Det där med tatueringar...
Jag blev stoppad på djuraffären igår när jag skulle handla kattsand:
"Men åh vilka söta fotspår du har!"
Jaha, det är inte så mycket annat att göra än att le och tacka så mycket, även om det råkar vara så att mina fotspår inte alls känns speciellt kul längre. Dels så är de så extremt tråkiga - han bara tog min bild och gjorde en stecil rakt av, brydde sig inte ens om att se till att de är jämna. Dessutom är tekniken för jävlig och alla tår har flutit ihop, det finns blå fält runt varje fotspår, de är spruckna, ärriga och ojämna. En del är ifyllda så många gånger att de är tjock ärrvävnad och så fort någonting händer så svullnar de upp till oigenkännlighet. Men men, vad kan man göra? De sitter där de sitter och jag har inte riktigt modet att tatuera armen så mycket som det skulle behövas för att täcka dem.
Damen i butiken pratade sedan på om sin dotter som så gärna ville tatuera sig, men som måste vänta till hon fyller 18. Jag sa då åt tanten att snälla, när dottern väl fyller 18, hjälp henne för guds skull att hitta någon som är duktig! det är så himla konstig att föräldrar förbjuder sina barn att göra saker innan de är 18, men när de sen väl fyller 18 så engagerar sig inte föräldrarna. De VET ju att barnen kommer att tatuera sig, så varför inte se till att det blir en riktigt bra tatuering? Gör det till en kul grej: ge bort en tatuering i 18-års present men under förutsättning att ni tillsammans letar reda på någon som är riktigt bra, ni kommer överens om ett motiv, ni fixar tid och föräldern betalar under förutstättning att ungen inte skaffar någonting annat under tiden, eftersom de riktigt duktiga tatuerarna har väldigt långa köer? För vad spelar det annars för roll om ni förbjuder den att tatuera sig innan de fyller 18 om de ändå kommer springa ner i någon källare på sin 18-års dag och skaffa typ den här:
Det vill inte man ha!
Min kära mor hade faktiskt räddat en kille från att gå till slaktarn som gjorde mina fotspår (och som även gjorde min systers underbara tatuering som Stina fick rädda. Detta går att skåda på de två bilderna längst ner i denna länk: http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.5277912 ) och hon bad oss att ge tips på bra tatuerare han kan gå till istället. Jag hoppas att han i alla fall tar sig en titta på hur en bra tetuering ser ut innan han sätter sig i stolen hos någon och blir färglagd för livet. Mina fotsprå går att göra någonting åt, men den nyaste trenden är ju att på en gång skaffa någonting jättestort på ett ställe där den alltid ska synas: hellst på halsen. Idiotiskt.
Beslutsångest...
Jag har ju faktiskt lite ont... Men jag vet att jag borde. Tänk att Överjaget och Detet ständigt skall fajtas på dett vis!?
Fick brev från veterinären och Snörets njurvärden och hans sköldkörselvärden är normala, så antagligen är han bara störd mao. Han har börjat gör det till en vana att gå och äta ut Kottes skål så fort man vänder ryggen till, trots att han har kvar av sig egen mat. Det är ytterst störande.
Plö... Träna... eller inte träna... Det är frågan.
Bajs.
Träningsvärk!
Jag har varit på semster och sedan lyckats rationalisera mig fram till att jag skulle slippa gå till gymmet, men igår släpade jag mig iväg. Det var SÅ JOBBIGT! Och det gjorde SÅ ONT! Och nån stans där mitt i så höll jag på att svimma och det var jävligt länge sen sist. Hur som hellst så satt jag ett tag på toaletten med huvet på dörrkarmen och kallsvettades. Sen jag gick jag tillbaka in i gymmet. Jaja, här är vi skogshuggare "hej hå hej hå"!
Jag insåg efter ett tag att friviktsrummet var ledigt och jag svansade blygt runt utanför ett tag för att verkligen försäkra mig om att det inte satt nån skrämmande, jättestor kroppsbyggare i nått hörn och lurade. Det gjorde det inte så snabbt som en vessla slank jag in och glodde på vikterna som en oskuld på sin första internetträff. Sen petade jag försiktigt på en vikt.... Ingenting hände, så jag petade lite hårdare. Den bet mig inte, så jag lyfte upp den. Den var tung. Jag tog en mindre vikt... Och gömde mig i hördet så att ingen skulle se mig när jag stog där med mina pyttevikter. Jag insåg snabbt att det största problemet med friviktrummet är att det finns speglar ta mig fan överallt. Man blir smärtsamt medveten om olika saker, exempelvis: min kropp har fått en hel del muskler, men de är omsorgsfullt inslutna i ett mjukt lager flebb. Så när jag spänner en muskel så åker en knubbig bit kropp framåt och riskerar att slå ner någon som vill gå förbi. Och det är väldigt svårt att se ut som man vet vad man gör när man är ovan vid frivikter. A´rmarna far åt alla håll och vrids i en hel radda olika vinklar. Nåja, nu har jag i alla fall gjort det. Jag vågade mig in!
Och jag har ooooont!
geting?
Som jag redan skrivit så avskyr jag när folk använder ordet "gaddning" när de ska tala tatueringar (Avskyr även när de tror att vi är Amerikaner och skriver "tattooering", men det är en annan diskussion). Men nu har mitt favorit kärleks/hatobjekt Aftonbladet tagit det hela ett steg till!
Sätt pilen längst ner i rutan så kommer det upp en text:
http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article5578920.ab
"Rejält stavfel i sångerskans nya gadd"
GADD??
Vilken sångerska talar vi om? Nån som varit med på Singing Bee?
Man...
http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.520903
Hur jävla svårt kan vet vara??? Man får inte gör djur illa, men får inte vara dum mot andra människor, speciellt inte de som inte kan försvara sig, man får inte skära ner på demensvården bara för att det inte finns någon som kan klaga där, man får inte utnyttja folks godhet, man får inte tycka illa om människor innan man känner dem, man får inte håna folk för att de är annorlunda!!!!
MAN FÅR INTE!
Men man får diotförklara dem som visar att de är dumma i huvet. Och det är ganska många. Exempelvis folk som gör IGELKOTTAR ILLA!
Snörets krigsskada och hans present...
Aj aj i tassen! Men eftersom han var så otroligt duktig under hela undersökningen och inte skvätte blod någon annanstans än i provröret så kände jag att han behövde en liten belöning. Han får ju inte äta godis, så då kom jag fram till att en ny klösmöbel var en bra idé. De fick ett fort.
Ok, det kostade en och annan peng.... Men de gillar den juuuh!
Kära Aftonbladet...
Jag har en fråga till dig som är chefredaktör och ansvarig utgivare på Aftonbladet angående en artikel som ni publicerade igår. Jag skulle vilja veta vilka tankar som låg bakom att ni valde att publicera en mycket riktad och kritisk artikel om Västra Å herrgård i Åsbro, samtidigt som ni har en artikelserie om Pridefestivale i Stockholm? På pridefestivalen medverkar många fetishklubbar och -medlemmar som förespråkar precis samma saker för sig själva som homosexuella, bisexuella och transsexuella personer gör. Man anser att man bör få bemyndigande från omvärlden på samma vis som andra personer, vare sig man följer normen eller ej. HBT-kampen tycks ni stödja i och med era artiklar om denna festival, men denna "porrklubb" ställer ni er mycket kritiska och nästan hånfulla till i och med denna artikel?
Hur går detta ihop undrar jag då, och många fler med mig.
mvh
/Frida
Mitt Snöre!
Snöret fick ta blodprov och vägas och han har gått ner till (bara!?) 6,6 kg. Vi får provsvar om ca 3 veckor och om det inte är något konstigt med dem så får man snällt acceptera att han helt enkelt bara är knäpp och gillar bananskal (sorry Stina, babonskal!). När jag åkte därifrån kom jag fram till att det var tvunget att ge katterna en ny klösmöbel, så nu sitter jag här 3000 kr fattigare. Så kan det gå om man har så duktiga katter som mina. Älskade, älskade.
Sexklubb, porrklubb, fetishklubb... Kärt barn...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5572196.ab
Detta måste läsas med denna i bakgrunden:
http://www.youtube.com/watch?v=y7C23ws1uik
Tänk om folk någon gång skulle inse att det inte är farligt med människor som är lite annorlunda? Att en förening handlar om gemenskap och inte om att störa alla runtomkring? Att det inte har med riktiga våldtäkter att göra om man iscensätter en fantasi ihop med andra som också tycker om samma saker? Att det är så lång ifrån sjukt man kan komma, och istället innefattar väldigt, väldigt mycket arbete för att inte korsa någons gränser och för att alla ska njuta och leva ut? Att ingen blir skadad av att leka med de liksainnade och att man anstränger sig en hel del för att utanförvarande inte skall behöva bli inblandade, och således även att de utanförstående inte skall få komma in i deras slutna rum och kasta den kalla verkligheten i deras ansikten när de äntligen funnit fristad?
Först klagar man för att man sett dem, sen klagar man för att de har fönstren fördragna? Vad fan ska de göra om ni inte vill se dem, men inte vill att de ska dölja sin verksamhet? Ni vill bara att de försvinner som slutar störa era perfekta liv och era perfekta fantasier, ni vill inte bli påminda om att det finns människor som faktiskt inte bara vill sitta hemma i sina stugor och kolla på rapport och idka könsumgänge (missionären såklart) en gång i månaden precis innan det är dags att tvätta sängkläderna. Alla är inte som ni, Svensson-Svensson, och det är väl fantastiskt? Vad ni gör i era stugor lägger inte de sig i, kan inte ni låta dem vara ifred?
Synd om lilla tjejen som mötte människor i nät när hon var på väg till sin koja, stackars stackars... Eller så kanske det är bra att hon får veta att det finns alternativ till mammas (styvpappas, pappas nya tjej och plastbrorsan och pappas nya tjejs styvson från hennes förra förhållande) och pappas inrutade liv? Detta handlar inte om sex och perversioner, det handlar om att folk fortfarande vill ha speciella toaletter för svarta och institutioner för homosexuella. Man tror att man är bättre än andra, att det är ok att förnedra och nedvärdera dem som inte är som en själv, att man är mera värd än andra grupper i samhället. Påminner om en politisk rörelse som florerade i Tyskland för några årtionden sedan. Vem har lärt barnen i artikeln vad ett porrhus är och att dett sådant är äckligt? Vuxna människor som anser att deras sätt att leva är det enda rätta och att avvikare skall tvingas in i normen eller bli lynchade.
På dem bara! Spärra in dem!
Jag blir så jävla ledsen över att folk inte ser att det är samma sak att prata om "dessa människor" på ett nedvärderande vis som det är att prata om homosexuella, mörkhyade, handikappade eller andra minoritetsgrupper på ett nedvärderande vis. varför är det ok att mobba vissa grupper? Vad ger dig den rätten? Har vi inte kommit längre än så? Det är kanske en mänsklig mekanism att hata dem som inte är som vi...
"Det vi inte förstår kan vi inte tycka om och detta monster har förmörkat vår miljö!"
Jag avslutar med att citera biskop Claes-Bertil Ytterberg:
"Vad jag skulle önska inför framtida ställningstaganden i denna fråga är ett samtalsklimat baserat på respekt för varandras övertygelser utan att vi behöver demonisera varandra. Möjligtvis är det en from förhoppning. Men jag skulle önska att den vore sann. "
(Ni får gärna skicka youtubelänken till [email protected])
Vilket jävla slöseri!
Igår kollade jag och J på Änglagård och kom fram till att det är ett förbaskat slöseri att en så helhet man, men en sån mullrande, eggande, djurisk röst, som kan bära upp eyeliner bättre än någon svartrockare, ska gilla pojkar. Nu kan man liksom inte ens fantisera om att ligga med honom. Typiskt. Det är liksom inte ok. Faktiskt.
Jag måste nog ringa till honom och ta ett litet snack.
Jaha?
Utan äckligt svullen blomma that is ;)
Hemma från minisemester
Så har vi då kommit hem från Ystad som som vanligt var en trevlig liten minisemster. Som jag redan skrivit var fredagen dedikerad till mig och Stina gjorde ett ritkgit bra jobb, men sa om och om igen "oj vad du är tatuerad nu". Jo jag vet, jag var med när den gjordes och det var du också. ;)
I full galopp
Halvvägs till mål.
När vi var klara ställde Stina upp mig mot väggen och tog sina bilder, sen stannade hon upp och funderade. "Vi kanske skulle...." och så körde vi ett varv till. Varför inte lixom? Så jag fick lite bonus i nacken och lite extra skugga, så nu är jag fin som stryk.. Jodå.
Natten spenderades, efter att vi bjudit in oss själva på fika hos folket i Simrishamn, på Brantås B&B där vi välkomnades av katten David som jag självklart inte kunde låta bli att gosa lite med. Han var inte speciellt svårövertalad. 
Bädda i luften!
Lördag och Thomas fina ben fick moln, som INTE blev rosa. Bild kommer kanske nån gång... :)
Kvällen blev ett våldgästande av Stina och hennes Fredrik (ni vet han "jaaahu, ein haur joo pomaet ein deil"), som gärna visade upp sina kroppskonster för kameran. Åts gjorde det på Hammenhögs gästis och de andra var inte så nöjda med jag fick jamjam-mat. Smask. 
Vackra pojkar.
På vägen hem fick vi syn på ett kringåkande band som vi bara MÅSTE få höra någon gång... Eller inte...?
Nu ska vi hämta katterna!
Men först:
Mys på landet
Ystad INK
Sexfantasier
Jag har en liknande...
Varför inte, liksom?
Hångel och otrohet....
Thomas: Vi hade en liten fest i helgen....
Frida: Var det tjejer där?
Thomas: Ja, såklart.
Frida: Du får ju inte prata med tjejer!
T: Nej, det gjorde jag inte heller. Jag hånglade bara lite med en.
F: Jaha, men dåså.
T: Hur har du haft det då?
F: Jodå, jag fick en bag in box så jag har varit nöjd hela semstern!
Men det är klart, det är nog mer troligt att en sådan diskussion skulle låta mer såhär:
Frida: Hej baby! Har du haft det bra?
Thomas: Ja, men nu har jag ont i händerna.
Frida: vet du, vet du, vet du, vet du?????
T: Nä, vaddå?
F: Jag fick hånglas i helgen!
T: Jaha, så trevligt. Med vem?
F: Det vet jag inte men han var söt!
Vad mycket enklare det blir när man är så naivt övertygad om att den man lever med aldrig kan hitta nån som den passar bättre ihop med än en själv, och att denne inte heller VILL ha någon annan. Bra bra.
:D
Läderbröllop...
http://www.youtube.com/watch?v=-gUxV9htH9U
Tack för 1096 dagar älskling. Tack för att jag får trasig, blödig, larvig och mjuk som bomull. Tack för att du älskar mig när jag är kall, hård, arg och sur. Tack för att du skrattar åt mig när jag gråter framför TV:n och tack för alla gömda chokladbitar och dumma dikter. Tack för att du håller i mitt ballongsnöre och agerar motvikt, håller mig på mattan. Tack för att dalarna inte längre är lika djupa. Tack för att jag fann det som är så viktigt i livet att det är värt att dö för. Tack för den varma handen i min nacke och för att du nosar i mitt hår, för att du låter mig ha mina nycker och får att du häller upp ett glas vin när jag är trött och grinig. Tack för att jag får fisa när jag vill. Tack för att du älskar mig.
http://www.youtube.com/watch?v=Fel-WdcrhNo
Dedikerad till...
http://www.youtube.com/watch?v=Sg9OXPkl458
En liten känga till en gammal vän som fann viktigare saker, mer spännande personer, mer fantastiska möten, häftigare rus och mer vida drömmar än dem som lilla jag kunde innefattas i. En "vän" som byter sidendräkt över sitt skitiga och trasiga inre och blir någon annan så fort någon kommer för nära och dräker minsta spricka i fasaden i nått nytt häftigt pulver. Som påstår sig kunna stå för den hon är, medan hon egentligen inte har en aning om vem fan den personen kan tänkas vara, som aldrig ser sina egna fel och brister men som vitt och brett kan beklaga sig över andras. Idiot.
Du sprang så fort du kunde för att hinna få ett lyft igen.
Du kvittade all din trygghet mot en kick som inte hjälpt dig än.
Du ville bryta isen.
Men du klarade inte krisen.
Det vet du, men det tar emot.
Du kanske borde tänkt på hur du mår.
Du kanske borde tänkt på hur det går.
Du kanske borde tänkt på konsekvensen, mer än kicken, idiot.
Så nu står du på din topp och ingen bryr sig om din egotripp.
Du fick ditt lilla lyft och hänger upp ditt lilla tidningsklipp.
Va kul, att det gick vägen, du som varit så benägen.
Men vem är det som du tävlar mot?
Vad är det egentligen du vill ha?
Vem är det du vill verka som att va?
Du borde leva livet, men du söker nånting annat, idiot!
Du somnar i ett rus och vaknar upp och har en noja till.
Du tänker, nu ska jag för alltid vara soft och cool och tyst och still.
Det är skönt att vara sober,
men som många klaustrofober ser du tystnaden och lugnet som ett hot.
Det kryper och det kliar överallt.
Det hettar till när du försöker ta det kallt.
Du irrar vidare i samma turbulens och ignorerar, idiot!
Du tror att det är livet som är snett, men har du alls nån koll?
Du tar dig nåra turer ut i snåren, sen tillbaks på noll.
Du repeterar fraser om kickar och extaser.
Om att alltid va på stående fot.
Du vill alltid vara fri och leva ut.
Men är invecklad som en råbandsknut.
Och själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel, idiot!
Du tar din vän till krogen, där du trivs och kan va offensiv.
Du talar om dig själv, som om du visste nåt om kärleksliv.
Succéer, kabaréer, entréer och turnéer.
Ignorera gärna vännen mittemot.
Du pratar strunt om allting runtomkring, som om hon inte betydde nånting.
Men, vem är det som du tänker på om natten, när du vakar, idiot?
Vad konstigt att du vinglar för dig själv när du har svårt att stå.
Din vän har gått ifrån dig med miraklet som du väntat på.
Det blir max ett litet skvaller när du slutligen faller.
Och ingen står och tar emot.
Du kanske borde tänkt på hur du mår.
Du kanske borde tänkt på hur det går.
Du kanske borde tänkt på nånting mer än bara kicken, idiot!
Kanske lite?
Snyggast hittills!
Thomas sov och jag ville inte väcka honom bara för att dansa och sjunga som Cindy Lauper, utan istället valde jag att föreviga naturens skapelse. Innan jag sen vattenkammade ner den så funderade jag ett kort tag på om jag skulle fixera den med spray istället och faktiskt se ut så en dag som denna, men kom fram till att jag nog inte har modet för det, inte ens jag. Nåväl. Och jag kommer nog fan inte kunna återskapa denna fantastiska frisyr även om jag verkligen vill. Typiskt.
The Grebbestadsemester!
Så tog jag och Johanna oss de 50 milen som ligger mellan Västerås och Grebbestad. Med blott ett kort stopp vid Rasta utanför Grums och någn liten, liten tvekan om vägen, så var vi framme på knappt fem timmar, dvs ca 12.30. Rummet var litet men nyttt och rent, dooleys var sött men gick att dricka i kaffet och framåt kvällen kom solen fram den där första dagen. Vi firade gott med att sätta oss på Terassen och titta på norrmän som drack champagne.
Johanna är sniiggVädret var lite si och så på vår lilla semster, och när vi på måndagen satt på Dockside och tog en öl så bestämde sig vädergudarna för att det skulle börja spöregna. Tanum Strand ligger ca 1 km från Grebbestad och vi bodde dessutom på andra sidan Grebbestad från Tanum, vilket skulle ge oss en fin promenad på ca 2 km i regnet. Vi tänkte att "nej, det låter som en dum idé" och kom fram till att det nog var bättre att lita på vad vädergudarna visade i vårt öra och istället beställa in lite mat och en flaska champagne, samt vira in oss i varsinn mysig filt.
Reeegnet!
och skuuuumpan!Vi stannade inne den kvällen och mös framför en bra film. Vi var nästan rädda att det skulle bli sol för vi ville hellre stanna inne med vår pizza än kravla oss ut. Tvi och blä.
Dagen efter däremot bjöd på sol och riktigt västkustsemester.
Krossekärr
"girls just wanna have fuu-hu-n!"
Denna dag blev dock lite abrupt avslutad. Dock är detta ej rätt forum för den historien: låt oss bara säga att sol, för lite mat och inget vatten är dåligt ihop med några glas vin. Men kul var det, och Johanna klämde in ett och annat frieri där under bordet. Hej och hå och jag betalade iaf taxin.
Onsdag och gå i affärer eftersom våra vidbrända kroppar inte ville ligga i solen. Bruce Springsteenkopian och Mange förgyllde dagen innan vi skuttade vidare till Kajutan som serverade dålig mat men gott vin. Snorkig servitör, men gott vatten, och vad mer kan man begära?
Under vår shoppingtur i Grebbestad inhandlade jag ett krabbfiskedon, vilket är en klädnypa i ett snöre. Johanna, som nästan aldrig varit på västkusten (och således aldrig sett en manet: "bläää, vad äckligt!") ville fiska krabbor och eftersom jag kunde skylla på henne så var jag mer än villig att visa hur man gjorde. Att jag hade minst lika kul som had hon hade behöver vi inte tala högt om.
På torsdagskvällen kom Johannas syster Sara och min karl Thomas dit och joinade vår lilla semsterfamilj. Vi dukade upp med rökt makrill, kokt potatis, skagenröra, kräftstjärtar i vitlöksås och en stor burk hjortronsås i trädgården. Mys så det heter duga!
Vi hann inte mer än vakna innan Johanna kom fram till att vi skulle fiska krabbor igen. Så det var bara att packa ihop oss och åka det. Men den här gånge lät jag den stå för fiskandet, Thomas kan ju annars tro att jag är barnslig.
Jag passade på att bada och även om det ser jävligt kallt ut så var det inte det när man väl kom ner. Däremot så har jag aldrig gillat det snuskiga sjögräset på botten så det blev en ganska kort visit trots allt.
Kvällen avslutades med räkfrossa på Macri och vi hade en sjukt trevlig kväll. Thomas blev sjungen för och alla var glada. Han blev även misstagen för att vara Lars Winnerbäck och det gör mig absolut ingenting. Han har nog varit Winnerbäck både en och två gånger i mina fantasier :)
Och så till sist: Dagen D, Thomas födelsedag och den obligatoriska födelsedagshatten var med!
Kvällen avslutades på Grebys där vi käkade skaldjurstallrik tills vi nästan spydde, sen avrundade vi det hela med jodgubbar och glass. Bra drag. Thomas träffade en pratglad servetris som han faktiskt pratade med fast jag gång på gång har sagt att han inte får snacka med tjejer. Hon bjöd på en desert eftersom det var hans födelsedag, så nu måste jag hitta henne och döda henne, men det ska nog inte vara några större problem.
Veckans höjdare:
"Frida, du är gift, då ska man vara otrogen!"
"Jag ska bara gå in på toaletten och ta mig en slurk"
"Oh, jag måste sjunga med! `Hooker my feelings, nananananaaaa`"
"Thomas du är så snäll, kan inte du gifta dig med mig istället?"
Grattis Thomas, 34 år gaaaaammal!
Men idag är det min mans födelsedag och jag måste bara skicka en liten virituell sång åt honom här, även om han redan fått hela Macris skönsång kastad i ansiktet, ledd av trubadur Peter, samt ett "ja må han leva" av mig och Johanna här hemma. Han vaknade i panik med kunde trots det äta två bitar tårta och dricka två glas champagne. Vi andra fick bara en var. PLÖ.
Så... Virituell sång:
Jaaaaa må han leeeva, jaaaaa må han leva, ja må han leva uti hundrade år!"
Nu ska vi äta skaldjur. Mumma.
Semester!
I morgon bitti bär det av till den västra kusten av vårt avlånga land. Jag har packat ner vinet, sängkläderna och kameran för här kommer det behövas bildbevis. Två förvirrade unga kvinnor ska på semester och bo i en lägenhet på 30 kvm. Vi bor ca 100 m från systembolag, ICA och fiskaffär, 20 m från havet och 2 m från en gräsmatta. Jag har solstolar med mig. Vi har en extra sovplats så man borde egentligen gå ut på darkside och försöka hitta en liten slav som kan följa med som fylla på de tomma glasen. Men man kan kanske inte få allt här i världen.
Min mamma ringde nyss för att tala om att hon dricker ekologiskt vitt vin med nyplockade smultron i. Jag tycker att hon är lite gay. Men så spenderar ju hon sina somrar med att sitta på en stol i trädgården och titta på grodorna i dammen också, när hon inte spontanplockar ogräs i rabatten så att lastbilschaffisarna får en mer eller mindre uppskattad trosuppvisning av en något överviktig medelålders skultunabo. Nåväl. Det är fan inte underligt att mab lev som man blev med de förutsättningar man har. Men alla har vi samma förutsättningar här i livet, fråga moderaterna.
Hur som hellst, Thomas väntar på att få titta på "låt den rätte komma in" och äta godis, så jag ska väl göra min plikt som fru och sätta ner arslet i soffan. Godkväll.
(i kväll fick jag ett glas vin!)
För första gången.
Hur mycket tid jag spenderat på plaster som jag idag knappt skulle hitta till ens om jag försökte och hur jag tog mig från den där platsen som jag kallade "hemma" i 16 års tid. Och hur lite som jag idag har kvar av allt jag en gång hade där, av folk jag en gång hade där. Allt som var så förbannat viktigt, visade sig inte betyda någonting. Han som jag var kär i år ut och år in i skolan. Det som var så livsviktigt att ingen fick veta någonting, hur jag lovade mig själv att en dag, en dag, en dag skulle jag få modet, skulle jag få chansen, skulle jag få tillfället att bara få... ja, jag vet inte vad det var jag ville göra egentligen. För sex var aldrig det svåra då. Och kärldek skulle jag aldrig få från honom. Jag tror fantasin var att bara få... vara ärlig och få honom att se att det så många sa bakom hans rygg, att han och jag var själsfränder... Jag ville att han skulle inse att det var sant. Idag vill jag knappt hälsa på honom längre. Han visade sig bli någonting annat än vad han var en gång i tiden. Och vänner jag hade, vänner som försvunnit för länge sedan som jag skulle kunna få tillbaka om jag bara går med på rätt internetforum. Men jag vill inte. För när allt kom omkring så var de aldrig det jag trodde att de var.
Och så inser jag till sist att jag hela mitt liv har haft så förbaskat ont och att jag letat och letat och letat efter någonting som kan ta bort det som skapat all smärta. Jag sprang omkring i den gudsförgätna byn och letade och letade och försökte med alla medel och all ajag kunde finna att lindra det som skrek inom mig.
och inte förrän jag hittade Thomas hittade jag hem. Många kan argumentara för att man inte letat länge om man gifter sig med sitt livs kärlek tid 21. Men jag vet att jag har letat efter honom i minst 21 år. Och om jag inte har helt fel så tror jag att jag har letat efter honom betydligt längre än så. Letat efter någon som 'r ärlig nog att säga till när jag är orättvis, men som älskar mig tillräckligt för att inte skrämmas av mitt sätt. Någon med självförtroende som räcker till att boxas av mina handskar och någon som är stark nog att plcoka upp mig nång på gång när jag faller. En person som faktiskt törs bli älskad så som jag älskar och som älskar mig tillbaka på samma premisser. Som älskar. Jag tror aldrig jag mött någon sådan förut. Som verkligen älskar mig och som inte sviker så fort någonting mer berusande flyter förbi.
Stackars, stackars mig!
Eftersom Thomas kanske får sluta tidigare idag och för att jag då eventuellt måste plocka upp honom och skjutsa hem honom så betyder det att jag inte får dricka vin, fastän jag är hemma ensam ikväll, PÅ EN FREDAG! Dessutom har jag redan ätit pizza den här månaden och får mao inte göra det igen, och det är så SYND om mig!
Jag har en förbannelse i min våg. I över ett år har den visat exakt samma vikt, hur jag än burit mig åt och vad jag än gjort så har den gungat mellan 63 och 65 kg (iiih, skriver jag verkligen ut min vikt på internet???) och det är så sjukt frusterande. Även om jag sedan förra sommaren gått ner två klädstorlekar och nu ligger på ca 38 (normalt ca 36) och jag således vet att jag faktiskt fått bort en massa fett och istället har en massa nya muskler, så är det fortfarande så sjukt irriterande att ständigt ställa sig på vågen och väga 10 (!!!) kg mer än vad jag gjorde när jag och Thomas träffades. Så nu äntligen har jag lyckats bryta förbannelsen och gått ner till 62, och vad händer om några dagar?? Jo, semester! På söndag ska jag bort med Johanna och äta och dricka gott på västkusten i en vecka. Jag lovar att när jag kommer hem igen och ställer mig på vågen så kommer den att återigen visa 65 jävla kilogram. Jag har fått sååå snygga, stenhårda ben, mitt ass är enormt men förbannat snyggt, mina armar börjar ta form, ryggen har fått muskler som jag aldrig förr har haft, men min förbannade putmage ser ut som om jag precis fött barn och min våg kallar mig för fet. Jag är sååå trööööööött på det här!
Packa sig lite
Sen gick vi till apoteket och köpte plåster för Johanna konstaterade att vi kanske skulle stuka tummen. Tja, vi tog lite resorb och svampmedcin när vi ändå höll på. Semester, semester, here we come!
Vin, Dahuvid och MJ
Jag är så trött på att jag inte bara är ouppskattad för det jag gör: det jag gör blir inte ens upptäckt! Jag behöver ingen klapp på axeln och få höra att jag är underbar, men om man verkligen anstränger sig så som jag gör så kan den man gör det för åtminståne märka att man gör det!? Jag var så trött och så ledsen, och framför allt arg, att jag viste inte vart jag skulle ta vägen. Och till råga på allt: att dra in personer jag älskar i det hela? Jag kan bli tokig på mina nära och kära, jag kan vilja strypa dem en och en ibland. Men om någon av dem kritserarar eller felbehandlar någon annan när de inte förtjänar det, då bli jag oxtokig.
Till sist så lugnade jag mig och kunde sitta ner och kolla på Michael Jacksons minnesstund som en normal människa. Eller ja, som mig själv. Jag och David konstaterade att vi kommer hamna i helvetet. Men för att vara en minnesstund var det faktiskt inte speciellt gripande och jag som kan gråta för det mesta fällde inte en tår. Det enda jag tänkte var: men låt människan vara! Det är intressant hur många som nu helt plötsligt bryr sig när hela jävla världen har fullständigt skitit i honom och hans sina i många, många år. Britney Spears rakar av sig håret och kastar lite glass på några fotografer, och förlorar på en gång vårdnaden om sina barn, blir inlagd på psyket och hennes pappa tar över kontrollen av hennes ekonomi. Michael Jackson vanställer sitt ansikte, byter hudfärg, skaffar en apa, slutar äta, blir anklagad för att vara pedofil, skaffar barn på olika mystiska vis, maskerar sina barn, maskerar sig själv, går omkring i pyamas, handlar upp hela varuhus, bor på en nöjespark, klättrar i träd och pratar med babyröst, och inte en jävel gör någonting? Makes sense?
Det där, kära vänner, var en rant.
Luftslottsbyggare
Det finns människor som har en förmåga att ständigt och jämt skapa fantasivärldar av saker som händer i deras liv, få allra minsta sak att växa och bli till hela världar av idéer och önskningar. Luftslott byggda på grus, idévärldar baserade på fantasier. Och egentligen är det inget fel med det, förutom att magplasken blir från högre höjd om man väl skulle falla. Det är fler bitar som landar omkring en när drömmen går i kras, fler skärvor att skära sig på. Men det är ju ett problem som man måste vara beredd att betala om man gång på gång omsorgsfullt bygger sina luftslott och där håller sina baler för alla som är intresserade av att delta. Det som däremot inte är acceptabelt är när man gång på gång drar in andra människor i sina drömslottsbygganden, förväntar sig bygghjälp, stöd och arbetskraft för att sedan bara rasera allting när det är färdigt och sen fara vidare och börja bygga på nästa slott och efter sig lämna sina abetare långa i ansiktet utan förklaring, låta dem stå med öppen mun och stirra på skärvorna av det de så engagerat var med att bygga. I vissa fall dessutom tyst förvänta sig att få hjälp att rasera bygget och aldrig en enda gång fundera på hur någon annan i situationen känner. Bara anta att alla andra ska glömma och gå vidare, för det var ju ändå inte deras luftslott. Men jag är ganska trött på att jämt tas förgiven och användas som en pjäs i andras dramatistering av den perfekta tillvaron, en tillvaro som när som hellst kan raseras och överges för en annan. Den som vill bygga upp drömvärldar är välkommen att göra det, men jag vill hellre leva i en värld som är förankrad på jorden, en värld som jag vet fortfarande finns när jag vaknar upp nästa morgon. För jag tror på luftslott, jag toror på att drömmar kan bli sanna och att mirakel sker. Jag vill inte bli indragen i dåliga kopior som ständigt byts ut mot nya. Jag vill ha riktiga luftslott.
Tompis!
Det här kanske inte ser så fruktansvärt beundransvärt för de flesta, men Fjant har varit så otroligt livrädd för hundar att man fått dra fram henne från hennes gömställe under sängen flera timmar efter att hunden som varit på besök gått hem. Hon har fräst åt hundar som gått förbi på andra sidan vägen. Hon har varit så skräckslagen att det har varit synd om henne, mammas älskade lilla Fjant.
Men se så modig man kan vara!!
Renovering, steg 2
Renoveringsobjektet:
Hjälpmedlet:
Resultatet:
renovering, steg 1.
Renoveringsobjektet:
Hjälpmedlet:
Slutresultatet:
Piss, skit och vademekum
I förrgår gick jag upp 8 för att plocka i lägenheten för att det skulle se ok ut utifall våra grillgäster skulle få lov att vara inne istället för i trädgården. Jag plockade bort alla flaskor, bukar, kartonger och papper som låg i köket, sorterade Thomas högar med post, slängde kuvert, plockade i ordning på toaletten och dammade av borden i vardagsrummet. Sen jobbade jag hela dagen och skyndade sen hem, via de minimala småvägarna mellan Berkarö och Dingtuna, för att fixa sallad, potatissallad, pastasallad, grillmelon, ölkorv, såser osv till kvällens grillning. Jag hann inte fixa till mig själv utan satt i mina jobbarkläder och luktade fis på uteplatsen, men hade förbaskat trevligt med de få vänner som dök upp. Lördag morgon vaknade jag kl 8 och torkade kiss efter hunden jag är vakt åt, fixade mat åt katterna, gjorde rent lådan, gav medicin till Snöret, gick ut med hunden, hämtade paket på posten, ville fixa en mysig frukost med maken så jag kokade kaffe, kokade ägg, värmde bröd medan han sov, och sen väckte jag maken. Efter frukost bjöd jag in min fd sambo för att bjuda honom på mat och dricka kaffe och ha lite trevligt. Då dyker grannen upp och frågar om vi vill flytta på bilen eftersom de har gäster som ska stanna över natten. När jag säger att Thomas kan flytta bilen får jag höra att jag är så jäkla lat och inte kan gå ut med soporna, diska, städa eller göra någonting. Inför grannen och mitt X. Jaha. Även om jag vet att det ligger sanning i det han sa så kändes det jävligt oförtjänt just då. Ungefär som när jag på mitt gamla jobb hade hoppat in extra för att vara snäll. Jag skippade skolan, ställde in möten och jobbade betydligt mer än vad jag skulle göra bara för att de hade en sjuk i personalen. Jag hade precis missat den tidiga bussen och visste att jag skulle få vänta i 40 min på en kall, mörk busshållsplats. Jag var trött och hade arbetat hårt hela dagen och det sista som händer innan jag gick ut genom dörren var att frun i huset sa till mig: "Du vet väl att den som jobbar kväll ansvarar för att köket är städat? Det ligger skräp i vasken och det är ditt ansvar att det ska vara rent där." Där i låg tre matrester som blivit kvar när jag diskade familjens disk. Jag hade kunnat mörda någon.
Jag var även lagom nöjd i går kväll när jag kl 23 på kvällen fick veta att jag inte ska åka den tid som det var sagt, efter att jag tidigare specifikt frågat om tid för att kunna samåka med Thomas eftersom han behöver bilen hela dagen. Det som är mest irriterande är att jag uttryckligen sagt till om att det denna gång var viktigt att planera i förväg. Och inte bara en gång, utan flera gånger under en tvåveckorseriod har jag sagt att det denna gång behöver finnas en plan även om vi alla vanligtvis är grymt flexibla. Hade det varit bestämt i förväg hur allt skulle flyta på så hade det mesta gått att lösa, men kl 23 på kvällen är det grymt svårt att försöka ordna om allting.
Jag är sådär nöjd just nu.
Blixtar och dunder!
Den planerade grillkvällen låg döende efetrsom ingen var hemma och hade lust att äta med oss och jag var rädd att allt j ag handlat hem för att bjuda på skulle få ligga och ruttna i kylen. Men jag visste att iaf två personer skulle komma förbi så vi satte igång grillen ändå och då dök det ändock upp en till som bara glömt att svara på inbjudan. Majjan, som jobbade kvällen till ära, blev hemskickad av J och kom då förbi och käkade även hon. det blev en riktigt trevlig kväll till sist och efter några glas vin kröp jag ner i sängen och låg och kollade på blixarna som lyste upp hela natthimlen utanför. Tack vare regnet så fick jag sova större delen av natten då många raggare och åskådare pallrat sig hem i regnet och lämnat ringvägen tyst för oss sovande.
I morse kick jag upp vid 8 och släppte ut Zippen som trots sen rastning på kvällen hade kissat i köket. Nåja. Thomas sov som en liten gris, så efter ett tag så tog jag min lånade hund och kilade iväg ner på stan för att hämta upp ett paket. Jag möttes av glas, ölburkar, spyor och raggarbilar, men inte en enda människa. Staden ligger i koma, men man jag vara säker på att den kommer igång igen till kvällen. Om vi har tur regna även denn akväll bort så att det blir någolunda tyst och lungt, men man kan ju inte hoppas för mycket.
Fuck you power meet!
MEN! Nu när jag satte mig ner för att göra den dagliga morgontrippen runt intranätet så hände det fantastiska saker utanför mitt fönster. Det började åska! Och javisst, regnet har börjat forsa ner! Nu kanske man kan ta sig fram, iaf på fot, och kanske, kanske, kanske, kan man slippa en del av alla dessa idioter som tror att det är ok att urinera på trotoaren i folkvimlet, ha sex i baksätet på bilar under cruisingen, kräkas rakt ut bland barnfamiljerna, slå varandra med hammare, visa röven, åka uppepå taken på skåpbilarna, bajsa på gatan, ha oralsex på lögarängens gräsmatta, sitta i buskarna och titta på tjejer som kissar, kastar flaskor på finbilarna, slänger använda bindor på gatan, osv.
Man kan ju iaf hoppas. Regna, regna, åska och jävlas!!
Hahahahahahahahahahahaaaa!!!!!Tuffingord
Ibland räcker något så litet för att få mig så irriterad att jag tror jag ska slänga mig framför tåget i ren frustration. Det går en hemsk radioreklam där sångaren från Europe säger: "så lyssna på vår nya phe-latth-a...!" Först och främst, bara ordet "platta" är sjukt irriterande. Sen kan de aldrig bara säga "platta" så att det rimmar på "fatta" eller "natta" utan de måste stöna fram det i nått plötsligt anfall av storhetsvansinne: "Vår nya *sug in luft* ~phelattha~ *phuuust* " som om de är de enda människorna i Sverige som någonsin gett ut en skiva i sitt liv. Och den där jävla radioreklamen fick mig att tänka på folk som säger "gadda" eller "gaddning". Det finns inte många frågor som stör mig mer än folk som frågar: "har du gaddat dig nå mer än?" eller "får jag se nya gaddningen?". Speciellt folk som inte har några egna tatueringer utan bara har hört andra "tuffa" människor prata om sina "gaddningar". JAG ÄR TATUERAD! Inte en enda jävla gadd har jag och jag har nästan aldrig blivit gaddad eftersom jag är noga med att inte skrämma getingar och bin.
Och folk som säger "hojen" om motorcykeln! Gud så frusterande! "Vi ska ta en sväng på hojen" *pha!*
Fan, nu MÅSTE jag dricka vin! så upprörd blev jag!
Skryta om mig?
Likadant på MDH: Där finns det en underbar studievägledare vid namn Anna Stinesen som lyssnar på vad studenterna har att säga, tar klagomål på allvar, tar reda på svaren på folks frågor och löser problem. Precis så som alla som arbetar där bör göra, men inte gör.
Så idag fick jag höra att jag är en av dem som någon faktiskt går runt och skryter om. Min daghund Zippen har en mamma/matte som heter Suzanne. Hon och jag kom överens om att jag ska gå ut och gå med honom varje lunch och kanske avlasta någon gång ibland på helgen. Detta har jag nu gjort sen i vintras och det går bra för det mesta. När jag inte kan så hoppar Thomas in och när det verkligen krockar så får Zippen följa med mig till jobbet helt enkelt. Någon gång när både jag och Thomas är borta en dag så får jag ställa in, men då talar jag om det i förväg. Jag tycker att jag bara gör det som vi kommit överens om, medan hon är så otroligt glad och tacksam och tycker att jag är så lätt att ha att göra med. Hon berättade idag att hon till och med skryter om mig inför sina vänner och att de är jätteimponerade av mig. Visst, det är jättekul att höra, men visst är det ändå konstigt? Att man bli imponerad av att någon håller sin del av avtalet?
Jag och Zippen är ju polare, igår sa hans lillmatte att jag var hans stora kärlek :D
Nu ska jag dessutom gå ut och gå med honom. Så... Hejdå!!!
Varför inte lixom?
Det är för varmt för att äta! Igår åkte vi till affären och magen kurrade som en pilsk katthona, men huvudet var inte suget på någonting. Det började med att jag hämtade vindruvor, för det kunde huvet tänka sig. Sen blev det körsbär, för det kändes också fräscht... Kallrökt lax? Undrade jag. Thomas sa: Matchesill! Ok. Och baguellt till med vitlök och olivolja.
Så till sist fick vi ihop det, men det är fan inte enkelt. Ska göra en stor kastull med gazpacho och stoppa i frysen tror jag. Om det går att frysa? Om det är gurka i kanske det inte går? Jodå, det går. Tack google.