lillfridan

För nästan nio månader sen förändrades mitt liv, och det kommer aldrig någonsin bli som vanligt igen. JAG kommer aldrig bli som vanligt igen. Ingenting kan någonsin bli riktigt helt igen för mig, för det var någonting som dog där och då, som aldrig någonsin kan väckas till liv.
Jag har upplevt lycka, jag har känt äkta kärlek och jag levde ett liv som var precis det jag ville leva. Jag var nöjd, jag var lycklig. Jag var en av få som faktiskt uppskattade det jag hade och njöt av det varje dag. Jag kom hem till ett hem, inte en bostad. Där hade jag en familj, inte en sambo och några djur. Ingenting är perfekt, som vi alla vet, men det som diffade var saker jag kunde leva med om jag bara fick ha allt det där andra; lägenheten, katterna, mina saker, mina vänner, mina rutiner, och honom. Bara jag fick ha HONOM. Sällan har sådan kärlek skådats som den jag kände för den mannen, och sällan har någon tagit så väl hand om någon som han tog hand om mig. Med honom var jag vacker, med honom var jag stark, med honom var jag lycklig. Vi var de levande exemplen på att det går. Man kan vara lyckliga och kärleken kan vinna. Det går faktiskt: Titta på dem!
Men tydligen hade vi alla fel. Och tji fick vi.
Mannen som varit hela mitt liv sen jag var 20 år gammal, alltså i princip hela mitt vuxna liv, visade sig bära på en mörk hemlighet och jag har hamnat i kläm mellan vad han ville vara och det han egentligen var. Och vad var han egentligen? Han visade sig vara en rädd, förvirrad och liten person med ett psykiskt problem som styrde honom åt håll han egentligen inte ville gå och som han inte förstod själv.

Min man är bipolär. Han har levt två olika liv sen dagen vi först träffades: ett liv där han var den perfekte mannen som alltid hade öppna armar för alla, som alltid hade de rätta svaren, som hade de rätta värderingarna, åsikterna och tankarna och som aldrig gjorde fel, aldrig klagade och aldrig bad om hjälp hur ont han än hade eller hur mycket som än hände i hans liv. Och ett liv där manier styrt hans tankar och handlingar, där han agerat helt ansvarslöst och bara låtit infallen styra honom, där tabletter hjälpt honom från att drunkna i depressioner, där nästan all energi gått åt till att upprätthålla fasaden av perfektion inför alla, inklusive hans ovetande fru. Inför mig.
Sju år av lögner och svek föll ner på mig som en fallande flygel. Allt jag var mosades i den stunden och blev till… ingenting. Jag kände hur vågen slog in och fyllde mig med kyla där jag satt, en vanlig dag i oktober. Nästa minnesbild jag har är när jag sitter i min nyinköpta bil i ett bostadsområde vid Tunby. Jag har på mig onepiece och gympaskor, och jag har bilnycklarna i handen. Ingenting mer. Jag har inte ens BH eller strumpor på mig, ingen telefon, ingen plånbok och ingenting var längre viktigt. Om en lastbil kört på mig i den stunden hade jag inte brytt mig, för ingenting som betydde någonting för mig fanns kvar. Och jag satt där och stirrade medan regnet sakta och tyst föll mot vindrutan.
Jag hade kunnat åka tillbaka. Jag hade kunnat lagt locket på och låtsas inför alla att allting var som vanligt och vi hade kunnat fortsätta som om ingenting hänt. Men jag åkte därifrån och jag har aldrig återvänt till den plats jag kom ifrån. Gjorde jag rätt? Gjorde jag fel? Onödiga frågor egentligen, för jag hade inte kunnat göra annorlunda. Jag har fått höra efteråt att det var starkt av mig att inte acceptera, att faktiskt våga lämna tryggheten. Men för mig var min trygghet redan död, det fanns ingenting kvar att återvända till. Det fanns inga alternativ.
Han fick helgen på sig att flytta. Hans kläder plockades ut ur garderoben efter några veckor. Ringarna åkte av fingret efter några månader. Lägenheten lämnades efter ett halvår. Mitt hjärta fortsätter värka dag efter dag.

Nu då? Jag flackar omkring som en tappad heliumballong. Jag vet inte vart jag ska, jag vet inte hur jag tar mig dit. Jag har ingen som håller mig stabil, jag har glömt hur det känns att vara tryggt hopknuten med någon som man vet aldrig kommer svika en. För det var det jag VISSTE. Trodde jag. Nu vet jag ingenting om någonting. Jag kan känna mig normal i perioder. Jag kan till och med må riktigt bra ibland, och jag har gamla och nya människor i mitt liv som gör mig lycklig. Men vissa dagar vill jag inte ens gå upp ur sängen. Vissa dagar kan jag inte få tårarna att sluta rinna och jag saknar mitt liv så intensivt att jag tror att jag ska gå sönder. Att veta att något som jag älskade så mycket är borta är svårt. Att inse att det aldrig riktigt fanns är outhärdligt. Jag står inte ut med att inte träffa honom, men jag dör varje gång jag träffar honom. Att prata om skilsmässa känns nästan skrattretande, men att ha det som det är nu är ohållbart. Jag kan inte gå tillbaka, jag kan inte stanna kvar och jag kan inte gå vidare. Vissa nätter vaknar jag kallsvettig i panik och hjärnan skriker ”VAD FAN SKA JAG GÖRA?” och det enda jag kan svara är ”Absolut ingenting just nu.” och bara hoppas att svaret dyker upp en dag. 
Det som håller mig uppe är att jag vet att jag inte gjort något fel. Jag har litat, jag har trott och jag har ÄLSKAT. Jag har uppskattat stunderna och inte tagit dem förgivna. Jag gav allt och förlorade stort. Men jag ångrar ingenting.
Och han då? Han kämpar på så gott han kan. Han har hjälp av läkare, sköterskor, terapeuter och mediciner som håller honom vid liv, och han har fått ta mina fyra älskade katter för att hålla honom flytande. Hans skam och skuld är enorma och ångesten nästintill övermäktig i perioder.
Det som har hänt är ingenting jag vill att folk ska "gotta sig" i, men rykten rör sig och folk pratar med alla utom med oss. Detta är enbart tragiskt och ingenting man gottar sig i, så om där finns någon som gör just detta så ber jag högaktningsfullt denne, rent av elaka, person att gå och avlida.