lillfridan

Det har gått fyra år sen vi skrev på pappren och blev man och hustru. Ett av de absolut bästa besluten i mitt liv och jag har inte ångrat det för en enda sekund.
Jag vet inte vem, var, hur eller om jag skulle vara om det inte vore för Thomas. Jag vet inte hur livet skulle ha behandlat mig eller om jag skulle ha funnit något sätt att bli hel på om inte han fanns i mitt liv. När vi träffades hade jag precis påbörjat en lång läkeprocess och jag hade mycket i mitt liv som skavde och sög musten ur mig. Många människor som infekterade mig utan att jag förstod det. Numera har jag riktiga vänner. Jag tränar, äter bra, har ett fint hem, fyra underbara kissekatter, ett jobb jag gillar, jag sover om nätterna och vi reser, upplever, lever. Utan honom... dör jag.

Jag vet att det inte alltid är enkelt. Jag vet att livet har en tendens att spela en fula spratt, ungefär som när Thomas kropp bestämde sig för att strejka precis när vi skullr starta upp ett nytt liv i Ystad. Vi har redan fått strida mot ödet och världen, men aldrig mot varandra. För när allting faller runt oss så påminner vi varandra: det är inte så viktigt. Så länge vi fortfarande håller varandras händer så är det inte så viktigt.

Så Thomas, nästa gång det stormar eller det börjar bli för tufft för oss att hålla oss upprätta i stormen: håll bara i dig lite gårdare, för jag ska ingenstans. Aldrig någonsin.

I torsdags gick vi in i semester-mode och tog med oss solstolarna ner på stranden. Vädret var perfekt, sanden var varm, platsen var relativt folktom. Havet var sjukt kallt och måste nyligen ha fått in isiga strömmar för det värkte i fötterna när man försökte bada. Förutom tenten i randiga bikinshorts (och ingenting mer), och de ouppfostrade små pojkarna som stod och kastade jättestora stenar (som fick oss att flytta oss till en annan del av stranden) så var det skitmysigt. Efter lite fixande och trixande i lägenheten åkte vi till Simrishamn och åt tårta. Thomas såg ut som ett frågetecken när Virre sa att det var en födelsedagstårta. Han vet tydligen inte om att han fyller år nästa vecka...
När solen började gå ner fann vi oss själva på satsjöbaden med mat och en flaska vin, med utsikt över havet. En nattlig promenad genom sandskogen tog oss "hem" och vi nannade nöjda efter ännu en bra dag.

Så var det fredag, en dag som spenderades på stan. Hela dagen sprang vi runt för att försöka hitta kläder till det lyxande som skall äga rum i kväll. Jag kan inte påstå att det gick precis som det var tänkt, men så kan det vara. Lunch på kinakrogen och sen mata fåglarna utanför klostret var guldklimpar, och trots allt så kom jag hem med två klänningar. Planen var att sen gå iväg till pizzeria regement (sveriges bästa pizzor), men när det var var dags kändes det inte så lockande att sitta inne och slafsa i sig pizza, så vi gav oss iväg ner mot havet. Mackor och rödvin åt vi ute i det gröna, utanför lyxkiosken "kom i luckan" (huvvaligen vilket namn) medan vi tittade hur trevligt och mysigt aööa hade det i serveringsträdgården som verkligen ger intryck av en grillfest i någons trädgård. Jag satt där ett tag innan jag kom fram till: Jag vill inte åka hem. Var någonstans i Västerås kan man göra så? Var finns initativen? Var finns myset? Näe, jag vill ta ner alla mina vänner till Skåne istället.

I måndags vaknade jag av en massa oljud utanför rummet, men jag lyckades med lite envishet somna om och kom till sist upp ganska sent, mosig i huvet som en övermogen banan. Jag lallade iväg till stranden med en macka oxh en tidning och jag ruffade ner mig i sanden. Efter ett tag dök Dennis upp och några timmar av intressanta samtal och skratt följde. När jag sen kom tillbaka till rummet insåg jag att hela håret var fullt av sand, så det var bara att snällt lulla iväg till affären och handla schampoo. Jag funderade lite på varför folk tittade underligt på mig, men det störde mig inte ås hemskt mycket. Jag handnade min mat för kvällen och gick tillbaka itll rummet. När jag sen kom hem igen förstod jag att solen varit lite starkare än vad jag tänkt mig och jag såg ut som en tomat i ansiktet, vilket såg väldigt lustigt ut till det spretiga, röda håret. Nåväl.
Jag återskapade ett gammalt kärt minne med hjälp av makaroner och korv. Första dagen jag bodde i Ystad, innan Thomas hade kunnat flytta ner, så köpte jag snabbmakaroner, korv och ketchup och åt i min ensamhet. Jag äter ALDRIG makaroner och korv, aldrig. Så det är speciellt att göra det här i Ystad, även om det för normala människor mest låter som vardagsmat :P
Tisdagen började faktiskt med träning och sen gav jag mig iväg ner på stan och in till Stinas studio där jag bubblade med henne och hennes jättetrevliga kund från Norrköping. Den vackra staden väntade på mig, så jag tog en sväng i de mysiga små butikerna, handlade en kofta, gick omkring i mitt lilla lyckorus. När magen sen började kurra startade jagkten efter föda och passande nog fick jag i samma veva veta att min 22-åriga toyboy skulle ge sig ner på stan för att hämta sin cykel, så då grinade jag till mig honom som lunchsällskap. Även den här gången, mycket trevligt och roligt. Man kan träffa bra vänner på ett tåg, visade det sig.
Dennis plockade sen med mig till ungdomens hus, vilket fick mig att känna mig hysteriskt gammal. Men det fanns ett trevligt filmrum och bra filmer, så jag klagade inte för mycket. Butterföy effect gick hem hos min unge vän och innan vi sa hejdå konstaterade vi att folk är mycket underliga som reagerar på att jag funnit mig en pojkkompis när jag semestrar utan min make. Man kan tydligen inte skaffa vänner av det motsatta könet. Men det sket jag i. Jag gillar Dennis, så det så! Min alldeles egna toyboy! :D

När Thomas senare på kvällen dök upp var livet fulländat. Semester....!

Jag har fått skäll av min Johanna (mumera kallad "vapendragaren") och måste med andra ord bli bättre på att skriva här: so here it goes!

I söndags morse, efter ca 5 h sömn, satte jag mig på tåget tillsammans med Lasse, mitt trogra resesällskap, och gav mig iväg mot skåneland. Till Stockholm gick resan smärtfritt och jag njöt av det fina väder, den vackra musiken, och känslan av total frihet.
Väl i huvudstaden letade jag mig fram till rätt perrong och stod sedan där och svajade i tonerna av småbittra, ljuva, Winnerbäckmelodier. När tåget kom till en frän doft av bränd asfalt kånkande jag med mig min väska, krånglade mig fram till rätt stol och slängde upp väskan ovanför mig. Jag satte mig ner och konstaterade lyckligt att ingenting skulle kunna förstöra det inre lugn som spred sig i bröstet.
Så fort tåget började rulla så sa en röst i högtalarna: "Vi har ett elfel i loket som gör att vi inte riktigt kommer upp i rätt hastighet, vilket gör att vi förlorar några minuter på varje timme. Eftersom detta är en ganska lång resa räknar vi därför med att vara ca 30 - 45 min sena vid ankomsten till Malmö." Nåja, tänker jag. Jag kanske hinner med tåget till Ystad i vilket fall som hellst, och om inte går nästa tåg inom en timme vilket innebär att jag är framme 18 istället för 17. Inte hela världen. Så jag lutar mig bakåt och njuder av mitt resesällskaps dova stämma och stannar kvar i ett tillstånd av eufori och något som jag kan tänka mig kan liknas med tjackframkallad lycka. Resan går, förvisso lite lånsamt, men bra, ungefär halva vägen. Men när vi stannar i Nässjö tycker jag att det känns som att uppehållet blir något långt. Jag tar av mig hörlurarna och hör den där rösten säga: "Vi kommer att bli ytterligare lite sena då vi måste invänta en ambulans, eftersom vi har en passagerare ombord som inte mår så bra." Aj då, tänker jag. Hoppas att det inte är något allvarligt. Nåja, jag hinner nog inte med det första tåget, men som sagt en timmes försening är inte så farligt. Så jag tar ner min dator ur väskan, köper mig en halvtimmes surftid och slår ihjäl tiden ihop med Lasse. Vi kommer iväg igen och åker en bit innan vi återigen stannar. "Vi verkar ha ett signalfel, så vi väntar på att få komma in på perrongen." Hmz. Jag gömmer huvudet i datorn och svär lite innan jag gör en ansträngning och återtar ett leende och ett någotsånär glatt humör. En bit till åker vi innan tåget stannar och en nu någpt ansträngd version av tidigare röst säger: "Vi verkar ha lite otur idag... och måste starta om våra datorer i loket, så tåget kommer att stängas ner för en stund" och så stannar all AC och alla lampor släcks. Jag fnittrar lite för mig själva och mumlar, tror jag, "Ja men självklart", och inser att jag har musik i lurarna och antagligen inte alls hade viskat när jag ser mina medresenärer dra på munnen. Vi kommer igång igen och den här gången kommer vi hela vägen fram till Malmö, en timme sena. Nu har jag återigen lyckats framkalla en känsla av frihet och total bekymmerslöshet och jag ser mig omkring som ett barn i en sagovärld. Jag kånkar återigen iväg på min väska och kliver ner på den varma asfalten och försöker hitta en tavla som talar om för mig varifrån tåget till Ystad går. Jag räknar snabbt ut att jag kommer vara ca 1,5 h sen när jag väl kommer fram och det är inte så farligt. "Jag har ju semester" tänker jag lyckligt för mig själv och lägger ner Lasse i väskan. Så hittar jag tavlan: "Tåget till Ystad är inställt och ersatt med buss". Jaha... Men det står ingenstans var dessa bussar kan tänkas vara? Så jag springer runt en stund innan jag får veta vart jag ska gå. När jag hittat dit står där en hel drös med bussar som det inte står någonting på, och utanför springer en hel hög med människor omkring som yra höns och ingen verkar veta vart de ska. Till sist säger en man: "Vi som ska till Simrishamn, Ystad och Svedala skall med denna buss!" så jag kliver på den bussen. Något hungrig och törstig börjar jag bli, men som tur är så sa en snäll servetris på tåget till mig att det skulle bli billgare om jag även köpte en läsk när jag köpte mig baguett och kaffe drygt tre timmar senare, så nu låg läsken pissljummen och mysig i väskan och väntade på mig. Tackar! Vi skumpar fram i sakta mak in och ut ur små skånska byar och jag känner att mitt goda humör, trots att det återigen fått sig en och annan törn, börjar återkomma och jag mår trots allt ganska bra. Tills det börjar rinna vatten från taket ner på mig. Jag suckar, torkar bort det värsta och dricker min läsk.
Så kommer vi till Svedala och plötsligt kliver alla av och nån säger: "jag tror att alla ska av här", så det är bara att hänga på. Chauffören slänger av allas väskor och när bussen är tom kliver han, utan att ljud, upp på bussen igen och åker iväg. Och där står vi sen, två busslaster med folk, mitt ute på en obemannad tågstation och ingen vet någonting. Och där står vi... Och står... Och står. Jag letar fram Lasse och solglasögonen, lägger mig på asfalten och spelar Winnerbäck på högtalare och försöker skapa lite skön stämning även om det faktiskt, även för mig, börjar kännas lite motigt. Jag hör hur folk springer fram och tillbaka, försöker tyda tidtabellen, försöker nå Skånetrafiken (som har stängt) försöker få svar någonstans ifrån. Jag lutar huvudet bakåt och njuter så gott jag kan av eftermiddagssolen.
Så säger de i högtalarna: "Tåget mot Ystad är inställt och ersatt med buss" och jag konstaterar lite torrt: "Aha, en sån som vi satt på från början, alltså". Så kommer det ett tåg från Ystadhållet och stannar på perrongen och släpper av en massa människor som skall in mot Malmö. "Men jag ska med tåget!", "men jag har bråttom!", "Men jag har inte fått nån information!"... Jaja, kom tillbaka om 1,5 h, tycker jag. Personalen på tåget vet ingenting, passagerarna vet ingeting, jag vet ingenting, ingen vet någonting. Så börjar det, efter ett tag, dyka upp några bussar. Nu kan man ju tycka att vi som väntat i 2,5 h ska få komma vidare med dessa bussar, men det vore lite för logiskt. Istället är dessa bussar ämnade åt dem som skall in till Malmö och som har fått stå och vänta i - håll i er - en halvtimme. Då öppnar jag min vinflaska och börjar halsa rödvin där i solen. En kille kommer fram och börjar prata och efter en stunds intressant samtal går vi och sätter oss på det kvalmiga tåget som till sist så sakteliga börjar röra sig in mot Ystad. Ungefär 4 h sen kommer jag så fram till platsen där himlen är lite närmre för mig och jag säger hejdå till Dennis, min nyfunne vän, och jag stupar i säng innan jag inser att jag knappt har vare sig ätit eller druckit på hela dagen. Klockan är då 21 och alla affärer och restauranger i närheten håller precis på att stänga. Men jag släpar mig upp ur de vita, rena lakanen och beger mig med mycket möda ner mot stan där jag plockar upp friterad kyckling med ris och sötsur sås. Innan jag somnar upptäcker jag att Dennis har addat mig på facebook och jag frågar om han vill följa med mig ner på stranden dagen därpå. Sen faller jag i utmattningskoma och sover som en liten gris, men trots allt med ett leende på läpparna.