lillfridan

... men varför måste det alltid vara jag som tar första steget till att bli "sams"? Förra gången jag var osams med en vän så skrev jag att ´du får tycka hur som hellst och du får säga vad som hellst men du måste bestämma dig om du vill att vi ska vara vänner eller inte. Du behöver inte bestämma dig nu, men du måste bestämma dig. Tala sen om för mig vad du har kommit fram till´
Det hela slutade med att jag tog kontakt till slut ändå.

Den här gången tänker jag inte göra det. Ja, det är barnsligt som fan, och det går helt emot alla mina övertygelser såsom `vill du ha rätt eller vill du vara lycklig?` men jag tänker inte göra det den här gången. För jag har inte gjort någonting fel. Jag tyckte bara att vi inte ver redo för att gå ut och dansa och dricka vin, utan att vi istället borde sitta ner  med varsinn kopp kaffe och prata igenom allt skit och komma fram till hur vi ville ha det innen vi gick vidare till att bli kompisar igen. Men det dög tydligen inte. Det enda som gällde var visst att låtsas som att allt var bra och som att ingenting någonsin hänt? Jag har haft nog med sånt i mitt liv.
Hör av dig när du vet hur du känner så att vi kan snacka om allt. Innan dess så klarar jag mig nog bäst utan massa skitsnack. För när jag säger "jag älskar dig" så menar jag det banne mig!