Äggskal...
Mitt under pågående semester på Cyperna ställdes livet på ände.
Dagen hade börjat med en lång slummer vid poolen, men varm, stark sol som stekte och förgyllde mitt vita vinterskinn. Vi skulle fortsätta dagen med pannkakor med glass och smält vitchoklad och jordgubbar.
Nypressad citrussaft från träden utanför hotellet var upphällt i ett glas och jag skulle bara smörja in mig med solkräm innan vi gav oss iväg.
Och där var den. Knölen, mitt livs stora K.
Men det är ingen fara, det kan inte vara någon fara. Jag är för ung, har inte det generna, jag är inte i riskgruppen. Jag behöver inte ens oroa mig, för jag vet att jag inte är sjuk. Jag har inte C... det stora C:et som mitt K kan vara tecken på. Aldrig. Och dessutom har jag inte tid med det. Jag har för många planer i mitt liv. Eller har jag verkligen det?
Och plötsligt vände allt som är Frida, alla problem som hållit mig tillbaka, som gjort mitt liv till en stötdämpare för andra. Jag kan inte leva för er längre. Jag måste leva för mig.
Väl hemma var allting plötsligt helt annorlunda än när jag åkte. Alla människor i min närhet som bara varit utfyllnad, nummer i telefonen som man aldrig ringer, människor som man bara umgås med men aldrig pratar med, aldrig riktigt lär känna... Vilken roll utgör de egentligen? De är bara tomma äggskal när man tror att man ska få stekt ägg till sin pyttipanna. De suger ur mig eftersom jag bryr mig om dem, jag vill veta att de mår bra och jag erbjuder allt de behöver, men får ingenting tillbaka. Och sen får man höra sanningen, så fort man vänder ryggen till... Man får veta vad de egentligen säger om en när de tror att man inte lyssnar. Det är slut med SnällFrida. Hon blir bara spottad på i alla fall.
Livet är för kort för att gå omkring och tänka på alla andra. Rädda dig själv innan du försöker ärdda hela världen!
Jag har låtit mig själv bli sårad gång på gång, men själv hellre må skit än riskera att såra någon annan.
"Ursäkta mig, men ni står på min fot... Eller, ja.. Ni kanske mår bra av att står där, så då ska ju inte jag vara den som är den.. Det var ganska dumt av mig att säga till. Det var ju dessutom jag som ställde dit foten från början, då är det ju inte mer än rätt att nu får stå där. Kanske ni vill stå på min andra fot också? Ja, det är ingen fara, bara nu mår bra. Jag tycker bara om att vara till hjälp! Jag kanske till och med kan lägga mig ner så kan du trampa på mig! Ja, det var en bra idé! Sådär ja... vad mysigt vi har nu..."
Fan heller!
Jag gör det jag känner för, och vem bryr sig om du inte gillar det!?
Bryr du dig verkligen om mig så kommer du förstå. Och då kommer jag att bry mig lika mycket tillbaka som jag alltid gjort... Och om inte...
Skönt att bli av med dig!
Dagen hade börjat med en lång slummer vid poolen, men varm, stark sol som stekte och förgyllde mitt vita vinterskinn. Vi skulle fortsätta dagen med pannkakor med glass och smält vitchoklad och jordgubbar.
Nypressad citrussaft från träden utanför hotellet var upphällt i ett glas och jag skulle bara smörja in mig med solkräm innan vi gav oss iväg.
Och där var den. Knölen, mitt livs stora K.
Men det är ingen fara, det kan inte vara någon fara. Jag är för ung, har inte det generna, jag är inte i riskgruppen. Jag behöver inte ens oroa mig, för jag vet att jag inte är sjuk. Jag har inte C... det stora C:et som mitt K kan vara tecken på. Aldrig. Och dessutom har jag inte tid med det. Jag har för många planer i mitt liv. Eller har jag verkligen det?
Och plötsligt vände allt som är Frida, alla problem som hållit mig tillbaka, som gjort mitt liv till en stötdämpare för andra. Jag kan inte leva för er längre. Jag måste leva för mig.
Väl hemma var allting plötsligt helt annorlunda än när jag åkte. Alla människor i min närhet som bara varit utfyllnad, nummer i telefonen som man aldrig ringer, människor som man bara umgås med men aldrig pratar med, aldrig riktigt lär känna... Vilken roll utgör de egentligen? De är bara tomma äggskal när man tror att man ska få stekt ägg till sin pyttipanna. De suger ur mig eftersom jag bryr mig om dem, jag vill veta att de mår bra och jag erbjuder allt de behöver, men får ingenting tillbaka. Och sen får man höra sanningen, så fort man vänder ryggen till... Man får veta vad de egentligen säger om en när de tror att man inte lyssnar. Det är slut med SnällFrida. Hon blir bara spottad på i alla fall.
Livet är för kort för att gå omkring och tänka på alla andra. Rädda dig själv innan du försöker ärdda hela världen!
Jag har låtit mig själv bli sårad gång på gång, men själv hellre må skit än riskera att såra någon annan.
"Ursäkta mig, men ni står på min fot... Eller, ja.. Ni kanske mår bra av att står där, så då ska ju inte jag vara den som är den.. Det var ganska dumt av mig att säga till. Det var ju dessutom jag som ställde dit foten från början, då är det ju inte mer än rätt att nu får stå där. Kanske ni vill stå på min andra fot också? Ja, det är ingen fara, bara nu mår bra. Jag tycker bara om att vara till hjälp! Jag kanske till och med kan lägga mig ner så kan du trampa på mig! Ja, det var en bra idé! Sådär ja... vad mysigt vi har nu..."
Fan heller!
Jag gör det jag känner för, och vem bryr sig om du inte gillar det!?
Bryr du dig verkligen om mig så kommer du förstå. Och då kommer jag att bry mig lika mycket tillbaka som jag alltid gjort... Och om inte...
Skönt att bli av med dig!