lillfridan

Vill man bara KRAAAAAAAMA densamme!

:D

...ett friskhetstecken att man ibland bara vill STRYPA sin partner. Tills han blir blå. Och skrika tills halsen blöder och bara.... *GAAAAAH*

Jag får väl lov att erkänna: jag är ganska nöjd med det liv jag lever. Kanske jag ska sluta kolla på vad "alla andra" gör och istället bara vara nöjd med det jag har. Det är så lätt att se alla som reser, får coola jobb, flyttar till andra länder, gör karriar osv och sen se på mig själv ovh undra "Varför sitter jag här?". Men sanningen är att jag sitter här för att jag vill det. Jag vill inte göra kärriär just nu, jag vill plugga, jobba lite och bara ha det bra. Jag vill inte flytta till något annat land, jag vill vara här med min karl och mina katter. Jag vill inte resa mer än vad jag gör och jag trivs bättre på ett vinslott i skåne än på en strand i afrika. Jag har testat.
Så jag knatar på, skriver på min uppsats, checkar av mina små extrakurser, jobbar på mitt jobb, är medmänniska emellanåt, tränar, umgås med mina vänner, tar hand om mina kissar och har det bara bra.
Varför inte?

Efter att det skrivits så mycket om olika kändisars otrohetsaffärer så dök en fråga upp i mitt huvud som jag tänkt förut men som nu är ännu mer aktuell eftersom jag nu är gift med mannen i mitt liv som jag älskar mer än allt och som jag har planerat att spendera alla mina dagar med tills dess jag dör. Frågan lyder: vad fan skulle man göra om man blev bedragen av den man älskar mest i hela världen? Jag känner att jag skulle bli tvungen att lämna honom. Jag kan ju inte vara med någon som inte repekterar mig, som inte talar sanning och som går bakom min rygg? Att veta att någon annan går runt och vet saker om mitt äktenskap som inte ens jag vet skulle kännas som det värsta sveket, för mitt äktenskap är heligt för mig.
Så jag skulle bli tvungen att lämna mannen som jag planerat mitt liv med? Inte för att jag vill utan för att jag måste? Det är inte ett val jag gör, utan ett val som han i så fall gjort. Men hur fan går man om han inte vill att vi ska separera? Hur klarar man av att göra det nät hela livet och alla planer man smitt för hela ens framtid bara går åt helvete?
Nä fy fan. Tur att det aldrig kommer hända. Så det så.

Jag blir så jävla arg när man faktiskt försöker se till att ordna upp saker och ting och andra människor bara pissar i ens brevlåda. Gjorde en riktig drive för att få rätsida på mitt pluggande och letade reda på nästa delkursbok redan den 28:de fastän jag inte behövde den förrän den fjärde. Idag är det den 11:e och jag har fortfarande inte fått bokjävlen och jag börjar bli riktigt jävla arg. Jag har mailat tjejen två gånger och hon skrev att boken var "på väg", men nu har jag bara 12 dagar på mig att få boken, läsa boken och skriva avhandling på boken. Har missat en hel jävla vecka på att gå och vänta. Det absolut bästa är att brudjäveln som sålde boken bor i Köping: jag hade för fan kunnat GÅ dit och hämta den! Idiot, idiot idiot! Och hon har mage att skriva "Hoppas detta inte påverkat ditt pluggande för mycket". Mmm, att du skiter i att skicka boken i två veckors tid fast jag har betalat den borde väl rimligtvis påverka mig? Det är nämligen GANSKA SVÅRT ATT LÄSA OCH PLUGGA UTAN BOK!
Fy fan vad jag hatar människor.

Sitter och tittar ett program om barn som bantar, och blir ganska så rädd. Samtidigt som jag känner igen mig. Jag kommer ihåg när jag jag i lågstadiet och vi fick lära oss om anorexia och andra ätstörningar och det enda jag kunde tänka var att jag var avundsjuk på tjejen i filmen som blev så smal. Tror jag missade poängen där lite?
Nu tycker jag att det är hysteriskt att 9-10 åringar bantar och tränar för att gå ner i vikt, men samtidigt är det lika skrämmande att det finns så många barn som är feta redan som så små. Jag vet inte hur det har kunnat bli så knäppt allting. Å andra sidan är det nästan 20 år sedan jag gick i lågstadiet och jag vet ju hur det var på den tiden, redan då var de smala populära och de tjocka retade. Kanske det inte är ett nytt fenomen? Kanske vi bara ororar oss mer nu än vad vi gjorde då? Kanske kan de som har det svårt få hjälp, så som man aldrig fick för 20 år sedan?


När jag ser bilden ovan så kommer jag att tänka på en annan sak: vad är det vi idag ser som tjockt eller smalt? Tjejen i spegelbilden tycker ju inte jag är en tjock tjej, jag tycker hon ser fullt normal ut. Men hon skall representerade det tjock spegelbilden som anorektikern ser när hon ser på sig själv...?
Jag och Johanna tog en sväng på stan härom dagen och hamnade på "tjockis-avdelningen" och Johanna kommenterade att skyltdockorna var "tjocka", och att det var skönt att se. Men när vi tittade efter och tänke till insåg vi att de "tjocka" skyltdockorna var väldigt smala och antagligen skulle ses som vältränade om de var riktiga människor. Inte konstigt om man blir knäpp i huvudet?

Nu har lilla Lea kommit till världen efter att envist klamrat sig fast i mamma Emmas mage i några dagar extra. Detta är en lyckosam bebis: hon har den bästa familjen i hela världen! Hon ser onekligen ganska så nöjd ut.



Det är det där med mikro och makro. Jag har ingenting emot att människor skaffar barn, och jag tycker att bebisar är ganska mysiga (om de är rena och glada). Det som stör mig är den stora bilden av att man MÅSTE skaffa barn för att vara normal, att det är en mänsklig rättighet, och att de måste vara biologiska ,att de måste uppfostras efter rådande könsnormer och att många verkar tycka att det är viktigare att exempelvis småtjejerna har fina kläder än att de kan leka och ha roligt.
Min systerdotter och min systerson har bra föräldrar som älskar dem och sätter deras välmående först. De är trygga och har ett stort skyddsnät i form av familj och vänner som alltid kommer se till att de har det bra. Och de har en moster som emellanåt påminner alla om att det viktigaste är att de mår bra och kan vara så som de är, inte att de "passar in". Som ger dem queer-barnbäcker och målarböcker med både prinsessor och bilar i. Som propsar på en grön mjukisdräkt som man kan leka i, istället för en rosa prinsessklänning som man måste "sitta fint" i. För faktum kvarstår: det är från de vuxna de lär sig att det är ok att vara elak mot människor som är annorlunda. Det är vi vuxna som talar om hur man "ska" vara.
Jag tycker att man ska vara som man vill.