lillfridan

Att ta sig från Stansteds flygplats till ett hotell i centrala London kan ta tre timmar om man verkligen anstränger sig för att inte göra det enkelt för sig. När man väl kommer fram kan man springa runt kvarteret för att hitta en engelsk pub, till sist ge upp och käka på en italiensk restaurang á la hål i väggen bara för att på hemvägen upptäcka att  det låg en utmärkt engelsk pub runt hörnet. Hur som hellst, första kvällen spenderades i sängen med snask och the mentalist på tv. Det förtjänade vi efter att ha dött på planet ungefär 300 ggr var. Stenhård var sängfan oxå, men sånt får man ta.

När jag och Thomas sist var i London sprang vi runt runt i Soho och letade efter ett fik/restaurang vi varit på innan som heter Café Bohem. Det var omöjligt att hitta dit så till sist gav vi upp. Men när jag och J fick för oss att dag två ta oss till Soho och kika lite så praktiskt taget snubblade vi på fiket när vi gick omkring lite planlöst, så där parkerade vi oss och dack thé och åt frukt och kände oss fantastiskt kulturella.


Sen bar det av till oxford street och Hamleys. Tidigare har jag alltid sett mig själv som en fruktansvärt dålig kartläsare, men jag har nu insett att det antagligen beror på att Thomas är så förbaskat snabb att jag slutat försöka. Innan jag ens vet vart på kartan jag befinner mig så vet han redan exakt vart vi ska och hur vi tar oss dit. Men med två kartor över London på handen så gick det riktigt bra att knata omkring. Och på Hamleys gick det finfint med de fina hissarna de hade och vi hittade allt från jelly beans i 49826 olika färger till nazistdockor. Med oss hem hade vi en Albert.
På vägen hem till hotellet började dock turen vända. Jag följde den fina kartan J fått av sin mamma slaviskt och letade oss fram mellan parker och småvägar, men blev smått förvirrad när jag insåg att alla gatorna stämde överens med kartan, men det jag såg var inte det jag mindes. Efter att ha sprungit runt i cirklar några varv inser jag att det är fel gata som är inringad och att vårt hotell antagligen ligger någon  helt annanstans. jaha... Så det var bara att börja arbeta sig bakåt tills vi till sist fann oss själva tillbaka på rummet så vi kunde dumpa av Albert innan vi gav oss av igen.
Men vår tur vände inte den dagen kan man säga. Vi tog vårt pick och pack och knatade de tjugo minuterna det tog att gå till den närmaste handikappanpassade stationen, kings cross. Därifrån tänkte vi ta svart tunnelbana till waterloo och sen gå därifrån över bron till westminister, hoppa på tuben vidare till tower hill, knata upp till Commercial Street och softa en stund på ten bells pub, sen ta oss tillbaka till bank för att sen åka tillbaka till kings cross. Jag hade studerat tunnelbanekartan länge och väl för att hitta saker som var kul som inte skulle kosta massa pengar och som skulle vara lätt att ta sig till genom att åka från en handikappanpassad station till en annan för att slippa släpa J i trappor och i svåra tåg. Så kommer vi till Kings Cross och jag frågar bar aför säkerhets skull: kommer vi till northern line med rullstolen? vilket jag tog för givet att vi skulle  göra eftersom det var en handikappanpassad station.... "No, you´ll have to take the cirkle" Jahaja??!! Så istället för att bara åka rakt igenom stan och komma fram på nolltid måste vi åka ruuuuuuuuuuuuuunt hela skiten på cirkeln bara för att J råkar ha taskiga blan? Nåväl, vi gjorde om planen lite och åkte till Westiminister. Vi såg Big Ben, tog ett kort, gick över bron och så skulle vi ner på promenadstråket bredvid Themsen. Mmmmm.... Förutom att nån tyckte att det var en bra idé att se till att enda sättet man kan komma från bron och ner på promenadstråket var via en lång stentrappa.... Well.... Efter att ha sprungit runt och letat alternativ hivade jag henne över kanten och till sist, med lite hjälp av en artig engelsman, var vi nere. Att ta sig därifrån var lite enklare, fast vi fann oss själva förvillade av en lila uppochnervänd ko och en underlig minimarknad gömd bakom ett stort hus. Så tar vi oss till Waterloo station. Vi inser att klockan blivit lite mycket och att vi tyvärr kommer att  få stryka ten bells från vår lista och bara åka till Tower of London och sen tillbaka till päronen, som vi lovat äta Indiskt med på kvällen. Vi ser den fina hissen utanför stationen och jublar, för hissarna brukar annars vara väl gömda längst bak, längt in, längst ner, så vi ljublar fram bara för att finna den inlåst i galler, kedjor och stora hänglås. Ingen informaion, inget telefonnummer och ingen personal. och en enorm stentrappa upp till ingången. Jag suckade och så gav vi oss iväg till nästa station, Southwark. det var inte så enkelt att hitta dit som vi hoppats och när vi väl satt på tuben var det bara att åka direkt till hotellet. jaha? Det var ju en... kul utflykt. Saker  var den att vi hade förbaskat kul och det är  ju det som är huvdsaken. men samtidigt så tycker jag att det är förbaskat orättvist att vi bara hann göra en av de saker vi planerat att göra, bara för att J råkar ha hjul istället för skor.
Kvällen avslutas sen på ett sätt som för mig knappast var bättre än dagen för övringt. Jag gillar inte indisk mat men följde med för att vara a good sport. Åt lite av min mat, fick skäll av kyparen och fick ont i magen. ("If you do not like spicy, you should have orderd chicken tikka masala! This is a fine dish you are leaving!") Trevligt som 17 hade vi dock, fram tills kyparen lade sig i dvs. Rätt sällskap kan liva upp de mest misslyckade situationer.
Dagen efter brände vi pengar på camden market, käkade asiatisk buffé och blev flörtade med på en engelsk pub av en kille som hette Raz. Jag var nöjd.
Så bar det hemmåt. Familjen gökbo med passagerare tog sig fram över stadens gator och torg i regnet och med skygglapparna på. Ett plus med att resa med rullstol är att man ofta får gå före köer och får reserverade platser på planet, men när jag väl var hemma var jag så jävla trött i kropp och själ att jag hellst av allt skulle vilja ofinnas i en vecka. Men fy fan vad vi har garvat!