Livet som rullar på
För lite drygt en månad sedan flyttade jag ner till Helsingborg.
Mitt liv, som ju varit väldigt kaosartat senaste året, behövde en renovering och jag tänkte passa på att uppfylla en dröm: att läsa kriminologi på mastersnivå i Malmö.
Så här är jag nu. Jag har en etta i Helsingborg, jag kom in på programmet i Malmö, jag har fått två jobb, ett volonäruppdrag och jag har Fjant med mig. Saker och ting rullar på.
Vissa dagar känns det som att jag är den mest misslyckade människan i hela världen. Det känns som att allt jag jort bara gjort min situation sämre. Hemma i Västerås hade jag en fin lägenhet, ett välbetalt jobb, familj och en hel drös med fina, underbara vänner. Här i skåne har jag en etta på 33 kvm, inga pengar och ett fåtal vänner, som förvisso är fina, men inte så många. Och framför allt: inte samma sammanhållning dem emellan som mellan dem jag har "hemma".
Jag har lärt känna människor i flera olika städer. Jag kan sätta mig i bilen och åka vart jag vill, när jag vill. Ingen att redovisa mitt liv för, ingen som lägger sig i. Men ibland känner jag mig så ensam att jag vill dö.
Efter ett par veckor här i skåne fick jag veta att min livboj gått vidare i livet och hittat bättre mottagare för sin energi. Man kan kanske säga att jag får skylla mig själv, och det köper jag. Men jag har hela tiden gett så mycket som jag kunnat och hela tiden försökt pressa fram gränsen för vad jag kan ge. För att kunna ge MER, för att kunna bli BÄTTRE... Och mitt beslut att trappa ner på takten hade mest att göra med att jag ville återgå till tiden då det var riktigt bra. Backa, gå tillbaka, återfinna. Det var dock inte vad livbojen uppfattade. En blinkning och jag var utbytt mot någon ännu mer, någon ännu bättre. Och ännu en gång tänker jag "jag förtjänar inte det här", ännu en gång tänker jag "varför gav jag så mycket till någon som inte kan bry sig mindre?". Ännu en gång står jag och ser mitt liv förändras från en sekund till en annan. Ännu en matta som dras bort under mina fötter. Ännu ett omsorgsfullt ihopsatt korthus som sopas ner utan en blinkning. Och jag funderar på vad poängen är med att bygga något när allting förändras på en sekund, hur man än slår knut på sig själv. Vad är poängen med någonting?
Jag har drabbats av hopplöshet. Uppgivenhet. Ett Ingenting, som i den oändliga historien, som drar genom kropp och själ och bara lämnar tomhet. Ångest är NÅGONTING. När man slår händerna för ansiktet, vrider sig i plågor och kvider. Smärta är någonting. När man gråter, skriker, brinner överallt. Men hopplösheten, uppgivenheten.... är ingenting. Som känns överallt.
Livbojen hade artigheten om att be mig finnas kvar i dennes liv. "Du har gjort så mycket för mig och jag skulle inte vara där jag är idag om det inte vore för dig." Jaha. Så för att jag gjort allt i min makt för att hjälpa dig så får belöningen att höra av dig ibland? Jag har varit så snäll att DU gärna vill ha kvar MIG i ditt liv?
Inte för att JAG ÄR VÄRDEFULL, inte för att DU SKULLE SAKNA MIG, inte för att JAG ÄR EN VIKTIG DEL AV DITT LIV. Utan för att jag gjort så mycket för dig. Som en sponsorgivare som får sitt namn på matchtröjan. Varsågod. Men tro inte att jag tänker se på när någon annan skördar frukten av mina tårar, min ångest, mina pengar, mina tankar, min medkänsla. Se på för din skull. För att du ska lätta ditt samvete.
Jag känner mig inte värdefull. Jag känner mig inte älskad eller behövd. Jag lider av samma mindervärdeskomplex som jag alltid har gjort. Känslan av att aldrig vara någons förstahandsval. Att aldrig vara någons nr 1.
Jag var det ett tag, några år. Trodde jag. Men det var bara en lögn, det var aldrig på riktigt. Och nu får jag bara bekräftat gång på gång att mig kan man spotta på. Även jag själv kan göra det, och det är ok. För vem ska protestera? Inte jag i vilket fall. Spotta på bara.
Jag och min hjärna.