Fjollungar!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4296351.ab
Med risk för att låta som en gammal kärring och kanske också få andras åsikter slängda på mig så måste jag få utbrotta mig lite:
Vad fan är det för fel på folk idag? Ska man inte tåla någonting? Man blir "utbränd" på sitt första sommarjobb, lägger in sig på psyket när första pojk-/flickvännen gör slut och man anmäler sin skola för att de frågade barnen vilka de hellst vill gå i samma klass med?? Hur fan ska de klara livet när de inte ens klarar av att alla inte vill vara allas bästis? Är det inte respektfullt av vuxna att låta barn ha en åsikt? Nej, då måste man skärpa tonen så att ingen blir "kräääänkt". Under hela livet kommer man att få utstå sådant som man ser som orättvist så det gäller att välja sina fajter och få lite skinn på näsan! Man kan för fan inte springa till tidningar åt höger och vänster så fort någonting inte går precis som man själv vill.
För ett par år sedan åkte en kille i Västerås fast för att han åkte cross på trotoaren, full och med en passagerare. Istället för att acceptera att det han gjort var dumt så anmälde hans mamma poliserna för misshandel, de kontaktade VLT och aftonbladet och påstod att han blivit slagen och fått vara utan sina mediciner som han behövde för sina mycket allvarliga sjukdomar. Jag råkade arbeta mitt emot hans hem och hela grannskapet vet mycket väl att han har kört både bli och cross olagligt under lång tid, inte alls har de sjukdomarna han påstod och att hans kära mamma är mycket glad i att få uppmärksamhet av alla de slag. Men det är ju bra att han inte behöver ta ansvar för sina handlingar och d¨inte heller behöver ta ansvar för dem. Istället kan han skylla på att polisen "kräääänkte" honom, ojojoj....
Lärare är så jävla rädda för att "kränka" någon att de knapp vågar säga till stökiga elever och istället flyttar hela klasser från en skola till en annan bara för att få den utbildning de har rätt till. Förskollärare är så rädda för att "krääänka" barnens föräldrar att de sällan eller aldrig anmäler misstanke om dåliga förhållanden i hemmet. Och nu ska man vara rädd för att "kräääänka" någon så att barnen inte längre får ha åsikter om vem de hellst vill gå i samma klass med och vem de hellst vill slippa? När jag gick i lågstadiet (för sisådär 17 år sen) fick jag samma fråga, precis som alla andra i den skolan och det var aldrig några problem. Vi fick säga vilka två vi villa gå med och vilja vi inte kom så bra överens med, så sattes klasserna ihop på bästa sätt, helt smärtfritt och utan att någon blev "krääääänkt". Men det är klart, idag kan man fan inte ens fisa utan att någon känner sig utpekad, hånad, utbränd eller kränkt. Fan, skaffa lite skinn på näsan och ryck upp er!
Med risk för att låta som en gammal kärring och kanske också få andras åsikter slängda på mig så måste jag få utbrotta mig lite:
Vad fan är det för fel på folk idag? Ska man inte tåla någonting? Man blir "utbränd" på sitt första sommarjobb, lägger in sig på psyket när första pojk-/flickvännen gör slut och man anmäler sin skola för att de frågade barnen vilka de hellst vill gå i samma klass med?? Hur fan ska de klara livet när de inte ens klarar av att alla inte vill vara allas bästis? Är det inte respektfullt av vuxna att låta barn ha en åsikt? Nej, då måste man skärpa tonen så att ingen blir "kräääänkt". Under hela livet kommer man att få utstå sådant som man ser som orättvist så det gäller att välja sina fajter och få lite skinn på näsan! Man kan för fan inte springa till tidningar åt höger och vänster så fort någonting inte går precis som man själv vill.
För ett par år sedan åkte en kille i Västerås fast för att han åkte cross på trotoaren, full och med en passagerare. Istället för att acceptera att det han gjort var dumt så anmälde hans mamma poliserna för misshandel, de kontaktade VLT och aftonbladet och påstod att han blivit slagen och fått vara utan sina mediciner som han behövde för sina mycket allvarliga sjukdomar. Jag råkade arbeta mitt emot hans hem och hela grannskapet vet mycket väl att han har kört både bli och cross olagligt under lång tid, inte alls har de sjukdomarna han påstod och att hans kära mamma är mycket glad i att få uppmärksamhet av alla de slag. Men det är ju bra att han inte behöver ta ansvar för sina handlingar och d¨inte heller behöver ta ansvar för dem. Istället kan han skylla på att polisen "kräääänkte" honom, ojojoj....
Lärare är så jävla rädda för att "kränka" någon att de knapp vågar säga till stökiga elever och istället flyttar hela klasser från en skola till en annan bara för att få den utbildning de har rätt till. Förskollärare är så rädda för att "krääänka" barnens föräldrar att de sällan eller aldrig anmäler misstanke om dåliga förhållanden i hemmet. Och nu ska man vara rädd för att "kräääänka" någon så att barnen inte längre får ha åsikter om vem de hellst vill gå i samma klass med och vem de hellst vill slippa? När jag gick i lågstadiet (för sisådär 17 år sen) fick jag samma fråga, precis som alla andra i den skolan och det var aldrig några problem. Vi fick säga vilka två vi villa gå med och vilja vi inte kom så bra överens med, så sattes klasserna ihop på bästa sätt, helt smärtfritt och utan att någon blev "krääääänkt". Men det är klart, idag kan man fan inte ens fisa utan att någon känner sig utpekad, hånad, utbränd eller kränkt. Fan, skaffa lite skinn på näsan och ryck upp er!
Inga "what could have been"
Jag fick en lite uppenbarelse när jag körde hem från jobbet i går natt i regnet. Mitt liv, hur än andra uppfattar det, är precis så som jag vill ha det. Allt jag har gjort och alla belsut jag har tagit eller fått tagna åt mig är jag tillfreds med. Jag gillar platsen jag befinner mig på och jag har ingen ånger för någonting. Det kändes konstigt på något vis, för jag har alltid ältat någonting, gått upp totalt i vad som kunde ha blivit och vilka vägar jag aldrig tog. Men nu är jag nöjd med allt som mitt liv är och allt som j ag själv är. Folk som har försvunnit ut ur mitt liv har ändå inte varit bra för mig, så där finns det ingenting att ångra. Pojkvänner jag haft har lämnats eller lämnat av en anledning och dem jag verkligen älskat finns fortfarande kvar, som ett spöke hängande över axeln med det de behöver lära mig, eller som en mycket god och pålitlig vän. Andra vägar kommer det alltid att finnas, men om jag tagit någon annan väg än dem jag tagit hade jag aldrig funnit min Thomas som är det viktigaste och dyraste jag har. Det finns inga "what could have been" och det finns ingen sorg över vad som aldrig komma skall, bara förväntan inför det som är på gång och det som planeras härnäst. Mina demoner är döda och nu finns framtiden i dess ställe. Och vad roligt det kommer att bli!
En annan underlig sak jag upptäckt med mig själv är att det enda som oroar mig i händelse att jag och Thomas skulle bli påkörda av en lastbil är vem som skulle ta hand om kissarna. Är det normalt?
En annan underlig sak jag upptäckt med mig själv är att det enda som oroar mig i händelse att jag och Thomas skulle bli påkörda av en lastbil är vem som skulle ta hand om kissarna. Är det normalt?
Jag har så tråkigt!!!
Jag kommer bli lådvinsalkis bara för att jag inte har något bättre för mig. Och halva mitt liv ligger uta på tradera bara för att jag ska ha råd att köpa mer vin. Näe, kanske inte. Men för att jag ska köpa mjölk iaf.
Fy fan.
Fy fan.
Kartongfisk!
Stephen Kings "Desperation"... Massa döingar, massa spindlar, ormar och en och annan zombie. Och en förbaskat massa snack om Gud. Men jag kan ta det, det är OK att ha med Gud i en skräckfilm. Men något som inte är ok är att ge en av de stora rollerna till Shane Haboucha, det jävla vaxnyllet. Jag köper att Gud talar till nån genom en gammal film i en övergiven biograf. Jag accepterar att TAK har hoppat in i poliskonstapeln och dödar folk åt höger och vänster. Men den där ungen som verkar tro att skådespeleri innebär att stå och se helt blankstruken ut och kippa med munnen som en fisk, honom klarar jag inte av! "Oj, nu är jag rädd, bäst jag öpnnar och stänger munnen några gånger" "Ooooh, nu är jag arg, bäst jag öppnar och stänger munnen några gånger!".... Och hans ansikte ändrar aldrig uttryck! Han står och ser ut som om han har fått botox! Det skulle vara mer känsla om man ställde dit en kartong i hans ställe, en kartong med fiskmun så den kan kippa lite då och då. Tvi fan!
Pengarna slut?
Jeeeha, nu har gymmets autogiro tagit mina pengar så resten av månaden ska jag klara mig på de slantar jag kan skrapa ihop genom tradera. Nåväl, julen slog hårt i år helt enkelt.Om ni vill träffa mig, leta hemma vid datorn där jag desperat sitter och lägger ut annonser på gamla skor och väskor som jag letat fram längst bak i garderoben. Det är tur att man har samlat på sig genom åren, 30 väskor och 20 bälten.... Fy fan...
Highs and lows in Skåne
Helgen började på Karlaby Kro, mitt ut i ingenstans i skåne. Karlaby kro är något som jag ska rekommendera ALLA att åka till. Karlaby kro är en oas på åkern. Karlaby kro är guldkanten på skåne. Så om ni ska neråt och bo på hotell, ta en av deras paketerbjudanden och njuuuuut! Det var en mycket positiv överraskning att finna ett mysigt rum, god mat, otroligt bra vin, massage och ett fantastiskt poolrum med bastu som vi för övrigt hade helt för oss själva på kvällen innan läggdags. Och frukostbuffén var sådär lagom som det ska vara. Överlag var det en känsla av personlig servise som gjorde att det blev en upplevelse. Det kändes som att det var ett litet ställe med få gäster, trots att det var ganska många som bodde där. Men vad är det med gubbar och tanter när de fått i sig lite att dricka, som gör att de tror att de är ensamma i världen och kan härja och stojja utanför rummen? Men de var å andra sidan ganska "trötta" på morgonen, så vi slapp dem till frukost.
LillFridan i vatten, MYS!
LillFridan i sängen, MYSIGARE!
Och sen var det dags för invigningen av Stinas nya studio, för alla som varit med och hjälpt henne med allt. Och så vi förståss.... Det var mycket champagne, mycket smörgåstårta och många orber. Jag tackar Stina än en gång för en trevlig kväll!
En bit av studion. Och en rumpa.
Smörgåstårta!!!! (och en sniiigg Virre)
Kvällens värdinna. Och..... Lasse (?)
Fullt och tatuerat soffan: Virre, Jocke och Fredarp.
Min heta man och Jocke!
Och Fjida hon e tlööött! Och i sammanhanget väldigt otatuerad.
Lågpunkten på hela alltet var dock resan hem: Vi började med att stanna på Fars hatt som ligger två mil utanför Ystad vid väg E65. Vi såg att de hade brunch när vi bodde i Ystad, så nu tänkte vi passa på att testa. Det var väl en helt ok brunch, men inte alls i samma klass som hemma på stadshotellet som jag är van vid. De tog nästan 200 spänn per skalle och när vi skulle betala visade det sig att de tog extra betalt för drickan till! Det var så jävla dåligt, så dit rekommenderar jag INGEN att åka, fy fan! Sen började det regna, och sen kom dimman. Jag ser ingenting i mörkret, så jag höll på att dö när Thomas susade fram i 110 km /h. Om jag hade varit ensam i bilen så hade jkag stannat och bott på hotell över natten för det var så förbaskat snusigt att åka utan att se vägen framför sig. Huvva!
Men nu är vi iaf hemma igen och det är fint det oxå!
LillFridan i vatten, MYS! LillFridan i sängen, MYSIGARE!Och sen var det dags för invigningen av Stinas nya studio, för alla som varit med och hjälpt henne med allt. Och så vi förståss.... Det var mycket champagne, mycket smörgåstårta och många orber. Jag tackar Stina än en gång för en trevlig kväll!
En bit av studion. Och en rumpa. Smörgåstårta!!!! (och en sniiigg Virre) Kvällens värdinna. Och..... Lasse (?) Fullt och tatuerat soffan: Virre, Jocke och Fredarp. Min heta man och Jocke! Och Fjida hon e tlööött! Och i sammanhanget väldigt otatuerad. Lågpunkten på hela alltet var dock resan hem: Vi började med att stanna på Fars hatt som ligger två mil utanför Ystad vid väg E65. Vi såg att de hade brunch när vi bodde i Ystad, så nu tänkte vi passa på att testa. Det var väl en helt ok brunch, men inte alls i samma klass som hemma på stadshotellet som jag är van vid. De tog nästan 200 spänn per skalle och när vi skulle betala visade det sig att de tog extra betalt för drickan till! Det var så jävla dåligt, så dit rekommenderar jag INGEN att åka, fy fan! Sen började det regna, och sen kom dimman. Jag ser ingenting i mörkret, så jag höll på att dö när Thomas susade fram i 110 km /h. Om jag hade varit ensam i bilen så hade jkag stannat och bott på hotell över natten för det var så förbaskat snusigt att åka utan att se vägen framför sig. Huvva!
Men nu är vi iaf hemma igen och det är fint det oxå!
Sista detoxen?
Ooooooh SÅ DÅLIGT JAG MÅDDE sista dagen av detox, och om möjligt ännu sämre dagen efter! Jag var helt skakig och illamående och hade så ont i magen hela natten och fick knappt sova alls. Morgonen efter trodde jag att jag skulle dö. Proppade i mig macka och drack mjölk tills jag blev folk igen. Det här var helt klart den värsta reaktionen jag någonsin fått på en detox och jag blev mäkta avskräckt. Men men, kanske jag glömmer och går vidare och kan ta en till detox om ett år eller så. -3 kg stannade det hela på, men jag har gått upp ett igen efteråt, men så är det alltid.
Phu, nu är det slut iaf!
Phu, nu är det slut iaf!
Buljongförken.
Så jag och min man ligger i soffan och myser, slåtittar lite på tv. Hans tabletter är slut så han har druckit lite öl för att få sova (vad ska man göra när man har ständig värk varje jävla vaken minut?) och vi mår sådär bra som man kan göra tillsammans. Plötsligt vänder sig Thomas mot mig och säger med dov röst, just det som alla flickor vill höra:
"HA! Du luktar ju som en hel soppa!"
Jaaa... Jag bar börjat lukta grönsaksbuljong igen. Och tydligen ganska mycket. Men jag känner det inte eftersom jag bor i mig. Men jag tror att det är dags att ta en dush igen iaf...
"oh, älskling... Du luktar Knorr"
"HA! Du luktar ju som en hel soppa!"
Jaaa... Jag bar börjat lukta grönsaksbuljong igen. Och tydligen ganska mycket. Men jag känner det inte eftersom jag bor i mig. Men jag tror att det är dags att ta en dush igen iaf...
"oh, älskling... Du luktar Knorr"Sötnos...
Snöret är, som alla vet, en mycket hungrig katt. Veterinären tittade på vågen och sa: "Ja... 6,4 kg är ju liiite mycket".... Så han bantar ständigt, äter bantningsfoder och ska hålla vikten nere på så sätt är tanken. Men eftersom vi har två katter till så äter han sin egen mat och sen äter han deras om han får chansen. Numera står matskålarna inlåsta i skafferiet och de tas fram ca 4 ggr / dag då någon av oss får hålla uppsikt över dem medan de äter. När Fjant och Kotte ätit klart så ställer vi in alla tre skålar igen, och Snöret gråter varje gång och bedyrar att han aldrig ska ta deras mat igen, bara vi låter honom äta upp. Men så klart, så fort vi vänder ryggen till så är han där. Och han är inte bara på deras mat, oh nej. Han äter senap, gurka, jordgubbar, lök, slickar ur stekpannor och hoppar in i diskmaskinen för att hitta rester. Det har till och med gått så långt att vi fått sätta en gummisnodd på skåpluckorna så att han inte kommer in i soppåsen på nätterna. Ibland får han lite gott om han varit snäll, så som alla förtjänar att ha det. Men oftast lyckas han komma åt nått smaskigt ändå. Som när mamma har ätit och ställt tallriken på bordet och sen går ut i ett annat rum några minuter, då är han där snabb som en vässla. För ett par dagar sen var han dock lite för snabb för sitt eget bästa och tog en upptäcsfärd, inte bara på mammas tallrik, utan även i närheten av de tända blockljusen som stod på bordet. detta lilla missöde kan nu skådas på hans svedda och krulliga ögonbryn som pryder hans annars mycket söta ansikte. Medföljande doft av svedd katt satt i väggarna nån timme. Det är för mycket att hoppas på att han lär sig något av detta, Snörets hjärnkapacitet tar slut när magen kurrar, vilket den gör för det mesta. 
Nu börjar det vända!
Dag 6 på dieten och det börjar äntligen kännas bra igen. Kroppen är inte lika seg, magen fungerar som den ska och ingen huvudvärk. Energin är kanske inte på topp, men jag har haft tillräckligt för att ta mig till gymmet två gånger iaf. Jag har luktat grönsaksbuljong i händerna (jag gör det varje gång jag detoxar... skumt) ett par dagar, men det verkar också ha försvunnit. Liksom 2,5 kg, vilka vi inte sörjer.
Fanskap och drömmar om en fredagkväll
Idag vaknade jag av att Snöret klättrade upp på min bröstkorg (6 kg katt känns) och satte tassen i ansiktet på mig och sa: Vakna mamma, jag vill gosas!
Mamma var dock inte lika intresserad av det då hon inte kom hem från jobbet förrän kl 02.30 den morgonen. När jag väl lyckades lyfta mig själv ur sängen kändes det som att mina blodådror var fyllda av tjockflytande sirap och att alla mina lemmar var nedtyngda av bly. Hela kroppen var i uppror och jag ville bara ofinnas. Efter mycket bråkande med mig själv så gick jag till sist till gymmet och tränade för första gången den här veckan. Jag måste skärpa mig, men det är svårare att komma iväg när man måste gå ensam och det måste jag eftersom Thomas händer är i fullt uppror och inte låter honom vare sig sova eller jobba som han ska. Efter gymmet unnande jag mig ett långt bad till min Ystad-skiva och jag lät musiken fylla upp allt det jobbiga som finns i min kropp och mitt huvud just nu. Och i morgon är det fredag. Thomas jobbar kväll och jag jobbar ännu senare kväll. Jag vet inte när vi hade en mysig fredagkväll ihop sist, men jag vet att vi kommer ha en nästa fredag. Men morgondagen spenderas återigen på skilda håll. Men för er andra så kan jag rekommendera en bra fil och ett bra vin:
En skön skräckfim med lagom dos kryp och lagom dos twist. Helt i min smak, och det är ganska ovanligt nuförtigen. Allt man får tag i är annars dåligt genomtänkta skräckisar som börjar med att ett gäng heta tonnåringar kommer bort i öknen eller skogen eller en öde ö....
Vinñas del vero, ett spännande ekologiskt rödvin som kanske kräver en matbit till - och äta måste man ju, inte sant?
Så där har ni er fredagkväll. Själv ska jag fortsätta äta kaninmat veckan ut och halva nästa vecka, så för mig blir det inget sånt alls. Idag försökte jag pilla i mig en mango- och vitkålssallad, men det fungerade inte så bra. Snöret var dock där när jag satt vid datorn och knaprade på några vitkålsbitar. Den katten har seriösa ätstörningar.
Mamma var dock inte lika intresserad av det då hon inte kom hem från jobbet förrän kl 02.30 den morgonen. När jag väl lyckades lyfta mig själv ur sängen kändes det som att mina blodådror var fyllda av tjockflytande sirap och att alla mina lemmar var nedtyngda av bly. Hela kroppen var i uppror och jag ville bara ofinnas. Efter mycket bråkande med mig själv så gick jag till sist till gymmet och tränade för första gången den här veckan. Jag måste skärpa mig, men det är svårare att komma iväg när man måste gå ensam och det måste jag eftersom Thomas händer är i fullt uppror och inte låter honom vare sig sova eller jobba som han ska. Efter gymmet unnande jag mig ett långt bad till min Ystad-skiva och jag lät musiken fylla upp allt det jobbiga som finns i min kropp och mitt huvud just nu. Och i morgon är det fredag. Thomas jobbar kväll och jag jobbar ännu senare kväll. Jag vet inte när vi hade en mysig fredagkväll ihop sist, men jag vet att vi kommer ha en nästa fredag. Men morgondagen spenderas återigen på skilda håll. Men för er andra så kan jag rekommendera en bra fil och ett bra vin:
En skön skräckfim med lagom dos kryp och lagom dos twist. Helt i min smak, och det är ganska ovanligt nuförtigen. Allt man får tag i är annars dåligt genomtänkta skräckisar som börjar med att ett gäng heta tonnåringar kommer bort i öknen eller skogen eller en öde ö.... Vinñas del vero, ett spännande ekologiskt rödvin som kanske kräver en matbit till - och äta måste man ju, inte sant?Så där har ni er fredagkväll. Själv ska jag fortsätta äta kaninmat veckan ut och halva nästa vecka, så för mig blir det inget sånt alls. Idag försökte jag pilla i mig en mango- och vitkålssallad, men det fungerade inte så bra. Snöret var dock där när jag satt vid datorn och knaprade på några vitkålsbitar. Den katten har seriösa ätstörningar.
Dö gifter!
Igår eftermiddag började detoxen visa sitt fula tryne för mig. Huvudvärk. Förbaskat irriterande och seg huvudvärk som vägrade släppa sitt grepp om min stackars skalle. Strax efter kl 15.00 satta den igång och den håll i sig tills jag gav upp och gick och lade mig kl 22.00. Fy fan, vad det dunkade och hade sig. Det sved bakom ögonen, så som det kan göra när man har grinat ihjäl sig, men utan att jag gråtit alls. Nu är det bara att vänta på att magen ska ge upp och lämna in sin avskedsansökan. Jiha. Bara att intala sig att det snart blir bättre om en dag eller så, sen känner man sig fräsh och fri som en fågel. Men just nu skulle jag kunna döda för en kopp kaffe.
Jaha, dag två
Jag kom på med själv med att vara riktigt puckad idag. Jag lagade den fina maten, idag var det auberginegratäng. God tomatsås med lök, balsamvinäger och krossade tomater, skivad aubergine, stora vita bönor, soltorkade tomater, basilika och fetaost. Jag lade upp på tallriken och tänkte: "Hmm, man kanske ska ha lite grönsaker i det här så att man får i sig lite nyttigt också?".... Mmm, för maten på tallriken besod ju inte till 90% av GRÖNSAKER?? man är så jäkla inne i att käka korv- och makaronilåda att man inte ens inser att man äter en jävla massa grönsaker, bara för att de är i en gratängform. I kväll så ska jag tugga i mig quinoasallad med broccoli... Mums mums, tror jag. Men först ska jag iväg till gymmet och yoga lite, lagom ansträngning för en kropp som skurit ner på maten.
Jag har ångest. Helt mitt eget fel, för jag har ångset för att jag inte pluggar. Den här terminen har jag tagit ledigt från skolan för att komma ikapp och bli klar med ett par uppsatser som jag har liggande. Gör jag dem? Nej. Får jag ångest då? Ja. Och det är logiskt? Nej.
Så jag ligger vaken på kvällarna och får hjärtklappning för att jag int egör någontingt, men när jag är vaken försöker jag komma på en massa borttförklaringar till varför jag inte behöver ta tag i allt idag. Idiot. *suck*
Jag har ångest. Helt mitt eget fel, för jag har ångset för att jag inte pluggar. Den här terminen har jag tagit ledigt från skolan för att komma ikapp och bli klar med ett par uppsatser som jag har liggande. Gör jag dem? Nej. Får jag ångest då? Ja. Och det är logiskt? Nej.
Så jag ligger vaken på kvällarna och får hjärtklappning för att jag int egör någontingt, men när jag är vaken försöker jag komma på en massa borttförklaringar till varför jag inte behöver ta tag i allt idag. Idiot. *suck*
Dag ett av min detox-kur
Jag har en liten vana att köra en 10 dagars detox-diet lite då och då, när det känns som kroppen är full av kemikalier och midjemåttet blivit lite väl brett. Så nu är det då dags igen lagom efter jul, så kommer jag förhoppningsvis vara fräsh när det är dags att åka till Ystad nästa helg. Så idag var jag uppe med tuppen (nja, nu ljuger jag, men ändå) och drack varmt citronvatten med krossade linfrön och stampade sen runt ett par kvarter för att riktigt chocka kroppen. Sen hackad apelsin med turkisk yoghurt innan jag for iväg till jobbet. Till lunch fick det bli en detox-variant av en grekisk sallad, så det var väl mest... sallad. Ok ok, det var lite fetaost i också, så helt synd är det inte om mig. Framåt kvällen nu så vankas det asiatisk wok med råris, dock minus bambuskott, böngroddar, tofu och koriander. Inte så jävla mycket innehåll kvar dvs ;).
Själva poängen med den sortens detox jag pysslar med är ju att rensa ur kroppen på slaggprodukter och kemikalier så gott det går, så det är ganska viktigt att köpa ekologiskt, inte dricka kaffe eller äta värktabletter. Och jag brukar alltid få munsår, blemmor och en protesterande mage de första fem dagarna, så NÅGONTING händer ju i alla fall. Och av någon anledning blir jag alltid sugen på.... fiskpinnar?!
Jag sa hejdå till det syndiga livet igår på chois garden med en kinesisk middag för två, bestående av kyckling- och champinjonsoppa, kyckling med cashewnötter, friterade räkor med sötsur sås (varför tar de aldrig bort tarmen ur räkorna innan de friteras??) och en fantastisk oxfilé. Alltihopa avslutades med ett kinesiskt thé. Både jag och Thomas var ypperligt nöjda. Hela kalaset för 156 kr /person. Försök få en fyra rättersmiddag med kaffe eller thé efteråt på en svensk restaurang för det priset om ni kan! Och bra service! Men igår var igår och idag är idag och jag ska börja koka mitt röris, för det tar nästan en timme att få klart. Följ gärna den här resan, för jag lovar att jag inte alls är speciellt positiv till det hela om några dagar!
Själva poängen med den sortens detox jag pysslar med är ju att rensa ur kroppen på slaggprodukter och kemikalier så gott det går, så det är ganska viktigt att köpa ekologiskt, inte dricka kaffe eller äta värktabletter. Och jag brukar alltid få munsår, blemmor och en protesterande mage de första fem dagarna, så NÅGONTING händer ju i alla fall. Och av någon anledning blir jag alltid sugen på.... fiskpinnar?!
Jag sa hejdå till det syndiga livet igår på chois garden med en kinesisk middag för två, bestående av kyckling- och champinjonsoppa, kyckling med cashewnötter, friterade räkor med sötsur sås (varför tar de aldrig bort tarmen ur räkorna innan de friteras??) och en fantastisk oxfilé. Alltihopa avslutades med ett kinesiskt thé. Både jag och Thomas var ypperligt nöjda. Hela kalaset för 156 kr /person. Försök få en fyra rättersmiddag med kaffe eller thé efteråt på en svensk restaurang för det priset om ni kan! Och bra service! Men igår var igår och idag är idag och jag ska börja koka mitt röris, för det tar nästan en timme att få klart. Följ gärna den här resan, för jag lovar att jag inte alls är speciellt positiv till det hela om några dagar!
Action i city igen
http://www.vlt.se/artikelmall.asp?version=855221
Vi skuttade ner på stan för att hitta en födelsedagspresent till mamma innan gymmet. Och när vi närmar oss punkt så ser jag i rutan hur det blinkar blått och lillhjärnan skriker: "action, action!". Och ja, absolut, när vi kom fram så var där tre polisbilar och ett antal konstaplar som stod och höll koll på fem-sex blekfeta killar som stod mot Lindex vägg och försökte se oberörda ut av den pinsamma situationen. Omkring detta lilla spektakel så stod där självklart ett antal personer som inte kunde låta bli att vrålstirra på dessa killar, utan ett uns skam i kroppen. Ja, de kanske hade gjort någonting jättedumt. Ja, de kanske betedde sig som idioter när de stod där och flabbade och låtsades att de inte brydde sig. Men på sättet som de inte ens vågade flytta på fötterna en centimetar och hur de oupphörligen sökte bekräftelse hos sina kompisar så syndes det ganska väl att de fann det hela ganska obekvämt. Men tanterna och farbröderna stod där likförbannat och pekade och stirrade, en del på andra sidan vägen, men några inte ens ett par meter därifrån, baklagandes över hur dagens ungdom beter sig. Det fick mig att tänka på en berättelse jag hörde om en tjej som inte fattade att teater inte fungerade på samma sätt som en biograf, och hon satt igenom en hel föreställning av Romeo och Julia och bedyrade meds stora ögon högt och tydligt från första raden hur vrålsnygg han som spelade Romeo var, utan att alls förstå att det var henne hela ensabeln uppe på scenen skrattade åt. Men visst, kanske de aldrig gör om det de gjorde sig skyldiga till. Yttrandefrihet och att stå för sina åsikter, det är inget vi kan rekommendera. Fy så dagens ungdom beter sig!
Vi skuttade ner på stan för att hitta en födelsedagspresent till mamma innan gymmet. Och när vi närmar oss punkt så ser jag i rutan hur det blinkar blått och lillhjärnan skriker: "action, action!". Och ja, absolut, när vi kom fram så var där tre polisbilar och ett antal konstaplar som stod och höll koll på fem-sex blekfeta killar som stod mot Lindex vägg och försökte se oberörda ut av den pinsamma situationen. Omkring detta lilla spektakel så stod där självklart ett antal personer som inte kunde låta bli att vrålstirra på dessa killar, utan ett uns skam i kroppen. Ja, de kanske hade gjort någonting jättedumt. Ja, de kanske betedde sig som idioter när de stod där och flabbade och låtsades att de inte brydde sig. Men på sättet som de inte ens vågade flytta på fötterna en centimetar och hur de oupphörligen sökte bekräftelse hos sina kompisar så syndes det ganska väl att de fann det hela ganska obekvämt. Men tanterna och farbröderna stod där likförbannat och pekade och stirrade, en del på andra sidan vägen, men några inte ens ett par meter därifrån, baklagandes över hur dagens ungdom beter sig. Det fick mig att tänka på en berättelse jag hörde om en tjej som inte fattade att teater inte fungerade på samma sätt som en biograf, och hon satt igenom en hel föreställning av Romeo och Julia och bedyrade meds stora ögon högt och tydligt från första raden hur vrålsnygg han som spelade Romeo var, utan att alls förstå att det var henne hela ensabeln uppe på scenen skrattade åt. Men visst, kanske de aldrig gör om det de gjorde sig skyldiga till. Yttrandefrihet och att stå för sina åsikter, det är inget vi kan rekommendera. Fy så dagens ungdom beter sig!
Säg att du är... 16?
Dagens insikt var att nu när det blivit ett nytt år och jag därför är ett år äldre, så kan jag inte längre se under lugg, dreggla lite och väsa fram " Säg att du är femton" när jag ser ett litet bebisfejsat lammkött gå förbi. Istället har det på grund av min stigande ålder blivit hög tid att klämma ut: "säg att du är sexton"... det låter inte alls lika bra, rullar inte på tungan på samma vis. Och det förlorar lite av den perversa undertonen.... Jag ser mig själv när jag kommer åkande i vår blå traktor, förnöjt sjungade till radions toner av "ooops I did it agaiiiin", intet ont anande brumma förbi Carlforsska, utanför vilket en ung, orörd liten sockertopp står och väntar på bussen liklädd höga kängor, svarta byxor, svart jacka i militärsnitt, hängslen och halvrakad skalle med sidoslick. Jag tutar och tjoar högt och ljudligt, vevar ner rutan och skriker hest och gället: "höhöhö, säga att du är fem... sexton!!" Hela min vision går i stöpet!
Trots detta bakslag så slingrade jag mig förnöjt fram genom gymnasieskolans korridorer med ett litet flin på läpparna under dagen. En och annan 16 årig pöjk fick sig en scanning av pervo-tanten bakom rullstolen. Jodå, en och annan liten hårdrockare såg jag, och även nån förvirrad liten manga-nisse. Det är ett lite för nytt fenomen för mig dock, på min tid fanns det inte manga-muppar... Då var det synthare som gällde, med tillhörande diktator-utstyrsel och förvirrade blick mitt i de finniga små ansiktena. Mumma!
Lägger ut lite ögongodis till Huldas stora förtjusning:
Nyårsafton firades i lugn och ro, i goda vänners lag placerade i den nya soffan. Mat, vin, champagne och chips såklart, och en liten liten hallonöl. Ett par till goda vänner ramlade in senare, men eftersom vi är nya på det här med kamera så finns det för detta inga bevis.
Jag kan så klart inte motstå att visa upp mina fiiina små bebisar återigen. Men vem kan trötta på att se dem?
Kotte, Snöret och Fjant.
Snöret hjälper till att äta upp mammas milkshake... Han har väldigt god övertalningsförmåga.... :)
Trots detta bakslag så slingrade jag mig förnöjt fram genom gymnasieskolans korridorer med ett litet flin på läpparna under dagen. En och annan 16 årig pöjk fick sig en scanning av pervo-tanten bakom rullstolen. Jodå, en och annan liten hårdrockare såg jag, och även nån förvirrad liten manga-nisse. Det är ett lite för nytt fenomen för mig dock, på min tid fanns det inte manga-muppar... Då var det synthare som gällde, med tillhörande diktator-utstyrsel och förvirrade blick mitt i de finniga små ansiktena. Mumma!
Lägger ut lite ögongodis till Huldas stora förtjusning:
Nyårsafton firades i lugn och ro, i goda vänners lag placerade i den nya soffan. Mat, vin, champagne och chips såklart, och en liten liten hallonöl. Ett par till goda vänner ramlade in senare, men eftersom vi är nya på det här med kamera så finns det för detta inga bevis. Jag kan så klart inte motstå att visa upp mina fiiina små bebisar återigen. Men vem kan trötta på att se dem?
Kotte, Snöret och Fjant. Snöret hjälper till att äta upp mammas milkshake... Han har väldigt god övertalningsförmåga.... :)Bilder från det hemliga bröllopet
Jag kom på för ett tag sen att det är ytterst få som sett bilder från vår vigsel 2006, alla har bara fått se och höra om vår löftesförnyelse i Skerike kyrka 2007. Det var ju så att vi gifte oss i hemlighet i Grebbestad ett år innan vi officiellt "gifte oss" inför familj och vänner. Så nu lägger jag ut några bilder från den absolut bästa dagen i mitt liv. Allting var perfekt: från att grunda med en öl på tanumstrand, byta om på toaletten på tanums hotell, kissa i buskarna på väg till klippan, vandrarhemmat där vi bodde i källaren hos en tant, maten på Grebys, frukosten på fiket i backen... Det var bara avslappnat, skönt och framför allt VI.
Jag var inte nervös alls - men Thomas var för en gångs skull SKITNERVÖS.
Och så var kontraktet påskrivet.
Drinken satt bra! :D
Jaha... Vad ska vi göra nu då?
Jag var inte nervös alls - men Thomas var för en gångs skull SKITNERVÖS. Och så var kontraktet påskrivet. Drinken satt bra! :D Jaha... Vad ska vi göra nu då?Min pappa!
Som för så många andra små flickor på 4,5 är min pappa min hjälte. Min pappa kan köra bil och sjunga högt, han kan laga mat och ta hem filmer (lagligt så klart). Han kan laga allt som är trasigt och om det inte går att laga kan han köpa nytt. Pappa fixar. För min pappa är det mesta ganska enkelt. Du behöver skjuts? Om han orka, han fixxa. Om inte han orka, han betala taxxi. Är datorn trasig? Han har nog en reservdel i nån garderob som ordar upp det hela. Du behöva kattvakt? Kör hit kattskrället så löser det sig. Det är hans motto: "Det löser sig".
Min pappa är min idol. Min pappa kan man räkna med om man verkligen behöver honom. Det är nog en sådan man de flesta tjejer letar efter hela sina liv: en man som man kan lita på i vått och torrt, men som inte är en toffel för det. Han ställer upp om man måste ha hjälp, men han kommer inte så fort man ropar för det. Han kan lösa de flesta problemen, men han tänker inte sopa trotoaren framför dig. Han finns när det krisar, men han är ingen toffel. Och han pratar aldrig skit om någon! Det är något jag beundrar hos min pappa: oberoende av vad någon har gjort eller hur en person är så pratar min pappa aldrig dåligt om någon. Det enda jag hör honom säga som kan vara negativt är: "Hehe, spånhuvud" när det var någon som verkligen gjort bort sig. Min pappa är bra.
Det sägs ju att flickor som älskar sin pappa söker en man som liknar honom när de växer upp. Thomas är inte lik min pappa alls, förutom just på det område jag just beskrivit: de finns båda där när man behöver dem, men de smörar inte för mig på sin egen bekostnad. Ingen av dem gör någon bara för att jag VILL att de ska göra något, men de hjälper mig när jag behöver dem. Alltid och utan ett ord om återbetalning. Det är mina män, de två männen i mitt liv.
Min pappa är dessutom katt by heart, även om han kanske inte vet det: han är lat och bekväm, egenkär och herre på täppan, precis som jag. Min pappa är helt enkelt bara bäst. Och vi har likadana ögon. 
Jaha 2008....
Då var det över och nu kommer ett nytt år. Vad hände 2008? Vad hanns med? Är jag nöjd eller har bara tiden slösats?
I slutet av januari 2008 flyttade vi till Ystad, jag Thomas, Fjant och BusKotte. Jag installerade mig först och trots att jag bara fick en vecka ensam så var det för mig en upplevelse att helt ensam få upptäcka en ny lägenhet, en ny stad, nya människor. Den känslan jag fick av att själv få spatsera på Ystads gator, ta en kopp kaffe på deras fik och ta hand om mig själv och mina katter kommer bli svår att återskapa. Jag befann mig på en helt ny plats utan någon jag kände och jag fick helt ägna mig åt mina egna tankar. Jag läste teologi och fick lära mig om kristendom, hinduism och buddhism och jag fick nya aha-upplevelser. Jag satt på caféer och läste om kristedonsfeminism och kände mig kulturell. Jag fick jobb på en anstalt och jag köpte min första egna bil och fick börja pendla. Vi köpte en ny familjemedlem, Snöret, från Lund. Jag var i Köpenhamn och jag lärde känna mina bästa vänner ännu lite bättre genom att faktiskt sitta ner och prata med dem över en middag på nån mysig restaurang. Jag gick upp i vikt, mer än jag någonsin gjort. Jag har lärt känna nya männiksor och vunnit vänner. Jag har tatuerat min rygg och läkt ett trasigt hjärta. Vi kom hem till Västerås igen och jag fick ett nytt jobb hos en fantastisk person som jag trivs sjukt bra ihop med och har inga problem att spendera dagarna i dennes hem och sällskap. Jag har kommit ett steg närmare min examen och jag har börjat gå på gym och är nu tillbaka i min gamla storlek och är i bättre form än på länge. Och jag är fortfarande gift och lycklig över att ha denna fantastiska person i mitt liv. Att jag haft sån sjuk tur att förtjäna honom och fått ha honom hela det här året också. Men med risk för att be cheesy: hur mäter man hur bra ett år varit? Vad är viktigast att minnas? Är det resorna man gjort eller sakerna man köpt? Är det festerna man varit på och vilka vänner man kramat? Jag vill minnas alla stunder som Thomas hållt mig i sin famn, hur Fjant känns när hon kurar ihop sig på min mage, lyckan över hur Johanna gång på gång visat vilken riktig vän hon är, hur pappa smekte mig på kinden...
Jag avslutar med en klipp från min favoritmusikal Rent.
Enjoy.
http://se.youtube.com/watch?v=x8iTeDl_Wug&feature=PlayList&p=AD7E30959EEB9414&playnext=1&index=2
525,600 minutes, 525,000 moments so dear. 525,600 minutes - how do you measure,
measure a year? In daylights, in sunsets, in midnights, in cups of coffee. In inches, in miles, in laughter, in strife. In 525,600 minutes - how do you measure a year in the life?
How about love? How about love? How about love? Measure in love. Seasons of love. Seasons of love.
525,600 minutes! 525,000 journeys to plan. 525,600 minutes - how do you measure the life of a woman or man?
In truths that she learned, or in times that he cried. In bridges he burned, or the way that she died.
It's time now to sing out, tho the story never ends let's celebrate remember a year in the life of friends. Remember
the love! Remember the love! Remember the love! Measure in love. Seasons of love! Seasons of love.
I slutet av januari 2008 flyttade vi till Ystad, jag Thomas, Fjant och BusKotte. Jag installerade mig först och trots att jag bara fick en vecka ensam så var det för mig en upplevelse att helt ensam få upptäcka en ny lägenhet, en ny stad, nya människor. Den känslan jag fick av att själv få spatsera på Ystads gator, ta en kopp kaffe på deras fik och ta hand om mig själv och mina katter kommer bli svår att återskapa. Jag befann mig på en helt ny plats utan någon jag kände och jag fick helt ägna mig åt mina egna tankar. Jag läste teologi och fick lära mig om kristendom, hinduism och buddhism och jag fick nya aha-upplevelser. Jag satt på caféer och läste om kristedonsfeminism och kände mig kulturell. Jag fick jobb på en anstalt och jag köpte min första egna bil och fick börja pendla. Vi köpte en ny familjemedlem, Snöret, från Lund. Jag var i Köpenhamn och jag lärde känna mina bästa vänner ännu lite bättre genom att faktiskt sitta ner och prata med dem över en middag på nån mysig restaurang. Jag gick upp i vikt, mer än jag någonsin gjort. Jag har lärt känna nya männiksor och vunnit vänner. Jag har tatuerat min rygg och läkt ett trasigt hjärta. Vi kom hem till Västerås igen och jag fick ett nytt jobb hos en fantastisk person som jag trivs sjukt bra ihop med och har inga problem att spendera dagarna i dennes hem och sällskap. Jag har kommit ett steg närmare min examen och jag har börjat gå på gym och är nu tillbaka i min gamla storlek och är i bättre form än på länge. Och jag är fortfarande gift och lycklig över att ha denna fantastiska person i mitt liv. Att jag haft sån sjuk tur att förtjäna honom och fått ha honom hela det här året också. Men med risk för att be cheesy: hur mäter man hur bra ett år varit? Vad är viktigast att minnas? Är det resorna man gjort eller sakerna man köpt? Är det festerna man varit på och vilka vänner man kramat? Jag vill minnas alla stunder som Thomas hållt mig i sin famn, hur Fjant känns när hon kurar ihop sig på min mage, lyckan över hur Johanna gång på gång visat vilken riktig vän hon är, hur pappa smekte mig på kinden...
Jag avslutar med en klipp från min favoritmusikal Rent.
Enjoy.
http://se.youtube.com/watch?v=x8iTeDl_Wug&feature=PlayList&p=AD7E30959EEB9414&playnext=1&index=2
525,600 minutes, 525,000 moments so dear. 525,600 minutes - how do you measure,
measure a year? In daylights, in sunsets, in midnights, in cups of coffee. In inches, in miles, in laughter, in strife. In 525,600 minutes - how do you measure a year in the life?
How about love? How about love? How about love? Measure in love. Seasons of love. Seasons of love.
525,600 minutes! 525,000 journeys to plan. 525,600 minutes - how do you measure the life of a woman or man?
In truths that she learned, or in times that he cried. In bridges he burned, or the way that she died.
It's time now to sing out, tho the story never ends let's celebrate remember a year in the life of friends. Remember
the love! Remember the love! Remember the love! Measure in love. Seasons of love! Seasons of love.