lillfridan

Dagen till ära stapplade vi ner på stan för att käka och hamnade på Bellmans uteservering i solen. Öl såg gott ut, men eftersom jag ska jobba snart igen så tog jag mig en cola och försökte stirra på den tills den blev till öl, vilket inte funkade så bra. Vi satt och mös i solgasset tills vår lila kramstund blev något ansträngd av en man som kom och satte sig bakom oss och började prata högljutt med sig själv om hur mycket pengar han hade, hur mycket makt han hade, something something om att barnen ska skyddas och something something att han skulle älska med Sabina och alla som försökae kasta  ut dem skulle han kast ut, something, something FBI och CIA, att han skulle få en staty rest över sig när han dör, att hans mamma har gjort för mycket för Västerås, something something att alla skulle supa, och så vidare. Till sist bad personalen honom gå och han gick mot sin cykel, funderade ett tag, gich till Bill och Bobs uteservering och blev visad till ett bord. Där började han prata om FBI och CIA och something something pengar och makt och att alla ska supa och ha kul och something something. Sen blev han artigt avvisad, varpå han gick till sin cykel, funderade lite, gick tillbaka och satte sig på Bill & Bob, blev avvisad, gick till sin cykel, funderade lite och gick sen tillbaka till bellman och ville beställa öl varpå han blev avvisad av två servetriser, en kock och en servitör som gått över från Bill & Bob för att verkligen se till att han försvann. Så han gick till sin cykel, funderade lite.... Sen tog han den till sist och åkte iväg.

Jaa... Det är inte lätt att få någon att prata med i Västerås...

Jag har ont i benen. Jag har fått en muskel på låret ovanför knät som är konstig. Jag har ont i ryggen. Jag är mör fanimig överallt. Nån gång, när jag blir president, ska jag plocka med mig politiker och stadsplanerare på en rullstolstrip genom en storstad och se hur kul de tycker att det är.
"Sååååja lilla politikern! Här kommer vi till en handikappanpassad tunnelbanestation och här skulle vi kunna ta den svarta linjen direkt till vårt mål, MEN det var någon som glömde bygga så att hissen går hela vägen ner så istället får vi lov att åka cirkeln runt hela stan istället! Och för att komma till rätt sida av terminalen måste vi åka upp med hissen, gå ur och över till andra sidan biljettkassan och sen ner med hissen igen för att sen springa till en tredje hiss och åka upp med den! Och här neranför bron finns det jättemånga roliga saker att se, men här har man satt en lååååång stentrappa så här kan vi inte gå! Men om vi går fyra kilometer i en halvcirkel så kommer vi till sist komma till andra sidan och däääär kan vi komma in seddu! Sen får vi ju gå tillbaka samma väg eftersom man inte kommer upp på andra sidan! Och titta häääääär vilken fin pub! men här kommer vi inte in för dörren är för smal! Jag hoppas att ni inte gillar kaffe för det finns inga toaletter som är stora nog här! det finns så klart en handikapptoalett här framme, men den har de lagt på andra våningen! Men så bra, här finns en hiss som man kan avända för att ta sig in i tunnelbanestationen, men den har de satt stängsel runt och stängt igen med kedjor och hänglås! Ingen information finns heller om hur man gör om man skulle behöva hjälp nu när hissen är anstängd! Så tokigt det kan bli! Och titta vad fina saker det finns på andra sidan vägen! Dit kan vi inte gå för det är tre decimeter höga trotoarkanter!!"

Världen är inte gjord för vissa människor helt enkelt.

Jag ska berätta mer om våra äventyr senare. Nu ska jag leta frukost.

I natt låg jag vaken och lyssnade på min makes andetag. Han sov som en liten gris, men jag och Snöret låg sida vid sida och stirrade i taket. Så klart så somnade han till sist i ett rytmiskt hav av Snöretsång, men det överröstade inte grubblet. Och så fick jag plötsligt en uppenbarelse som slog mig hårt i bröstet. Jag är så förbannat trött på att ständigt kämpa! Hela mitt jävla liv har jag kämpat för det ena och det andra. Aldrig slappnat av, alltid jobbat för någonting, stort eller smått. Kämpat för allt ifrån att hitta det perfekta nagellacket till att överleva dagen när allt jag vill göra är att sluta andas. Kämpat för att bibehålla relationer, kämpat med min kropp, kämpat med mitt hem, kämpat med min personlighet, kämpat med ekonomin, skolan, jobbet, framtiden, bröllop, bostad, betyg... Gått upp fullständigt i att finna det finaste duschdraperiet. Kämpat ögonen ur mig för att orka uttrycka mig. För att komma över ett brustet hjärta eller släppa relationer som inte fungerar.
Jag kan inte göra saker och ting lagom. Jag jobbar livet ur mig för det jag för stunden håller på med.

Men jag är så förbannat trött på att kämpa hela jävla tiden. Jag vill slappna av för en gångs skull. Låta saker hända som de händer och falla som de faller.

Så nu ska jag börja kämpa för att sluta kämpa? fan fan fan....

När jag publicerade min förra C-uppsats valde jag att lägga in en sångstrof i början, mest för den konstnärliga frihetens skull. Uppsatsen hette "inifrån den svarta lacbubblan" och handlade om fetishklubbsdeltagares interaktion med varandra och med umvärlden. Det jag kom fram till var att det uppstod en motsägelse i och med att samtidigt ville bli accepterade av sin omväld, OCH separera sig från, och gömma sig för, densamma. Så då tyckte jag att Goo goo dolls textrader:
"I don't want the world to see me,
cause i don't think that they'd understand
when everything's made to be broken,
I just want you to know who I am."
passade bra in i början av uppsatsen.

Nu är det dags att publicera nästa och den handlar om mmasochistern upplevelse av smärta och om hur smärta ibland inte är njutningens antites utan att de istället är i symbios med varandra. Och jag vill så gärna hitta nån text som jag kan lägga in även i denna uppsats, men jag har fått hjärnsläpp!
Det enda jag kommer på är Johnny Cash:
"I hurt myself today
To see if I still feel
I focus on the pain
The only thing that's real"
Men den passar inte. Men min hjärna vägrar gå vidare.

Jag måste ha nått ANNAT! En text, en dikt, ett citat.... *morr*!

HILFE!