Hur kommer man loss?
Jag sitter fast mellan två gummisnoddar, en som drar mig framåt och en som försöker få mig vända om och gå tillbaka. Jag kan inte ta ett steg åt något håll, för varje gång jag försöker spänns den ena gummisnodden och slungar mig tillbaka till utgångsläget.
Fan, fan fan, det skulle varit du.
Situationen har förändrats, jag har funnit nya känslor, men jag kan inte helt ge mig hän, för allt det gamla finns kvar. Och jag kan inte släppa allt det nya för att gå tillbaka, jag har andra prioriteringar nu.
Men hur ska man göra när man finner sig själv fast i kvicksand och halvvägs ner i skiten?
Som David uttryckte det idag "allt jag tar i förvandlas till bajs", allt som fick mitt liv att flyta håller på att falla samman.
Jag är så trött på att gråta, jag är så trött på att bära folk på mina axlar och jag är sååå trött på att vara rädd för att finna något som kan ge mig nån snabb tillbakablick som får allt att falla igen.
Och det borde ha blivit vi, det fanns någonting där som aldrig mer kommer finnas, någonting som faktiskt är fullständigt unikt.
Det skulle vart du.
Men det blev inte så. Bubblan sprack. Och hur ska jag kunna sluta sörja det?
Hur kan jag sluta sörja att min egen kärlek inte räckte till? Hur kommer jag över att jag inte klarade av att acceptera den jag älskade mest av allt och alla?
Fan fan fan.
Fan, fan fan, det skulle varit du.
Situationen har förändrats, jag har funnit nya känslor, men jag kan inte helt ge mig hän, för allt det gamla finns kvar. Och jag kan inte släppa allt det nya för att gå tillbaka, jag har andra prioriteringar nu.
Men hur ska man göra när man finner sig själv fast i kvicksand och halvvägs ner i skiten?
Som David uttryckte det idag "allt jag tar i förvandlas till bajs", allt som fick mitt liv att flyta håller på att falla samman.
Jag är så trött på att gråta, jag är så trött på att bära folk på mina axlar och jag är sååå trött på att vara rädd för att finna något som kan ge mig nån snabb tillbakablick som får allt att falla igen.
Och det borde ha blivit vi, det fanns någonting där som aldrig mer kommer finnas, någonting som faktiskt är fullständigt unikt.
Det skulle vart du.
Men det blev inte så. Bubblan sprack. Och hur ska jag kunna sluta sörja det?
Hur kan jag sluta sörja att min egen kärlek inte räckte till? Hur kommer jag över att jag inte klarade av att acceptera den jag älskade mest av allt och alla?
Fan fan fan.
I kåthetens namn!
Jag vet ingen annan enskild företeelse i livet som kan ha så skilda innebörder eller budskap som sex.
Hur man gör det, med vem, när, varför och var man befinner sig, ja, varje liten detalj kan sätta allt på spel och förändra en upplevelse så totalt att man inte ens vet om man håller på med samma sak varje gång.
Sex kan vara så bra, det kan få luften att vibrera och få hela kroppen att pulsera och snurra runt skallen så till den milda grad att man knappt vet vad som är upp eller ner.
Sex kan också vara hemskt, jobbigt, utlämnande och kallt om tårna och det enda man önskar är att det snart ska vara över.
Men sex kan även vara ett sätt att straffa sig själv på, om och om igen.
Kanske kan det låta konstigt, men sex kan ge lika bra tillfredsställelse för självdestruktiviteten som ett rakblad i armen. För många gånger har jag använt detta redskap för att se till att trycka ner mig själv en liten bit till, bara för att få känna vilket arsel jag själv är.
Och att förstöra sig själv med något av det bästa livet har att erbjuda är så fruktansvärt ödeläggande, synen på sex är för alltid totalt omvänd.
När man lagt sig på rygg för någon man egentligen inte är intresserad av, någon som behandlar en illa och är nedlåtande, låter kille efter kille göra vad han vill och behandla en som skit så vet man till sist inte om någonting annat.
Våldtäkt i alla ära, men man kan våldta sig själv, låta sig själv bli våldtagen utan att någonsin göra minsta ansats till protest, och resultatet är detsamma. Här är jag, fullständigt söndertrasad av mina egna handlingar, mitt egna dumma tänkande.
Jag har sett allt. Jag har vait med om väldigt mycket och jag undrar ibland vem jag skulle vara om jag slutat intala mig själv att jag ville, att jag gillade det, istället för att fatta att jag använde sex för att få någon form av närhet, och en form av bekräftelse på hur värdelös jag var.
För för vaje gång det hände så dog jag en bit. Och vad finns nu kvar?
Bara någonting sargat och ärrigt.
När man sen får se hur det kan vara, hur ömsint och givande det kan vara så förstår jag hur jag vanhelgat hela den sexuella friheten som vi har. Vi kan göra vad vi vill för att må bra, och jag använde det för att må dåligt. Den vibrerande kåtheten som jag omvandlade till spänning inför den smärta och tillfredsställelse jag skulle få när rakbladet trängde in i mig, skar, sargade och trasade sönder allt innan det försvann, den förtjänar att få sitt utlopp.
Ren kåthet istället för självdestruktivitet. Jag önskar att jag fattat det förut
Hur man gör det, med vem, när, varför och var man befinner sig, ja, varje liten detalj kan sätta allt på spel och förändra en upplevelse så totalt att man inte ens vet om man håller på med samma sak varje gång.
Sex kan vara så bra, det kan få luften att vibrera och få hela kroppen att pulsera och snurra runt skallen så till den milda grad att man knappt vet vad som är upp eller ner.
Sex kan också vara hemskt, jobbigt, utlämnande och kallt om tårna och det enda man önskar är att det snart ska vara över.
Men sex kan även vara ett sätt att straffa sig själv på, om och om igen.
Kanske kan det låta konstigt, men sex kan ge lika bra tillfredsställelse för självdestruktiviteten som ett rakblad i armen. För många gånger har jag använt detta redskap för att se till att trycka ner mig själv en liten bit till, bara för att få känna vilket arsel jag själv är.
Och att förstöra sig själv med något av det bästa livet har att erbjuda är så fruktansvärt ödeläggande, synen på sex är för alltid totalt omvänd.
När man lagt sig på rygg för någon man egentligen inte är intresserad av, någon som behandlar en illa och är nedlåtande, låter kille efter kille göra vad han vill och behandla en som skit så vet man till sist inte om någonting annat.
Våldtäkt i alla ära, men man kan våldta sig själv, låta sig själv bli våldtagen utan att någonsin göra minsta ansats till protest, och resultatet är detsamma. Här är jag, fullständigt söndertrasad av mina egna handlingar, mitt egna dumma tänkande.
Jag har sett allt. Jag har vait med om väldigt mycket och jag undrar ibland vem jag skulle vara om jag slutat intala mig själv att jag ville, att jag gillade det, istället för att fatta att jag använde sex för att få någon form av närhet, och en form av bekräftelse på hur värdelös jag var.
För för vaje gång det hände så dog jag en bit. Och vad finns nu kvar?
Bara någonting sargat och ärrigt.
När man sen får se hur det kan vara, hur ömsint och givande det kan vara så förstår jag hur jag vanhelgat hela den sexuella friheten som vi har. Vi kan göra vad vi vill för att må bra, och jag använde det för att må dåligt. Den vibrerande kåtheten som jag omvandlade till spänning inför den smärta och tillfredsställelse jag skulle få när rakbladet trängde in i mig, skar, sargade och trasade sönder allt innan det försvann, den förtjänar att få sitt utlopp.
Ren kåthet istället för självdestruktivitet. Jag önskar att jag fattat det förut