Underbar resa!?
Jag har fått skäll av min Johanna (mumera kallad "vapendragaren") och måste med andra ord bli bättre på att skriva här: so here it goes!
I söndags morse, efter ca 5 h sömn, satte jag mig på tåget tillsammans med Lasse, mitt trogra resesällskap, och gav mig iväg mot skåneland. Till Stockholm gick resan smärtfritt och jag njöt av det fina väder, den vackra musiken, och känslan av total frihet.
Väl i huvudstaden letade jag mig fram till rätt perrong och stod sedan där och svajade i tonerna av småbittra, ljuva, Winnerbäckmelodier. När tåget kom till en frän doft av bränd asfalt kånkande jag med mig min väska, krånglade mig fram till rätt stol och slängde upp väskan ovanför mig. Jag satte mig ner och konstaterade lyckligt att ingenting skulle kunna förstöra det inre lugn som spred sig i bröstet.
Så fort tåget började rulla så sa en röst i högtalarna: "Vi har ett elfel i loket som gör att vi inte riktigt kommer upp i rätt hastighet, vilket gör att vi förlorar några minuter på varje timme. Eftersom detta är en ganska lång resa räknar vi därför med att vara ca 30 - 45 min sena vid ankomsten till Malmö." Nåja, tänker jag. Jag kanske hinner med tåget till Ystad i vilket fall som hellst, och om inte går nästa tåg inom en timme vilket innebär att jag är framme 18 istället för 17. Inte hela världen. Så jag lutar mig bakåt och njuder av mitt resesällskaps dova stämma och stannar kvar i ett tillstånd av eufori och något som jag kan tänka mig kan liknas med tjackframkallad lycka. Resan går, förvisso lite lånsamt, men bra, ungefär halva vägen. Men när vi stannar i Nässjö tycker jag att det känns som att uppehållet blir något långt. Jag tar av mig hörlurarna och hör den där rösten säga: "Vi kommer att bli ytterligare lite sena då vi måste invänta en ambulans, eftersom vi har en passagerare ombord som inte mår så bra." Aj då, tänker jag. Hoppas att det inte är något allvarligt. Nåja, jag hinner nog inte med det första tåget, men som sagt en timmes försening är inte så farligt. Så jag tar ner min dator ur väskan, köper mig en halvtimmes surftid och slår ihjäl tiden ihop med Lasse. Vi kommer iväg igen och åker en bit innan vi återigen stannar. "Vi verkar ha ett signalfel, så vi väntar på att få komma in på perrongen." Hmz. Jag gömmer huvudet i datorn och svär lite innan jag gör en ansträngning och återtar ett leende och ett någotsånär glatt humör. En bit till åker vi innan tåget stannar och en nu någpt ansträngd version av tidigare röst säger: "Vi verkar ha lite otur idag... och måste starta om våra datorer i loket, så tåget kommer att stängas ner för en stund" och så stannar all AC och alla lampor släcks. Jag fnittrar lite för mig själva och mumlar, tror jag, "Ja men självklart", och inser att jag har musik i lurarna och antagligen inte alls hade viskat när jag ser mina medresenärer dra på munnen. Vi kommer igång igen och den här gången kommer vi hela vägen fram till Malmö, en timme sena. Nu har jag återigen lyckats framkalla en känsla av frihet och total bekymmerslöshet och jag ser mig omkring som ett barn i en sagovärld. Jag kånkar återigen iväg på min väska och kliver ner på den varma asfalten och försöker hitta en tavla som talar om för mig varifrån tåget till Ystad går. Jag räknar snabbt ut att jag kommer vara ca 1,5 h sen när jag väl kommer fram och det är inte så farligt. "Jag har ju semester" tänker jag lyckligt för mig själv och lägger ner Lasse i väskan. Så hittar jag tavlan: "Tåget till Ystad är inställt och ersatt med buss". Jaha... Men det står ingenstans var dessa bussar kan tänkas vara? Så jag springer runt en stund innan jag får veta vart jag ska gå. När jag hittat dit står där en hel drös med bussar som det inte står någonting på, och utanför springer en hel hög med människor omkring som yra höns och ingen verkar veta vart de ska. Till sist säger en man: "Vi som ska till Simrishamn, Ystad och Svedala skall med denna buss!" så jag kliver på den bussen. Något hungrig och törstig börjar jag bli, men som tur är så sa en snäll servetris på tåget till mig att det skulle bli billgare om jag även köpte en läsk när jag köpte mig baguett och kaffe drygt tre timmar senare, så nu låg läsken pissljummen och mysig i väskan och väntade på mig. Tackar! Vi skumpar fram i sakta mak in och ut ur små skånska byar och jag känner att mitt goda humör, trots att det återigen fått sig en och annan törn, börjar återkomma och jag mår trots allt ganska bra. Tills det börjar rinna vatten från taket ner på mig. Jag suckar, torkar bort det värsta och dricker min läsk.
Så kommer vi till Svedala och plötsligt kliver alla av och nån säger: "jag tror att alla ska av här", så det är bara att hänga på. Chauffören slänger av allas väskor och när bussen är tom kliver han, utan att ljud, upp på bussen igen och åker iväg. Och där står vi sen, två busslaster med folk, mitt ute på en obemannad tågstation och ingen vet någonting. Och där står vi... Och står... Och står. Jag letar fram Lasse och solglasögonen, lägger mig på asfalten och spelar Winnerbäck på högtalare och försöker skapa lite skön stämning även om det faktiskt, även för mig, börjar kännas lite motigt. Jag hör hur folk springer fram och tillbaka, försöker tyda tidtabellen, försöker nå Skånetrafiken (som har stängt) försöker få svar någonstans ifrån. Jag lutar huvudet bakåt och njuter så gott jag kan av eftermiddagssolen.
Så säger de i högtalarna: "Tåget mot Ystad är inställt och ersatt med buss" och jag konstaterar lite torrt: "Aha, en sån som vi satt på från början, alltså". Så kommer det ett tåg från Ystadhållet och stannar på perrongen och släpper av en massa människor som skall in mot Malmö. "Men jag ska med tåget!", "men jag har bråttom!", "Men jag har inte fått nån information!"... Jaja, kom tillbaka om 1,5 h, tycker jag. Personalen på tåget vet ingenting, passagerarna vet ingeting, jag vet ingenting, ingen vet någonting. Så börjar det, efter ett tag, dyka upp några bussar. Nu kan man ju tycka att vi som väntat i 2,5 h ska få komma vidare med dessa bussar, men det vore lite för logiskt. Istället är dessa bussar ämnade åt dem som skall in till Malmö och som har fått stå och vänta i - håll i er - en halvtimme. Då öppnar jag min vinflaska och börjar halsa rödvin där i solen. En kille kommer fram och börjar prata och efter en stunds intressant samtal går vi och sätter oss på det kvalmiga tåget som till sist så sakteliga börjar röra sig in mot Ystad. Ungefär 4 h sen kommer jag så fram till platsen där himlen är lite närmre för mig och jag säger hejdå till Dennis, min nyfunne vän, och jag stupar i säng innan jag inser att jag knappt har vare sig ätit eller druckit på hela dagen. Klockan är då 21 och alla affärer och restauranger i närheten håller precis på att stänga. Men jag släpar mig upp ur de vita, rena lakanen och beger mig med mycket möda ner mot stan där jag plockar upp friterad kyckling med ris och sötsur sås. Innan jag somnar upptäcker jag att Dennis har addat mig på facebook och jag frågar om han vill följa med mig ner på stranden dagen därpå. Sen faller jag i utmattningskoma och sover som en liten gris, men trots allt med ett leende på läpparna.