Oskuldens utslocknande.
Jag vaknade tidigt, tidigt, innan solen ens hunnit värma upp landskapet.
Mälaren glittrade inte ännu, trädens röda kronor hade inte hunnit börja brinna, utan stod där svarta och tysta, och ingen i huset var vaken. Tyst och mörkt.
Men även om jag visste att solen skulle gå upp, precis som alla andra mornar, så visste jag att det inte skulle spela någon roll. Inte den här morgonen.
Just idag skulle inte glittret i vattnet vara tillräckligt bländande och löven inte nog röda för att få allt att bli rätt igen.
Det var morgonsvalt, fuktigt i luften där ute. Skorna knarrade när jag gick över gräset, daggen blötte ner mig. Men det gjorde ingenting. Ingenting gjorde någonting.
Det spelade ingen roll att vinden tog tag i skinnkappan eller att väskan i handen tyngde och skar in i huden.
Solen började gå upp ungefär samtidigt som bussen kom.
Så många morgontrötta, så många som trodde att det var en morgon precis som alla andra, när de satt där och skumpade fram på bussen.
Staden låg tom , nästan öde. Det var fortfarande för mörkt för att vara morgon, men jag var för pigg för att det skulle vara natt. Med väska i ena handen och tre gula rosor i andra fortsatte jag gå, tunga steg som klapprade mot asfalten.
Klafs, klafs, klafs.
Kanske skulle jag aldrig komma fram, kanske skulle jag fastna i den tunga gröt som låg omkring mig, då skulle jag slippa.
Solen blev starkare.
Och kyrkogården kom närmare och närmare.
Jag behövde inte kolla upp ens en gång, jag visste vart jag var påväg, och plötsligt stod den där, grå, hård och kall. Precis som morgonen varit.
Mjuka bokstäver och siffror i guld på hård sten. Kylan bet tag i mig, ända in i märgen.
För första gången såg jag hans namn, inkarvat i sten, slutgiltigt, förstört.
Jag ville gnugga bort det, radera, ta tillbaka... Folk började röra sig utanför muren.
Så mjuka linjer att dra fingret på, så mycket mer än vad några bokstäver kan uttrycka.
Så många fel.
Tre gula rosor bredvid ett pärlplattehjärta.
Solen gick upp...
Benen krampade.
Världen var vaken, och de flesta hade ingen aning om att oskuldens utslocknande fyllde ett år.
365 dagar, och inte en enda dag hade gått förbi utan tankar på honom.
Så jag tog tåget...
Och försvann.
Mälaren glittrade inte ännu, trädens röda kronor hade inte hunnit börja brinna, utan stod där svarta och tysta, och ingen i huset var vaken. Tyst och mörkt.
Men även om jag visste att solen skulle gå upp, precis som alla andra mornar, så visste jag att det inte skulle spela någon roll. Inte den här morgonen.
Just idag skulle inte glittret i vattnet vara tillräckligt bländande och löven inte nog röda för att få allt att bli rätt igen.
Det var morgonsvalt, fuktigt i luften där ute. Skorna knarrade när jag gick över gräset, daggen blötte ner mig. Men det gjorde ingenting. Ingenting gjorde någonting.
Det spelade ingen roll att vinden tog tag i skinnkappan eller att väskan i handen tyngde och skar in i huden.
Solen började gå upp ungefär samtidigt som bussen kom.
Så många morgontrötta, så många som trodde att det var en morgon precis som alla andra, när de satt där och skumpade fram på bussen.
Staden låg tom , nästan öde. Det var fortfarande för mörkt för att vara morgon, men jag var för pigg för att det skulle vara natt. Med väska i ena handen och tre gula rosor i andra fortsatte jag gå, tunga steg som klapprade mot asfalten.
Klafs, klafs, klafs.
Kanske skulle jag aldrig komma fram, kanske skulle jag fastna i den tunga gröt som låg omkring mig, då skulle jag slippa.
Solen blev starkare.
Och kyrkogården kom närmare och närmare.
Jag behövde inte kolla upp ens en gång, jag visste vart jag var påväg, och plötsligt stod den där, grå, hård och kall. Precis som morgonen varit.
Mjuka bokstäver och siffror i guld på hård sten. Kylan bet tag i mig, ända in i märgen.
För första gången såg jag hans namn, inkarvat i sten, slutgiltigt, förstört.
Jag ville gnugga bort det, radera, ta tillbaka... Folk började röra sig utanför muren.
Så mjuka linjer att dra fingret på, så mycket mer än vad några bokstäver kan uttrycka.
Så många fel.
Tre gula rosor bredvid ett pärlplattehjärta.
Solen gick upp...
Benen krampade.
Världen var vaken, och de flesta hade ingen aning om att oskuldens utslocknande fyllde ett år.
365 dagar, och inte en enda dag hade gått förbi utan tankar på honom.
Så jag tog tåget...
Och försvann.