Höstmörker
...planer...
Varför kan det aldrig gå lätt och smidigt framåt? Varför kan inte livet öppna sina möjligheter och låta en göra det som känns... bara känns bäst?
Jag försöker så gott jag kan att gå mina egna vägar. Se till mina egna möjligheter. Se till den framtid jag hoppas kunna få. Följa drömmar.
Men att följa drömmar är alltid så mycket svårare än vad det borde vara. Drömmar är flyktiga och när man står mitt i och arbetar för full kapacitet för att uppfylla dem så glömmer man ofta bort varför man drömde om dem från början. Varför man önskade som man gjorde. För jobbet är alltför hårt för att belöningen skall vara värd det.
Käppar i hjulen. Ständigt nya käppar i hjulen.
Jag måste hålla kvar vid min dröm. Jag måste fokusera på min vision och inte låta allt det andra komma ivägen. För hur det än blir så har jag mina prioriteringar klara.
När vintervindarna blåser snåla, när mörkret är tjockt... vill jag veta att jag är där, där jag önskat att få vara.
Flyktiga drömmar på snötäkta marker, nya terränger, öskningar som flyger med virvande isflingor, droppar ned mot hård skare från kalla, vita tappar under taken... Önskningar viskade i varma vindar som äntligen funnit sig fram. Då vill jag finnas i mörkret helt täckt i dun i ett flackande sken från levande eldar, bortfantiserad till andra världar där nya drömmar och önskningar föds.
När fågelsången har tystnat och världen dolts under sitt vita täcke, vill jag byta ut vägens dån mot havens ljud, asfalt mot is, vinter mot lugn, ett uppjagat sinne mot en chans till vila, till kreativitet, till ett glas rött vin i en bar aldrig besökt, en kopp chai aldrig drucken, en knopp aldrig utslagen förr.
Det är en lång väg som ligger framför mig som jag måste klara av ensam. För att komma fram som samma Frida som jag är nu finns några drömmar som måste bli till sanning. För att jag skall överleva måste några önskningar slå in.
Tillsammans med Honom har jag påbörjat mitt liv, jag är nyfödd till en värld jag aldrig levt i förut. Och när höstlöven faller vill jag dansa med honom och låta världen snurra runtomkring. Inte låta det påverka oss. Vad mer kan behövas än den stora kärleken? Den enda kärleken? (Förutom två katter...)
Så tidvis glömmer jag vad drömmen var bra för. Vad det var som gjorde att jag önskade så starkt. Förringar värdet i min förändring, flyser åt allvaret i min röst när jag uttalar förhoppningarna.
Höstlöven låter mig aldrig glömma, aldrig glömma. Isen kan inte få mig att stanna.
Men käppar i hjulen, käppar i hjulen... De kan.
Varför kan det aldrig gå lätt och smidigt framåt? Varför kan inte livet öppna sina möjligheter och låta en göra det som känns... bara känns bäst?
Jag försöker så gott jag kan att gå mina egna vägar. Se till mina egna möjligheter. Se till den framtid jag hoppas kunna få. Följa drömmar.
Men att följa drömmar är alltid så mycket svårare än vad det borde vara. Drömmar är flyktiga och när man står mitt i och arbetar för full kapacitet för att uppfylla dem så glömmer man ofta bort varför man drömde om dem från början. Varför man önskade som man gjorde. För jobbet är alltför hårt för att belöningen skall vara värd det.
Käppar i hjulen. Ständigt nya käppar i hjulen.
Jag måste hålla kvar vid min dröm. Jag måste fokusera på min vision och inte låta allt det andra komma ivägen. För hur det än blir så har jag mina prioriteringar klara.
När vintervindarna blåser snåla, när mörkret är tjockt... vill jag veta att jag är där, där jag önskat att få vara.
Flyktiga drömmar på snötäkta marker, nya terränger, öskningar som flyger med virvande isflingor, droppar ned mot hård skare från kalla, vita tappar under taken... Önskningar viskade i varma vindar som äntligen funnit sig fram. Då vill jag finnas i mörkret helt täckt i dun i ett flackande sken från levande eldar, bortfantiserad till andra världar där nya drömmar och önskningar föds.
När fågelsången har tystnat och världen dolts under sitt vita täcke, vill jag byta ut vägens dån mot havens ljud, asfalt mot is, vinter mot lugn, ett uppjagat sinne mot en chans till vila, till kreativitet, till ett glas rött vin i en bar aldrig besökt, en kopp chai aldrig drucken, en knopp aldrig utslagen förr.
Det är en lång väg som ligger framför mig som jag måste klara av ensam. För att komma fram som samma Frida som jag är nu finns några drömmar som måste bli till sanning. För att jag skall överleva måste några önskningar slå in.
Tillsammans med Honom har jag påbörjat mitt liv, jag är nyfödd till en värld jag aldrig levt i förut. Och när höstlöven faller vill jag dansa med honom och låta världen snurra runtomkring. Inte låta det påverka oss. Vad mer kan behövas än den stora kärleken? Den enda kärleken? (Förutom två katter...)
Så tidvis glömmer jag vad drömmen var bra för. Vad det var som gjorde att jag önskade så starkt. Förringar värdet i min förändring, flyser åt allvaret i min röst när jag uttalar förhoppningarna.
Höstlöven låter mig aldrig glömma, aldrig glömma. Isen kan inte få mig att stanna.
Men käppar i hjulen, käppar i hjulen... De kan.