lillfridan

Jag har gått runt och väntat på att de där jävla byggjobbarna utanför mitt fönster ska betala tillbaka lite av allt skit de medfört men tidiga mornar, massa oljud, ful utsikt osv.
Så härom veckan så hände det jag gått och väntat på: De klädde av sig! Tackarrr!

...är lite sur på mig själv just för stunden.

När man knappt har någon ledig tid alls på en hel sommar så får man utnyttja de studer som ges. Thomas lediga torsdag förvandlades till en minisemester i Karlsborg där vi bodde på Idas brygga. Det visar sig vara ett litet mysigt hotell/restaurang i en ministad vid vättern. Rummet låg precis vid vattnet och altanen på bryggan. Och vädret var helt fantastiskt. 



Vägen dit var dock lite mer krokig.
I äkta Eldnatt-anda smiddes stora planer innan det bar av: väskorna var packade, katten var dumpad, bilen var tankad, så det var bara att ge sig av, inga problem här inte! Så vi far iväg som polisjagade brottslingar, vinden i håret och Winnerbäck i stereon, med solen i ansiktet, ut på de stora vägarna. Och det går smidigt och enligt planen, tills Thomas får syn på någonting utanför sidorutan.
"Vafan, fönsterlisten har släppt!" Och han svänger av vägen, ut på en grusväg så kaffet flyger åt alla håll, stannar, ut ur bilden muttrande och svärande om förbannade bilreparatörer och "vad fan har de limmat med? Spott och tapetklister?!" och han pillar och fixar med den där förbannade listen medan jag mest oroar mig för att behöva lyssna på skivan ända från början igen (för man kan inte byta skiva innan man lyssnat igenom alla, det vet ju vem som hellst). Thomas står och mumlar om gaffatejp, så jag kastar några klistermärken på honom som jag grävt fram ur handskfacket som han använder för att tejpa fast listen med igen. Så far vi iväg igen, ut på de stora vägarna med vinden i håret och Winnerbäck på stereon, med solen som skiner i ansiktet. Efter ett tag säger Thomas: "Det håller på att...." å så far listen iväg. Den har släppt hela vägen till taket och gått av. Thomas svänger av vägen och svär, jag håller krampaktigt i kaffemuggen. "Vi måste köpa gaffa!" gormar han medan lastbilarna far iväg bakom hans rygg. Jaja, klart vi kan, men inte mitt på en åker, tycker jag. Så han tar det sista klistermärket, trycker fast det på listsnutten och iväg far vi. Stora, bistra hårdrockarThomas vevar ner rutan och mumlar: "Nu får man väl en humla på handen och bryter fingret oxå!", strycker ut handen och håller fast listen medan har kör. Bredvid honom sitter jag och håller på att skratta ihjäl mig. Han ser på mig med sur blick och gruffar: "Å så sprutar bilen framför grus på mig oxå!" vilket bara gör att jag håller på att garva läppen av mig.
 


Till slut stannade vi och köpte gaffa och superlim, och resten av resan gick utan större missöden.

Incheckade och klara satte vi oss på bryggaltanen och bara njöt av livet. Solen, vattnet, måsarna, rummet, skumpan.... Allt var helt perfekt.




På kvällen fick vi femrätters med vinpaket, och även om jag ginte är ett fan av gaspacho så var det bra mat och bra vin.



Minisemestern avslutades, efter en god natts sömn, med mys på bryggan, promanad i det fina vädret, ett snabbt besök vid fästningen och lunch i Mariestad.



Ibland är livet grymt skönt att leva.

Vilken fräckhet!!

När vi samlar våra goda vänner, slänger ihop dem i den gryta som är vårt hem, så brukar det hända fantastiska saker. Alla de där olka personerna som till synes inte har ett skit gemensamt, och som inte borde fungera ihop liksom klumpas samman och blir en enda soppa av galen idioti, gapskratt och flummerier. Olika åldrar, olika yrken, olka livssituationer, bara en hel hög med olikheter, blir till något som fungerar så jäkla bra. Och igår kväll kom jag på varför: de personer som vi tycker om och vill umgås med är personer som inte har en massa prestige, som inte bara söker uppmärksamhet eller försker utmärka sig genom att vara bättre eller mer än någon annan. Det har hänt att nån råkat slinka in som har visat sig vara en sån person som ser på de andra med förakt i blicken, som tycks tänka "vad är det här för töntar. Fy fan så ovärt att sitta här med dessa idioter" men de har snabbt åkt ut genom fönstret igen. Folk som tycker att de är bättre, snyggare, smartare, mer framgångsrika, mer sofistikerade, de har ingen plats här. Hemma hos oss, i vår valda familj, släpper man allt sånt i dörren och umgås som likar, skrattar som likar, dansar och kramas som likar. Är du 18? Är du 45? Är du singel? Är du gift? Är du stor eller liten, hårdrockare eller dansbandsfantast, rakad eller långhårig, gravid eller barnahatare? Spelar ingen roll så länge du är glad, snäll och gillar livet.
Om du däremot tycker att du är så mycket bättre för att du och dina vänner allihop har dyra kläder, är tatuerade, om du tror att du får bete dig hur du vill för att du har barn, för att du är framgångsrik på jobbet, för att du är så mycket häftigare, känner rätt folk eller äger rätt saker, då har du ingenting här att göra. Och jag tror inte att du vill vara här heller i så fall. För här finns ingen prestige. Bara kärlek!

En vän är inte en person som ignorerar när man öppnar sitt hjärta, en vän kan inte hoppa över den andres känslor för att bara fokusera på sitt eget. En vän kan inte utnyttja en mening av allt man säger för att kunna använda som bränsle för sig själv. En vän läser inte ångestfyllda ord och väljer att strunta i dem, för att istället desperat söka efter något som man själv kan bli stött över. En vän kör inte över en för sin egen skull. En vän är inte egoistisk, en vän söker inte anledningar till konflikt. Du är inte en vän. Du är en gam, en igel, en parasit. Kryp tillbaka under stenen du kom ifrån.

Igår grät jag mig till söms. Jag kan inte ens minnas när det hände mig sist. Jag kände mig bara så jävla... ouppskattad. Den senaste veckan har kantats av skit. Bara så jävla mycket skit hela tiden och jag orkar inte hur mycket som hellst. Och dessutom blir jag så jävla förvirrad. Om folk nu tror att jag är nån form av mänsklig ångvält som bara tuffar på och bara säger allt som dyker upp i huvet utan att tänka mig för, går omkring och är ständigt arg på världen, skiter i andras känslor och inte ens vet hur man stavar till "finkänslighet", borde inte folk vara lite mer försiktiga med vad de gör mot mig? Borde inte folk vara rädda för mig? Istället så bara smiskas jag omkring som en liten vante och inte en jävel tycks reflektera över hur jag känner eller hur jag mår. Jag kämpar just nu som ett litet djur för att få allt att gå ihop, hinna med allt, ha råd med allt, och dessutom: att göra alla så nöjda som det bara går. Och tillbaka får jag spydigheter, totalt ointresse, rena förolämpningar och mentala örfilar. "Ingen jävel kommer tacka dig" ekade i mitt huvud när jag låg och snyftade igår kväll och försökte somna, med huvudet på Thomas bröst. Inte en jävel tackar mig, inte en jävel.
Bitterfitta.

Gårdagen slutade som en riktigt bra dag. Vi fick finfrämmande från Göteborg och sen lurade vi ut skogstomtarna och några till glada bananer. Slutade med ett litet glatt gäng på bakgården som grillade, drack sangria och lyssnade på Winnerbäck. Jag älskar när man drar ihop ett helt gäng udda personer som helt otippat visar sig gå ihop som löksill och kaffe (testa innan du säger nått!).



David, min alldeles egna lilla miljökämpe, blev överförtjust över att få höra att han "låter som en skogshuggare men ser ut som en skogstomte" och uppskattade att få dricka lite finvin i goda vänners lag.



För att  vara på den säkra sidan fick bara blondiner komma. Rebecca och Maria lovade dyrt och heligt att inte återgå till den mörka sidan.



Vi insåg fort att man kan dela in herrarna i två kategorier: de kånghåriga och de rakade. Jag antar att det blir så när man kommer upp i en viss ålder. Hade detta skett för tio år sen hade alla varit långhåriga, men tiden är obarmhertig :D






Sami och Rebecca gav bort ett förtjusande nummer av lady gaga-inspirarad sång och dans och vi sktarrade nästan vommen av oss. Underbara, underbara människor.

Idag har det varit apelsinjuice som stått på listan.

Igår hamnade jag på Jobergs camping tillsammans med ett flertal festande tonnåringar som grundade inför studenten. Det tog inte lång tid innan jag insåg att jag för det första: är betydligt äldre än min ålder. För det andra: är jävligt glad över det. 
Jag är bara några år äldre än de där barnen, men jag blir helt slut bara av att lyssna på dem i ett par timmar. Att ständigt behöva hävda sig, ständigt leta efter sätt att imponera på andra omkring sig, hela tiden vilka få en reaktion. Bara bry sig om att göra "rätt" eller vara "avvikande", aldrig vara bara sig själv. Skrika högst att man är bisexuell eller gay, berätta för alla som vill höra om när man hade sex sist eller var som mest packad. Klä sig antingen i det som råkar vara modernt för stunden (utan att bry sig om ifall det ser bra ut eller om man passar i det eller ej), eller klä sig så konstigt som man bara kan. Springa runt i cirklar och bara undra: vem ser mig, vem ser mig, vem ser mig? Vem gillar mig, vem kan älska mig, vem kan hjälpa mig?
Nej, fy fan. Jag är glad är jag är småknubbig, gift och soffbunden. Hemmakär och nöjd, bekväm och lat. Jag är glad över att jag inte är 18 längre.