lillfridan -

"skitkul skämt"...?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5238678.ab

Jag hoppas att det här avskräcker alla "roliga" killar som tycker att liknande "pojkstreck" är skitkul. Jag har hört historier om folk som utsatt sina skitfulla kompisar och bekanta för liknande övergrepp och tyckt att det varit skitkul. Att de inte fattar vad ett övergrepp eller en våldtäkt är! ROLIGT?! Jävligt roligt! Skada en annan människa både psykist och fysiskt så att den kanske aldrig igen fungerar så som den gjorde innan. Är det roligt? Utsätta andra människor för liknande saker för sitt eget nöjes skull? Så att de dör inombords för att ni ska få er ett garv? SKITKUL verkligen. Skitkul.

2009-05-27 @ 16:04:18 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Duuuuktiga, duktiga Snöret!

Strömsholms djursjukhus 26/5 kl 12.10: Frida, Maria och Snöret. Det var en hektisk dag och trots att det bara var 20 minuter kvar till vår bokade tid tog dem 50 innan vi fick träffa en veterinär. Snöret var den modigaste lilla katten i hela världen och hälsade snällt innan han började utforska rummet. När veterinären tog prover i gumpen på honom protesterade han knappt, och inte heller när en sköterska rakade hans sööööta lilla mage. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig angående ultraljudet, om han skulle bli sövd, få lugnande eller hur det var tänkt. Men när han väl hade fått magen rakad så fick han helt sonika lägga sig på rygg, utsträckt på en brits. En sköterska höll honom i bakbenen och jag fick hålla i hans framtassar och prata lite lugnande med honom. Han sa inte ett ljud när de geggade in hela magen med gelé eller när de började trycka ultraljudspinalen i magen på honom. Han var den duktigaste och modigaste lilla kissen man kunde hitta på hela jordklotet och jag var den stoltaste mamman! Han började till och med spinna där ett tag, och såg nästan ut som han tänkte somna. Men det är klart, han älskar ju alla sorters uppmärskamhet och nu var ju allt fokus på honom. Han måste ha varit i himmelriket. Nu låter det som att detta gick ganska snabbt, men så är inte fallet. allt som allt var vi nog där i närmare 3,5 h. Domen blev att han har en inflammation i tarmen och att han ska äta specielfoder samt antibiotika i minst 3 veckor. Det kan jag leva med. Jag är inte säker på att inflammationen kan förklara hans hetsätande, men nu kanske han i alla fall kan ta upp maten bättre så att han inte är ständigt hungrig.

När vi kom hem spenderade han kvällen till att putsa magen. Det är den sötsate megen jag någonsin sett i hela mitt liv. Och det säger jag inte bara för att jag är hans mamma ;)

2009-05-27 @ 15:51:13 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

trött

Jag har suttit på Strömsholms djursjukhus i många timmar idag och jag är jävligt trött. Jag orkar inte skriva speciellt mycket om det just nu, men jag lovar att komma med en full uppdatering i morgon.
För tillfället vill jag bara säga att jag är förbannad på den idiotiska skolan som de kallr MDH, och alla jävla idioter som jobbar på den och jag hatar allt som har med uppsatser att göra. Folk är helt satans mongo (och inte på det bra sättet) och det verkar som att man ska göra precis allting själv för att få ens en enda sak rätt.
Jag återkommer mer om det senare. Just nu vill jag bara sätta på mig mjukisbyxor och dö i soffan.
Fan vad sur jag är!

2009-05-26 @ 20:07:33 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag har...

...klippt tånaglar oxå.
Oh, vilken dag.

ska äta ägg.

2009-05-25 @ 19:27:28 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Idag...

Idag har det hänt grejer, jodå! Det är action i mitt liv, ni ska inte tro annat!
Vi har varit och handlat på ica maxi och förundrades länge och väl över att det bara kostade 1400 kr för fyra kassar mat, varav en stor del bestod av ekologiska varor, jodå! Så har vi bytt tändstift på lilla bilen. Mmmm.... Och hämtat paket på posten...
Så satt jag och Zippen ute i trädgården i två timmar och pratade med Birgitta, 73 och drack kaffe. Hmmhm...
Och nu.. funderar jag på vad jag ska äta....
Makaroner kanske... Eller... potatis...
Jaaa... Det är frågan.
Mmmm.... Mina tånaglar är lite långa.

2009-05-25 @ 19:01:34 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

IGEN?!

Tro fan att de förbaskade byggarena var igång kl 7 i morse igen! Jag kom hem strax efter 2 i natt och var ganska så slut och behövde verkligen få sova. Så börjar det dundra och låta och väsnas kl 7! *gaaaah*
Och tror ni att dom är kvar nu och fortsätter arbeta? nej, så klart inte! Nu är det tyst som i graven och inte en enda liten arbetare går att se! Tvi fan!

2009-05-25 @ 09:17:15 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

favorit i repris.

I morse, strax före 9, ringde det i telefonen.
En sluddrande röst mötte mitt öra:
"I did it again!"
Fem minuter senare strupplar Dahuvid in genom dörren, slänger jackan på golvet och utbriser: "Fy fan vad jag är full!"
Jahaja. Kaffe och fil igen. Pillade i honom ett kokt ägg när jag ändå höll på. Min man såg roat på när min före detta sambo sluddrade på om det mesta som har med musik att göra, oförmögen att hålla käften som vanligt på fyllan och villan. "Fan, jag kan inte ens prata..." Jotack.
När han såg ut att ha vaknat lite petade jag in honom i bilen och körde hem honom så att han kunde sova bort denna fantastiska söndag. Själv har jag jobbat, med undantag för en liten avstickare till pappa där jag syndade i mig en pizza. Känns som att veckans önskade viktnedgång kommer att bestå av en uppgång... (va?)
Hur som hellst. Nu ska jag åka till jobbet igen. Ska snart byta adress dit tror jag :)

2009-05-24 @ 21:13:37 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Parlamentsvalet

Man kanske skulle ta och göra som alla anra ypperligt intelligenta personer i vårt avlånga land och pallra sig iväg till valurnorna och göra sin röst hörd. Ta alla sina åsikter och tankar om livet och slå näven i bordet för att tala om för våra politiker i sverige, europa och världen att "nu får det vara nog! Vi har tagit mycket från er och vi orkar inte längre följa era underliga idéer. För en gångs skull ska VI få bestämma om vad ni bör förändra för att denna värld skall bli en bättre plats att leva på. VI ska tala om vad den viktigaste frågan är, vad detär vi bör kämpa för! Mänskligheten och alla människor här på jorden kräver upprättelse!"
Så de tågar ut från stugor och slott för att ta sig till valstugorna och många är de som nickar till varandra i samförstånd. De har tänkt till, de har bestämt sig. De vet vilket parti och vilken fråga som är den absolut viktigaste när det kommer till att rädda det samhälle vi lever i från miljöförstöring, katastrofer, korruption, svält, arbetslöshet och elände. Nu ska de äntligen få sina röster hörda! De ser på varandra med bister uppsyn, tar sina övertygelser och allt de ser som sant och samlar kraften för att...

....RÖSTA PÅ PIRATPARTIET!!!!!

*suck*

2009-05-23 @ 15:36:06 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Eller hur Maria? ;)

http://www.youtube.com/watch?v=peQB5WuYlso

Du har så lätt att stampa sönder, när Du väl fått in en fot.
Det är så lätt att kasta kärlek där den vackert tas emot.
Men det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå.
Det är snart en vecka sen Du ringde, så jag börjar nog förstå.

Du kan så vackert sätta ord till alltihop när vi är två.
Du har ett sätt att bara glömma, när problemen tränger på.
Ett sätt att gömma mig för stormen, när Du vill och när Du kan.
Ett sätt att glömma mig i regnet; som om "lilla jag" försvann.

Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för Dig.
Jag räcker inte fram.
Men, Du har så svårt att vara ensam,
så Du går till "lilla mig".
Men en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej.

Jag kan känna mig bekväm i Dina ögon, när Du ler.
Men Du kan säga nåt så beskt att allt blir kaos och uppochner.
Jag tror inte Du förstår allt som Du säger om det vackra i misär.
Du har fått sol i Dina ögon och har aldrig varit där.

Det vankas höst och Du får ofelbart nåt underligt i Din blick.
Det är så lätt att genomskåda Dina spel och Dina trick.
Nu faller mörkret över stan, och Du går runt och sparkar löv;
som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv.

Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för Dig.
Du spelar nåt slags spel.
Och det kan så lätt bli mitt fel
när Du ser på "lilla mig".
Och en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej.

Du älskar bara rött, och leker vacker romantik.
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik.
Men en dag är allting preskriberat och en del av Din lyrik.
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.

Det går ett hjärtligt litet tag, sen tillhör jag ett slag för sig;
ett slag till intet dömt.
Ja, snart är allt i tystnad bortglömt.
Stackars dumma "lilla mig".
Ja, en dag försvinner jag ur Dina ögon, som en svår och jobbig grej.

Och det värsta utav allt: Det här är sången - från en tjej - till mig.

2009-05-22 @ 15:12:55 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Överspelat

Jag kan haka upp mig på saker och ting. om sakerna och tingen har varit någonting som verkligen varit viktigt och värdefullt. Men på sista tiden har jag upptäckt att så många hakar upp sig på folk som saker som sedan läge är överspelat och som bara varit destruktivt redan när dte ägde rum.
En tjej som var mobbad i skolan som på senare år gått ner i vikt och fixat håret och blivit vad samhället anser vara "vacker"... Istället för att njuta av vad hon själv gjort med sig själv och använda sitt liv till att till sist bli lycklig och må bra, spenderar hon sin tid med att leva om sin tonårstid. Ligga med så många som möjligt, hellt killar som gick i skolan samtidigt som henne, killar som en gång i tiden var "populära" men som idag är patetiska spillror av sig själva. Ordna fester och bjuda en massa personer som aldrig skulle ha pratat med henne i skolan. Som såg ner på henne och behandlade henn som skit. Dem svansar hon runt som om de vore kungligheter och visar upp sig själv som en skyltdocka. Gör ner sig. Förnedrar sig. Istället för att stå med huvudet högt och se att hon ändå är bättre än dem som behandlade henne illa. Visa att hon gått vidare. Visa hur mycket bättre hon är än att låta dem röra henne. Hitta någon som älskar henne, älska sig själv.... Istället fastnar hon i ett liv som för länge sedan är överspelat. En tid hon ändå aldrig kan få tillbaka.
En annan tjej som många år efter ett brustet hjärta tar upp kontakten med någon som en gång i tiden fick henne att gråta ögonen ur sig. Någon som inte ville ha henne. Var tillsammans med hennes vän istället för med henne, som inför alla påstod att han avskydde henne. Som inte kunde erkänna att han rört henne, kysst henne, haft hennen nära. Hon vill få visa för den gamla vännen att hon visst också kan få honom, få bekräftelse av honom att hon visst duger och kan få erkännas. Ger honom nya chanser efter att han har sumpat så många. Istället för att säga "Du kunde fått mig, men du sumpade det. Stort misstag, synd för dig." Speciellt eftersom han bara blivit sämre som människa under åren som gått. Ingenting som är värt att satsa på. Hitta något annat som kan uppskatta dig för allt du är istället för att fastna i det överspelade. För det hon egentligen vill är att gå tillbaka i tiden och få ändra vad som hände 1999. Men det är 2009 nu och ditt liv är inte det hos en 14-åring längre, och han var inte värd det ens då. Jag lovar.

Gå vidare från det överspelade. Finn någon som kysser din panna när du sover. Som gömmer ditt favoritgodis i kylen så att du ska hitta den när du vaknar på dig lediga dag. Som älskar dig mer än sin gitarr. Som alltid får dig att känna dig som en prinsessa, till och med när du sitter med mjuktiskläder och skitigt hår i soffan. Som du litar på så mycket att du tror på honom mer än dig själv. Finn någonting sant och drunkna inte i en dröm om det som redan varit....

2009-05-22 @ 14:35:03 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag har fått horn!

Mitt sanna jag håller på att bryta igenom! Det är inte en finne, det är inte ett myggbett.... Det är bara ett.... horn?!
Jag kan inte dölja mig lägre... Me be the devil!

2009-05-22 @ 11:09:29 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sill och kaffe!

Ja, jag vet, det låter som att det inte går att äta. Men satan i gatan vad bra det passar ihop! En kopp starkt kaffe och fin, inlagd löksill. Mmmmm....!
Hellst stora bitar med lök och morot ska det vara oxå. Mmmmm.... Jamjam!

2009-05-20 @ 16:48:39 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

3,5 kg to go...

Jaha, ett halvt kilo på en vecka? Jag vet inte ritktigt om jag ska vara nöjd med det eller ej. Det sägs ju att det måste få ta tid och att en långsam viktnedgång har större chans att hålla. Men samtidigt, jag gick ner 8 kg på 5 veckor en gång i tiden UTAN att träna alls och det höll i ca 2 år... Tills jag gifte mig ungefär.. *hrm*

Jag har tränat på duktigt och ätit bra. Nån liten baileys har slunkit ner, men sånt måste man få unna sig ibland. Det kommer nog bli bra bara jag orkar fortsätta. Och det är klart att jag gör, för vikten måste bort om jag ska kunna vara fin i short i sommar *jeeha*. Shorts är min mardröm, speciell minishort. Med ett ass som mitt så fungerar ett par minishorts mer som en BH för röven än som ett par byxor.
Vi får väl se om jag törs...

2009-05-20 @ 11:34:58 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Snörets hemliga liv.

Han har hållt på i två dagar nu. Jag vaknade till och med till ljudet, men så fort jag försöker se vad det är han gör så slutar han. Jag försökte smyga på honom, men det funkade inte. men till sist, när han trodde att jag satt vid datorn så fick jag till sist syn på vad det var han höll på med, och jag fick mina värsta farhågor bekräfade: Snöret jobbar svart som fönsetputsare!!

http://www.youtube.com/watch?v=_hd5RvAo1vE

2009-05-19 @ 14:31:12 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tid...

http://www.youtube.com/watch?v=YLeMzXzdPjY&NR=1

Nästan fyra timmar på Varda. Utan vin bör tilläggas.

Resultat:
Det är hög tid för mig att inte bara försonas med M, men att även försonas med mig själv och alla mina gamla demoner.
Jag hade kunnat göra saker och ting annorlunda och jag kan ångra att jag inte har haft mer förståelse för andra och för att jag inte tagit mig tiden att se dem och deras åsikter och beslut ur deras egna perspektiv. Jag har varit för tryngsynt och enbart förstått allt utifrån mig själv. Jag har glömt att uppmuntra andra och jag har glömt att även jag har påverkan utåt. Folk lyssnar faktiskt på vad jag säger och även mina ord kan skada.
Jag har det lätt ihop med en viss sorts människor. Men så kommer det en del som jag bara låser mig ihop med. Jag antar att det är folk som för mycket påminner mig om gångna tider, som doftar av bekanta blommor. Människor som är svåra, människor som förväntar sig att jag är på ett specielt sätt och kanske inte tar sig tiden att kolla lite noggrannare. Människor som försöker frastå som mer självsäkra än de verkligen är. Som kanske behöver andras bekräftelse för att känna sig... normala?

Jag har svårt för att rättframt bekräfta andra människor. Speciellt när jag känner att det är det de förväntar sig så låser jag mig och agerar istället som om jag vore ointresserad. Jag är inte ointresserad, jag har bara otroligt svårt för att tvingas in i saker som jag inte är bekväm i. Jag hälsar inte på mina vänner genom att tjuta, skratta och kramas. Jag klappar inte i händerna och jublar när de gör något bra eller när något kul händer, utan jag gör det mer subtilt. Jag köper folks favoritgodis. Jag skickar en blomma, jag skriver ett kort. Jag hälsar på dem fastän jag egentligen varken har tid eller råd. Jag tänker på dem. Jag grubblar över deras problem under många vakna nätter. Jag ger dem husrum när hellst de behöver det. Jag bakar bröd när de är panka. Jag skirver poesi när de är ledsna. Jag försöker ge dem råd och hjälp. Manske för mycket ibland. Men jag ljublar inte och jag ger dem inte min odelade uppmärksamhet. I alla fall inte så att de märker det.

Jag har ihop med vissa svårt att tro att de tar mig på allvar eller att jag ens blir lyssnad på. Jag kan inte gå in i konflikter av rädsla att få höra att det jag känner och det som plågar mig inte finns eller bara är mitt eget fel. Jag har blivit bryskt behandlad av många människor jag trott varit mina vänner, och jag har fått ta mycket som jag inte förtjänat. Jag inser att det faktiskt varit så nu när jag ser tillbaka, och det har format mig på både bra och dåliga vis. Jag vill så gärna släppa in dessa människor och jag tror att jag gör det, men egentligen håller jag dem på armlängs avstånd eftersom jag är övertygad om att de drar så fort de hittar något mer intressant. Det handlar nog inte om att jag inte litar på folk, för det gör jag. Det är nog snarare så att jag inte litar på att jag är tillräckligt bra eller intressant och att det därför mer eller mindre är en självklarthet att de enbart är tillfälliga vänskapsband som knyter folk till mig.

Det är svårt att vara bekymmerfri i situationer som så mycket påminner om gångna tider. Det är svårt att omfamna förändringar när det är förändringarna som så många gånger tidigare tagit ifrån mig saker som varit värdefulla för mig. Det är svårt att plocka av mig bandagen och slänga mig ut över glöden när det är elden som svett mig så illa flera gånger tidigare. Men jag kommer att missa så mycket om jag låter mig skrämmas av människor som påminner om gamla dofter. För anledningen till att jag älskat så många som doftar av den söta aromen är ju för att de ger mig någonting, någonting som faktiskt har varit viktigt.
Det är komplicerat men ger så mycket tillbaka.

Jag ska ge det tid och se hur det kan utveckla mig. Om det här fungerar så kommer nog många demoner bli tvungna att släppa taget. Det är min revanch.

2009-05-19 @ 11:40:43 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Byggjobbarjävlar.

I natt kom jag hem kl 02.00 från jobbet och satte mig en stund och tog en baileys. På vägen hem var jag tvungen att stanna för fyra små rävungar som rumlade runt på vägbanan medan deras mamma förskräckt tittade på. Så jag kom hem rätt sent och i säng ca kl 3 och väntade mig att få ta en lååång sovmorgon. Men runt 7 - 8 så började det låta och vibrera och dundra och dåna utanför mitt sovrumsfönster. Sen slutade det ett litet tag, sådär att man nästan lyckades somna om, bara för att starta upp med förnyade krafter så att man ännu en gång fick hjärtattack. Och nu då? När jag sitter här och har gått upp fullständigt ofrivilligt, vad står då utanför mitt köksfönster?

Ett gäng tysta gubbar som inte ger ett ljud ifrån sig!!

Varför gör alla byggjobbare (med vänner) allt det högljudda arbetet direkt på morgonen så att alla som bor runt området där de ska bygga/riva/putsa/måla/mura/plantera/instellera/demolera/osv vaknar kl 7, vare sig de vill eller inte? Sen när alla personer runt området där arbetarna ska bygga/riva/putsa/måla/mura/plantera/instellera/demolera/osv har gått upp ur sina mjuka, varma sängar, klätt på sig och druckit sitt kaffe och sitter där sömndruckna och rufsiga i håret, då går arbetrna iväg från sina byggen/rivningsplatser/murningsprojekt/planteringar/instellationer/demoleringsplatser/osv för att dricka kaffe eller sopa eller nått annat som inte hörs som man så anstränger sig?
Fy fan...

2009-05-18 @ 12:08:38 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ofinnas...

Jag har kommit hem från jobbet, sovit en stund och hällt i mig en 2,25 cider och nu ska jag tillbaka till jobbet. Jag är trött, jag luktar fis och har jätteont i magen. Min hjärna vill inte samarbeta med mig och jag skulle hellst av allt bara krypa ihop i en boll i soffan och inte finnas till en stund.
Jag har blivit intolerant mot feta produkter. Jag klarar inte av att äta chips eller aioli längre, och det är ju nått av det bästa som finns. Min mage hatar mig, men jag antar att den bara har tröttnat på att vara så fet, så den säger STOPP nu när jag försöker nära min övervikt.
Vojne vojne...

2009-05-17 @ 19:16:16 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vilken känslomässig bergochdalbana!

Det har varit en mycket skum vecka och jag är inte riktigt van. Här har jag gått omkring och mått sådär lagom bra och inte haft några nämvärda bekymmer utan bara varit. Och så kom min snygga fylla förra fredagen då jag hamnade i nån sentimentalångestperiod och ältade gammalt groll som för länge sedan är överstökat. Mitt självförtroende och min självbild hamnade på sniskan och hela jag blev skakat ur plats. Jag kände mig som en an de sämsta människarna i världen och tog på mig skulden för att konflikter jag någonsin hamnat i och alla vänner och relationer som gått förlorade eller slängts bort.
Så hände någonting och en, två, tre, fyra, fem gamla kompisar bara dyker upp från ingenstans och verkligen lyfter upp mig ur vattnet och ställer varsamt ner mig på land igen. Och där står jag nu och kippar efter andan efter att ha hostat vattnet ur lungorna.

Jag ska ha ett sånt där jobbigt snack nästa vecka och försöka reda ut hur jag och min vän M kan vara vänner utan att hamna i luven på varandra. Hur vi ska kommunicera med varandra utan att missförstå varandra. Och framför allt: varför spelar vi så många spel för varandra hela tiden?
Jag ska fundera lite på vad jag vill ha sagt. Och jag ska sluta att vara rädd för att anklaga henne för saker jag själv gör mig skyldig till, för om hon tycker att jag gör samma saker som vad hon gör så måste vi ju prata om det, speciellt då.
Så kanske vi kan komma tillbaka till det vi hade i början, innan allt konstigt hände och förtroenden blev svikna.

Jag ska fundera på mig själv också. Varför jag är så rädd för föränding. Varför jag alltid tror att jag är den som ryker först när mina vänner hittar nått/nån ny i sina liv. Och jag ska fundera på hur jag ska kunna få en mjukare framtoning så att folk inte tror att jag är gjord av sten.
Jag trivs i en ganska hård chargång och jag har faktiskt ingenting emot att bli driven med, och jag driver med andra så der skriker om det. Jag driver med folk jag tycker om, folk jag inte gillar pratar jag oftast inte med alls. Men det verkar som att folk ibland glömmer bort att det måste vara hjärtligt också. Jag blir mer än gärna driven med, men jag tycker inte om när folk är elaka, för det är en jävla skillnad. Folk verkar tro att jag inte kan bli ledsen bara för att jag framstår som hårdhudad. Men det ena behöver väl inte utesluta den andra? Man får inte glömma bort att jag är mycket mer än en knäpp tjej som tycker om att skämta och fula mig, jag har betydligt fler sidor än så som också behöver få sin beskärda del av uppmärksamheten.
Så frågan är hur man visar att jag absolut trivs i en hård miljö, men samtidigt visa att jag lätt går sönder om folk tar i för hårt? För om jag inte visar det så är det ju faktiskt mitt eget fel när det gör ont.

2009-05-16 @ 19:49:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Snöret sjukling... ;(

Fick äntligen samtalet från veterinären som jag väntat på, men inte blev jag så mycket gladare för det. Jag var in med honom för att han hetsäter, men jag förväntade mig nog egentligen bara att de skulle säga att han är helt ok och att han bara är knäpp helt enkelt. Ack ack, jag misstog mig visst.
Han har inte parasiter och han har inte diabetes, och det är ju bra.
Däremot har han dåliga njurvärden och blod i avföringen, så nu vet jag inte vad jag ska tro.

Nästa steg är att åka med honom till Strömsholm och göra ett ultraljud för att se om det är nått knas med hans tarmar eller med hans njurar. Utifrån det så får vi se hur vi ska gå vidare. Under tiden ligger han förnöjt i sin gungstol och njuter av livet, medan hans mamma sitter här och oroar sig sjuk. Suck och blä, säger jag bara.

2009-05-15 @ 15:50:13 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ahaaaa...!

Mysteriet nedan fick sin förklaring när jag några minuter senare kom ut i vardagsrummet och möttes av denna syn:

"Det är svårt att tänka..." mumlar Thomas.
Pingis kurrar och håller med.
"Var det sköna tabletter?" frågar jag.
"Tihi, jag känner mig krullig" svarar han och fnittrar förnöjt.
"Eeeeeh, jaaa, självklart...?" tänker jag men frågar istället:
"Har det slutat göra ont i nacken?"
"Jag vet inte, jag orkar inte känna efter" svarar Thomas och fnissar.

Jag behöver iaf inte ta honom till ögonläkaren.

2009-05-14 @ 15:39:54 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Frida & P!nk...?

...å så ropar min älskling från vardagsrummet (på fullt allvar bör tilläggas!!) att han kommit på att anledningen till att han gillar Pink är för att hon och jag är så lika. Vi är stöpta i samma fom, hon är bara lite mer gymmad än vad jag är. Mmmmm, just det?

Jag ska vara väääldigt padagogisk och förklara skillnadera för honom på ett så enkelt och förståligt sätt som möjligt....

Pink:

Frida:

Alltså:

INTE samma....

Jag kan inte skriva mer nu, för jag tror att Thomas har tagit en överdos av tramadol, alternativt i stort behov av en ögonläkare.

2009-05-14 @ 13:25:22 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

En fantastisk dag!

Klockan är inte ens 11 och jag vet redan att det här är en fantastisk dag!
Först får jag mail från en kär vän vars realtion till mig är kantad av bajs och snorlåmor. Vi skuttar runt i någon form av svensk folkdans där vi ständigt trampar på varandras tår och känslor blir sårade och tånaglar far åt höger och vänster. Men jag älskar henne. Och jag blev SÅ glad av att hon skrev för de sömnlösa nätter jag har haft har kantats av "jag vill inte förlora henne, men jag vill inte ännu en gång krypa till korset". Moget och bra. Men så skrev hon och jag fick inte ens ont i magen av att se hennes namn i mailen, jag blev bara otroligt lättad!

Och sen går jag in här på bloggen och finner an annan god vän som skrivit ord som slog en LillFridan rakt i hjärtat. Efter att ha gått i dagar och grubblat på vad det är för fel på mig, så svävar jag nu på små moln och alla mina problem är som bortblåsta. Det är en bra dag.

"Vänner är bra"

2009-05-14 @ 10:59:42 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

4 kg to go!

Jag har varit på gymmet både igår och idag och kört crosstrainern i en timme. Nu jävlar ska den här förbannade vikten BORT! Jag är inte bra på att bli slank av att träna, jag blir fanimig bara större, så min nya strategi är att svälta ihjäl musklerna och bara bränna bort en massa fett, så kanske jag kommer i mina kläder snart igen. 4 kg ska bort på 6 veckor, och det borde inte vara några större problem?
Käka bra frukost, dra till gymmet, käka lunch, gå ut med hunden, käka mellanmål, softa, jobba, städa, plugga och sånt som jag gör på kvällarna, äta kvällsmat, yoga nån gång i veckan, dricka thé och varva ner varje kväll och sova bra sen. Vinnande koncept? Jag hoppas det, för nu börjar det fan bli drygt att dra på Ystadskilona, speciellt eftersom det var ett år sen jag lade på mig dem.

Idag var det någon som kräktes på gymmet, inne i en av pass-salarna. Jag hade dött. Bara lagt mig ner och dött och aldrig mer satt min fot på gymmet igen. Jag har ju skämts ögonen ur mig de gånger jag fått ett sånt där rejält blodsockerfall och seglat ner på golvet, så om jag skulle spy så hade jag nog emigrerat till Azerbaijan omedelbart.

2009-05-13 @ 16:00:25 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Copy cat?

Snöret

Pingis

2009-05-12 @ 10:19:31 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Uppsats nästan färdig

jag har en liten uppsats liggande, som har varit nästan färdig i.... ett år ungefär.
Men MDH är en dysfunktionell högskola med slö personal och handledare som är mer intresserade av att få utveckla sina egna idéer än att hjälpa sina studenter, så jag har inte fått färdigställa den förrän nu.
Lennart Carlsson blev min räddning bland annat. jag har mycket kritik om hur det hela har blivit skött och jag ska återkomma till det någon annan gång. Men just nu vill jag bara säga: Jag är nästan KLAAAAAAR!

2009-05-11 @ 21:14:14 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Uppdatering av mitt liv

I fredags blev jag ju då full, mer full än vad som var planerat. Kom hem och satt mig vid datorn som ju alltid är en ypperligt bra idé, så klart. Skrev lite arga mail till traderafolk som klagade på mig, och det är ju alltid en bra idé, så klart. Blev sentimental och tänkte på gamla tider och hamnade i långt MSN-samtal med mitt X, vilket ju alltid är en bra idé, så klart. Och saknade gamla vänner, vilket innebär att det var tur att de inte var online just då.
I lördags vaknade jag och önskade att jag vorde död, så klart.
Jag var bakfull hela dagen. Framåt kvällen kom vi på den brilianta idén att nu när jag äntligen börjat må bra igen så borde vi äta friterade räkor med sötsur sås. Jag blev jättedålig igen.
Till jobbet på söndag och försöka låtsas vara frisk. Det gick sådär.
Så fick jag frågan om jag kunde jobba idag, så det är vad jag har gjort. Smugit omkring på Carlforsska och tittat på små musikelever och dregglat bakom skåpen som en riktig snusktant. Haha, det är gott!
Har inte hört nått från de där dumma traderarna. Jag kanske är bättre når jag är lite aggressiv? Ska testa det igen sen nån gång...

2009-05-11 @ 18:41:48 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag dog ihjäl av skratt

hahahahahahahahahahahaaaiiii *ajajaj*

2009-05-09 @ 10:08:22 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag är lite....

....trött idag...

2009-05-09 @ 00:31:48 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ok, jag är lite full...

... men varför måste det alltid vara jag som tar första steget till att bli "sams"? Förra gången jag var osams med en vän så skrev jag att ´du får tycka hur som hellst och du får säga vad som hellst men du måste bestämma dig om du vill att vi ska vara vänner eller inte. Du behöver inte bestämma dig nu, men du måste bestämma dig. Tala sen om för mig vad du har kommit fram till´
Det hela slutade med att jag tog kontakt till slut ändå.

Den här gången tänker jag inte göra det. Ja, det är barnsligt som fan, och det går helt emot alla mina övertygelser såsom `vill du ha rätt eller vill du vara lycklig?` men jag tänker inte göra det den här gången. För jag har inte gjort någonting fel. Jag tyckte bara att vi inte ver redo för att gå ut och dansa och dricka vin, utan att vi istället borde sitta ner med varsinn kopp kaffe och prata igenom allt skit och komma fram till hur vi ville ha det innen vi gick vidare till att bli kompisar igen. Men det dög tydligen inte. Det enda som gällde var visst att låtsas som att allt var bra och som att ingenting någonsin hänt? Jag har haft nog med sånt i mitt liv.
Hör av dig när du vet hur du känner så att vi kan snacka om allt. Innan dess så klarar jag mig nog bäst utan massa skitsnack. För när jag säger "jag älskar dig" så menar jag det banne mig!

2009-05-08 @ 23:42:48 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Helan och halvan

De tror att de är lika stora. De är lika kaxiga och de turas om att jaga varandra fram och tillbaka.
De ska ligga i knät bägge två. De äter nästan lika mycket. De sjnger duetter tillsammans och de turas om att plåga Fjant.
De tror att de är tvillingar...

De har fel.

2009-05-08 @ 16:17:03 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

"dödssjuk"

låt mig dö...

...bara dö...

2009-05-08 @ 11:27:41 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Upps(katt)ad på hemmaplan....

Jag vaknade, gick upp för att gå på toa och sen gick jag tillbaka till sovrummet för att dra mig lite. Jag lät dörren stå öppen så att katterna skulle få komma in, de hade varit utestängda hela natten för att Thomas ska få sova. Så kommer min lilla bebis Pingis studsande upp på mig och jag antar att det är för att säga godmorgon och kela lite som hon brukar. Men ack så fel jag hade. Hon ville istället visa sin uppskattning för min mamma genom att.... pissa på mitt täcke.
Jag tror knappast att hon gör om det.

Jag ska ner i tvättstugan nu och hänga upp duntäcken och sängkläder på tork.
Skitkatt.

2009-05-07 @ 19:22:51 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lille katt....

Så har vi varit iväg till Strömsholm för att få reda på vad det är för fel på Snörets bajs. Om det är nått fel på Snörets bajs dvs.
Imorse kastade jag in honom i sovrummet med en skål mat och en kattlåda för att tvinga honom att göra nr 2 så att jag visste vems bajs det var jag skickade iväg till labbet. Han satt där i 5 h innan han gjorde det han skulle. Och när han väl gjort det han skulle fick jag inte in hela i burken. Och när jag väl portionerat upp den och lagt in den i burken så visste inte jag vart jag skulle lägga den tills vi kunde åka iväg med den. Det finns lixom inte naturliga platser i ett hem för glasburkar med kattbajs. Den fick till sist ligga på papperskorgen i badrummet. Underbart.

Det var ganska svårt att ta blodprov på honom också. Jag fick hålla i honom med alla mina krafter och sjunga för honom till slöterslans stora förtjusning. Vad hon inte visste var att jag var väl uppsjungen för det enda som fungerar när Snöter börjar få panik i bilen är (tydligen) att sjunga "lille katt" och "jag drömde i natt att jag hade en katt".... Efter 300 varv på varje melodi var jag ganska trött på det hela.
Men nu har iaf Snöret lämnat både blod- och avföringsprov för analys, så får vi se sen om de kommer på vad det är för fel på honom. Om det är något fysiskt fel alls, han kan ju bara vara knäpp i huvet och äta morötter, gurka, lök och servett för att han tycker att det är kul. Och skrika efter mat fastän han precis ätit, bara för att han är uttråkad... det hade varit tråkigt. Men det är ju ännu tråkigare om han verkligen har något fel.... jaja, vi får väl se..

...."lille".... katt?

2009-05-06 @ 17:28:26 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

kyldis

Jaha, så skulle jag igår sätta igång med träningen igen eftersom folk tror att jag är gravid....
Och vaknar upp med en riktigt tråkig förkylning. I morse kändes det som att tåget kört över mig och jag bara nyser och nyser. Bläääää!
Tänkte att jag skulle ta tempen för att se om jag har feber (vilket jag aldrig har) och temperaturen stannade på *tadaaa* 36,3.... BAH? Jag håller på att kallna, snart är jag död. Typiskt.

2009-05-06 @ 09:55:45 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ha-ha, nu har jag gjort det igen....

http://www.youtube.com/watch?v=0x02lymFSx8&feature=related

...jag har vart´ dum mot mig själv.
Jag e så bra på sånt´....

Eller hur?

Att gå ut med en hund rensar skallen.
Och jag tror att jag är inne i nån form av självreflektionsperiod igen. Det hela började (som man kan läsa i tidigare inlägg) med att en vän sa att han inte alls kunde förstå varför folk uppfattar mig som kaxig och arrogant. Själva uttalandet var inte nått speciellt, det var mer min reaktion jag reagerade på. Jag blev skitpaff och var tvungen att fundera på mig egen självbild, och allt vad det innebär.

Och igår träffade jag på en bekant på högskolan som jag inte träffat på ett bra tag, sen innan Ystad iaf. Och han trodde att jag var gravid! Han frågade till och med två gånger bara för att försäkra sig om ifall jag var gravid eller bara "lite rultig" som han sen uttryckte det. Men istället för att visa att jag blev förnärmad så gjorde jag allt för att släta över det för att HAN inte skulle tycka att det var jobbigt, för att HAN inte skulle känna sig bortgjord. "Nä, jag tar inte illa upp, det är en helt rimlig slutsats när man träffar en ung tjej som är nygift och har gått upp i vikt" blablabla.... SKITSNACK! Jag tog jätteilla vid mig och gick hem och kollade mig i spegeln och skrek till Thomas: Jag är TJOCK! Jag måste banta! Sen satt jag och petade i maten och kom fram till att lite anorexia skulle sitta fint.
Och så sätter den där gamla "jag är värdelös"-filmen igång inne i huvet. Jag vet inte om alla har en sån, men jag har det iaf. Längst in i mitt medvetande har jag en ond och grym bandspelare som enbart spelar in situationer där jag gör bort mig, säger något dumt, låter känslorna ta överhand, tar dumma beslut, blir för full, är nervös och pinsam osv. Det lilla bandet ligger sen gömt längst in i ett stökigt och dammigt skåp till höger om hypofysen och skräpar, fram tills någonting jobbigt händer. Då sätter den förbannade bandspelaren igång bandet och kör det om och om och om och om igen tills jag tror att jag ska bli tokig! Hela kvällen och hela natten spelades det om och om igen. Ur alla möjliga vinklar och hastigheter.

Varför låtsas jag vara så förbannat hårdhudad hela tiden? Varför ska jag låtsas som att saker folk säger inte har någon inverkan på mig? Varför låter jag folk tro att jag bara kan ta och ta utan att det gör ont? Och sen när jag tagit så mycket att jag inte står ut så sprängs jag och tar ut det på dem. Men egentligen är det ju inte deras fel. Det är de som säger och gör saker, men det är ju jag som aldrig säger ifrån, som garvar med och som driver på det hela till och med. Låtsas som att jag tycker att det är skitkul att alltid vara hackkyckling. Att det är helt ok att vara den som man får driva med och göra narr av. Vara "den där Frida" som är så knäpp och konstig.
Så blir vi osams, och saker sägs i stundens hetta som den andre kanske kan komma över lätt eftersom det inte var någon substans bakom orden. Men de får en prydlig plats på mitt band, med en liten guldram runt för att riktigt etsas fast. Så kanske man försöker gå vidare och det fungerar en stund, men bara fram tills bandet börjar snurra igen, runt runt, runt och jag spelar upp hur värdelös jag är, hur jag inte lyssnar, hur jag inte förstår, hur jag tror att jag är bättre, hur arrogant jag är, hur fult jag uttrycker mig, hur kaxig jag är, hur elak jag kan vara, hur dålig kompis jag är.....
Och jag KAN inte gå vidare och bara radera ett avsnitt ur mitt band utan att få reda ut det först. Jag kan inte låtsas som att allt är som förut igen. För då bildas den där förbaskade självbilden jag har lagt mig till med, där jag ser på mig själv som en arrogant jävel utan att jag tänker på det.
För när logiken väcks till liv och jag funderar på det så är jag ganska omtänksam. Jag ställer upp på dem som behöver mig, jag tänker på mina vänner, jag uppskattar folks initaitiv, jag är positiv och glad och försöker se det mesta från den ljusa sidan, jag hittar på saker, jag bjuder till, jag köper små presenter, jag stöttar dem som behöver stöd, jag är glad för dem som är glada... Men logiken är ju så förbaskat långsam, det andra hinner oftast fram först!

Jag är så dum mot mig själv...
Eller hur?

2009-05-05 @ 14:26:21 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()