för att göra ett underbart litet barn rättvisa, och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna det. Sorgligt men sant, jag kan inte se mig själv som förälder, det är alldeles för stort.
Därför ska jag ta reda på om jag är lämpad för att donera ägg.
Att donera ägg i Sverige ger ingen ekonomisk vinst, ingen tacksamhet. De som tar emot min donation kommer inte ens veta vem jag är.
Men det spelar ingen roll för mig, jag är beredd att göra det för att hjälpa någon som verkligen, verkligen vill ha barn. Om detta ofruktsamma par skulle ha problem med mannens spermier skulle det inte vara några större problem med att finns donatorer, men eftersom det är kvinnan det är "fel" på, har de en enorm kö för att få donerade ägg vilket jag finner extremt orättvist.
Och jag använder dem ju inte - jag kommer kanske aldrig använda dem.
Så vi får väl se... Om 1,5 år kanske det finns en mini-Frida någonstans...
Akta er!!
:D
Jag har blivit mer och mer medveten om att det finns så många människor som inte vill någonting annat än att få en familj, och många får det dessutom. Men det finns fortfarande så många som kämpar och kämpar för att få den lyckan, men som aldrig får den, fast de kanske är bättre lämpade än många andra människor. Man kan se hur tonnårstjejer blir på smällen fast de egentligen inte vill, kvinnor som inte ens kan sluta röka för sitt ofödda barns skull och folk som bara ploppar ut unge efter unge utan att sedan vilja lägga ner energi på sina barn. Samtidigt som andra sitter och bara längtar, men inte är kapabla att få några.
Och så finns där jag, som (vad jag vet) har en fullt fungerande kropp och alltså möjlighet att få barn, men som inte vill.
Livet är underligt, orättvist och ganska ironiskt.
Jag har sett hur min systers lilla underverk växer och utvecklas och hur lyckliga hans föräldrar blev när de äntligen fick honom, efter all deras kamp. Och jag och alla andra i familjen är lika förälskade i honom som de är, och jag börjar nästan tro på att meningen med livet är att föröka sig och ge så mycket av sig själv som föräldrar förhoppningsvis ger till sina barn.
Barn fyller en på ett underligt vis med lycka och man vill instinktivt ge upp allt för att skydda dem, ta hand om dem, älska dem.
Så nu har jag bestämt mig - jag ska skaffa barn.
Men jag har alltid lovat mig själv att om jag någonsin skaffar barn ska allting annat, inklusive jag själv, bli sekundärt. Och jag har alldeles för många planer för mig själv och mitt liv för att göra ett underbart litet barn rättvisa, och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna det. Sorgligt men sant, jag kan inte se mig själv som förälder, det är alldeles för stort.
Därför ska jag ta reda på om jag är lämpad för att donera ägg.
Att donera ägg i Sverige ger ingen ekonomisk vinst, ingen tacksamhet. De som tar emot min donation kommer inte ens veta vem jag är.
Men det spelar ingen roll för mig, jag är beredd att göra det för att hjälpa någon som verkligen, verkligen vill ha barn. Om detta ofruktsamma par skulle ha problem med mannens spermier skulle det inte vara några större problem med att finns donatorer, men eftersom det är kvinnan det är "fel" på, har de en enorm kö för att få donerade ägg vilket jag finner extremt orättvist.
Och jag använder dem ju inte - jag kommer kanske aldrig använda dem.
Så vi får väl se... Om 1,5 år kanske det finns en mini-Frida någonstans...
Akta er!!
:D