lillfridan

Jag fick en lite uppenbarelse när jag körde hem från jobbet i går natt i regnet. Mitt liv, hur än andra uppfattar det, är precis så som jag vill ha det. Allt jag har gjort och alla belsut jag har tagit eller fått tagna åt mig är jag tillfreds med. Jag  gillar platsen jag befinner mig på och jag har ingen ånger för någonting. Det kändes konstigt på något vis, för jag har alltid ältat  någonting, gått upp totalt i vad som kunde ha blivit och vilka vägar jag aldrig tog. Men nu är jag nöjd med allt som mitt liv är och allt som j ag själv  är. Folk som har försvunnit ut ur mitt liv har ändå inte varit bra för mig, så där finns det ingenting att ångra. Pojkvänner jag haft har lämnats eller lämnat av en anledning och dem jag verkligen älskat finns fortfarande kvar, som ett spöke hängande över axeln med det de behöver lära mig, eller som en mycket god och pålitlig vän. Andra vägar kommer det alltid att finnas, men om jag tagit någon annan väg än dem jag tagit hade jag aldrig funnit min Thomas som är det viktigaste och dyraste jag har. Det finns inga "what could have been" och det finns ingen sorg över vad som aldrig komma skall, bara förväntan inför det som är på gång och det som planeras härnäst. Mina demoner är döda och nu finns framtiden i dess ställe. Och vad roligt det kommer att bli!

En annan underlig sak jag upptäckt med mig själv är att det enda som oroar mig i händelse att jag och Thomas skulle bli påkörda av en lastbil är vem som skulle ta hand om kissarna. Är det normalt?