lillfridan

Idag var det dags för återbesök hos tant doktorn för herr Snöret. På väg till Strömsholm kunde jag konstatera att jag och mina katter har mer mer nära relation än vad jag atror att de fdlesta har med sina katter och jag kunde stolt förstå: till och med Snöret är ett Winnerbäck-fan. Tidigare bilutrlykter har jag fått sjunga för Snöret för att han skulle hålla sig tyst och lugn men den här gången var han så duktig och stilla till tonerna av Dom tomma stegen, Hjärter dams sista sång och Stackars. Han låg i sin bur och mös hela vägen och de enda gångerna han pep till var när sången tysnade mellan låtarna.
Snöret fick ta blodprov och vägas och han har gått ner till (bara!?) 6,6 kg. Vi får provsvar om ca 3 veckor och om det inte är något konstigt med dem så får man snällt acceptera att han helt enkelt bara är knäpp och gillar bananskal (sorry Stina, babonskal!). När jag åkte därifrån kom jag fram till att det var tvunget att ge katterna en ny klösmöbel, så nu sitter jag här 3000 kr fattigare. Så kan det gå om man har så duktiga katter som mina. Älskade, älskade.