Att komma ikapp sig själv
Man skulle kunna tycka att 9 månader efter en sådan händelse som den jag gått igenom så borde man kanske börja läka och bli "som man ska" igen. Men den senaste tiden har varit riktigt, riktigt jobbig och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att hitta mitt fortfäste.
Jag vet att det utifrån kan se ut som att jag lever mitt liv på ett ganska normalt sätt och att jag mår ganska bra. Och jag mår såpass bra jag kan må och har såpass roligt jag kan ha, men marken under mina fötter saknar förankring. Jag står på ett isblock ute till havs, driver för vinden och försöker så gott jag kan att inte kantra, inte drunkna, frysa ihjäl. Tiden som har gått följer inte de lagar som den brukar. Ibland känns det som att allt hände igår och ibland kanns det som att det var flera, flera år sedan jag var Normal. Efter att Thomas flyttade ut skaffade jag mig en inneboende som bodde med mig tills dess att jag flyttade ut ur lägenheten, allt som allt handlar det om ett halvår. 6 månader av mitt liv. Jag minns nästan ingenting av den tiden. Jag minns en del händelser såklart. Jag minns att jag rest, jag minns att jag haft besök, jag minns mån fest jag haft, någon händelse, något samtal. Men i min hjärna består det halvåret av omkringflytande minnen som tillsammans kan rymmas i några veckors tid. Ett halvår har blivit några veckor. Tre månader har gått sen jag fyttade ut och det känns som jag aldrig bott där. Som om det hör till ett annat liv, en annan Frida.
Vissa saker börjar komma ikapp mig nu. Mitt liv är borta och kan aldrig komma tillbaka. Jag börjar förstå det på riktigt nu. Jag har blundat för att det inte går att "börja om", att det inte går att laga. Jag har haft naiva fantasier och färeställningar. Jag har varit nära att svänga av på fel ställe på E18, varit på väg att åka hem till Apalbyvägen, Thomas och katterna. Jag har tänkt "snart är jag hemma, kan kasta mig i soffan och slå igång nån dålig film med Snöret i knät". Jag har planerat vad jag och Thomas ska göra nästa sommar. Jag har tänkt vad vi ska hitta på på vår bröllopsdag.
Ibland saknar jag allt så intensivt att jag tror att jag ska dö. På riktigt dö.
Jag känner mig misslyckad, jag känner mig dum. Och även om jag vet att alla har sina problem ser jag bara lyckliga människor omkring mig. Parmiddagar. Barn. Hus. Trygghet.
Jag har alltid tyckt att jag varit ganska bra. Jag hade kunnat vara bättre, men jag har ändå varit ganska så bra. Men plötsligt har alla gått om mig och jag står kvar här som en jävla förlorare. Jag dukar upp ett litet liv på mitt isblock och försöker låtsas vara normal medan havet kämpar omkring mig för att vända mitt lilla liv uppochner igen.
Jag var nästan där. Jag var på målsnöret till det liv jag ville leva. Jag kände doften av det. Jag vill inte börja om från början igen, jag vill inte. Men det finns nog inga alternativ.
Jag vet att det utifrån kan se ut som att jag lever mitt liv på ett ganska normalt sätt och att jag mår ganska bra. Och jag mår såpass bra jag kan må och har såpass roligt jag kan ha, men marken under mina fötter saknar förankring. Jag står på ett isblock ute till havs, driver för vinden och försöker så gott jag kan att inte kantra, inte drunkna, frysa ihjäl. Tiden som har gått följer inte de lagar som den brukar. Ibland känns det som att allt hände igår och ibland kanns det som att det var flera, flera år sedan jag var Normal. Efter att Thomas flyttade ut skaffade jag mig en inneboende som bodde med mig tills dess att jag flyttade ut ur lägenheten, allt som allt handlar det om ett halvår. 6 månader av mitt liv. Jag minns nästan ingenting av den tiden. Jag minns en del händelser såklart. Jag minns att jag rest, jag minns att jag haft besök, jag minns mån fest jag haft, någon händelse, något samtal. Men i min hjärna består det halvåret av omkringflytande minnen som tillsammans kan rymmas i några veckors tid. Ett halvår har blivit några veckor. Tre månader har gått sen jag fyttade ut och det känns som jag aldrig bott där. Som om det hör till ett annat liv, en annan Frida.
Vissa saker börjar komma ikapp mig nu. Mitt liv är borta och kan aldrig komma tillbaka. Jag börjar förstå det på riktigt nu. Jag har blundat för att det inte går att "börja om", att det inte går att laga. Jag har haft naiva fantasier och färeställningar. Jag har varit nära att svänga av på fel ställe på E18, varit på väg att åka hem till Apalbyvägen, Thomas och katterna. Jag har tänkt "snart är jag hemma, kan kasta mig i soffan och slå igång nån dålig film med Snöret i knät". Jag har planerat vad jag och Thomas ska göra nästa sommar. Jag har tänkt vad vi ska hitta på på vår bröllopsdag.
Ibland saknar jag allt så intensivt att jag tror att jag ska dö. På riktigt dö.
Jag känner mig misslyckad, jag känner mig dum. Och även om jag vet att alla har sina problem ser jag bara lyckliga människor omkring mig. Parmiddagar. Barn. Hus. Trygghet.
Jag har alltid tyckt att jag varit ganska bra. Jag hade kunnat vara bättre, men jag har ändå varit ganska så bra. Men plötsligt har alla gått om mig och jag står kvar här som en jävla förlorare. Jag dukar upp ett litet liv på mitt isblock och försöker låtsas vara normal medan havet kämpar omkring mig för att vända mitt lilla liv uppochner igen.
Jag var nästan där. Jag var på målsnöret till det liv jag ville leva. Jag kände doften av det. Jag vill inte börja om från början igen, jag vill inte. Men det finns nog inga alternativ.
Kommentarer
Trackback