Gymråttor, gröna golv och näsan i analen...
Det sägs att man inte kan lära gamla hundar att sitta, och det kanske beror på att de har fått hemorroider? För egentligen så finns det väl ingenting som säger att man inte kan lära sig nya saker på äldre dar, men det kanske bara krävs lite med motivation eller omvälvande omständigheter för att ge den där kickstarten att faktiskt ge sig iväg och testa på nått nytt?
Okej, okej, jag kanske inte är det bästa exemplet på att gamla hundar faktiskt kan lära sig sitta, för det första eftersom jag inte är så förbaskat gammal. Men alla som något sånär känner mig känner även till min enorma ovilja för allt vad träning, ansträngning eller idrott heter. Vad är poängen med att gå ut för att "gå en sväng" och sen återkomma till ursprungsläget? Är det inte smartare och mer logiskt att bara stanna där man är istället för att ge sig iväg för att komma tillbaka till platsen man redan är på? Och varför, varför, är folk ute och joggar på kvällarna när man kan sitta i soffan och kolla på serier? Jag förstår inte! "Det är så skönt att vara ute och röra på sig..." Pyttsan! Jag har testat, och man får skavsår på fötterna, det svider i halsen, man får ont i nacken och i öronen, man blir anfödd och svettig, man ramlar och slår sig, får granris i trosorna, springer vilse i skogen och blir upphittad av polska bärplockare som rövar med en hem till deras källare där man blir inmurad och våldtagen av ryska sjöbusar och får leva på ruttna alger och surt vin tills man en dag, i sällskap med sina missbildade inavelsbarn med fyra öron och sexton tår, dör av tristes då det enda sin visas på tv är gamla avsintt av Vänner och ens son, som är sin egen musin, högljutt och med ett lyckligt flin i ansiktet talar med i Chandlers fullständigt poänglösa skämt. Om man har tur så blir man bara skjuten på sin joggingrunda, så lidandet blir kort. Jodå. Motion är farligt.
Så fick jag iallafall ett erbjudande från feelgood när jag flyttade hem igen, om att få komma till dem och träna gratis en vecka. Första skrockade jag gott i soffan när jag läsate på lappen. och tuggade glatt vidare på min chokladbit. Men efter att på en och samma dag ha tappat bort fjärrkontrollen och efter febrilt letande hittat den inklämd mellan valk nummer tretton och fjorton på vänser sida, dragit mig upp ur soffan med hjälp av en hopprep som jag strategiskt knytit fast i en takbjälke och insett att mina höfter likat fast sig mot väggarna i badkaret, så kom jag på att det kanske inte var en så dum idé ändå, det där med att träna...
Så de senaste tre dagarna har jag varit på crossfit, ashtanga yoga, gymmet och på pilates. I morgon ska jag gymma, köra ett pass ashtanga, på onsdag Power yoga och gym och på torsdag avsluta med ett rejält pass med bodypump. Jag har kanske fått utmana mina förutfattade meningar om gym, men jag måste ändå medge att en och annan gymråtta smyger det allt omkring där inne, med kaktusar i armhålorna och allt. De är väluppfostrade, javisst. Håller upp därren och sånt, och det uppskattar jag såklart. Anledningen till att de gör det är väl då med stor sannolikhet att de bara vill hjälpa den feta stakaren med att komma in på gymmet så att jag kan träna bort det där fläsket så de slipper anstränga sina stackars gymråtteögon med att flacka mellan valkarna för att kunna räkna ut vad som är pattar och vad som bara är fläsk, men ändå. Och jag tror att jag nästan har botat min gymfobi, men jag kan ändå inte låta bli att förstå Jonas Gardells rädsla för gröna golv och fluortanten. Hela vägen hemifrån och fram till feelgood första vändan så gick jag och ojade mig och skolgymnastik och fan och hans moster. Jag HATAR skolgymnastik, och jag bävade så inför tanken att det där skulle stå nån hemsk tant eller nazistisk gubbe och vissla i sin pipa:
Gympanazist: "Jobba på nu, mer kan du! Det där är inte så farligt, kom igen!"
Frida: "Snälla farbror gympanazist, jag kräks snart!"
Gympanazist: "Jag har varit idrottslärare i 20 år och jag har aaaaaaldrig sett en elev kräkas av köra idoten (eller bryta naglarna av att spela basket eller få inflammation i hälsenorna utav att helt otränade springa fem kilometer två dagar i rad)! Jobba på nu!"
Frida: "Uuuuäääääk!"
Gympanazist: "Men kära du, om du mådde så dåligt kunde du väl ha sagt nått!"
Men första passets instruktör var hur söt som hellst. Vi var ju inte snälla mot oss själva som började med crossfit (Thomas har inte kunnat gå på två dagar och det är JÄÄÄÄTTEKUL att picka honom på benen), men jag är ändå glad att vi gjorde det. För det var jobbigt så in i helvete, och jag höll på att svimma efter 15 min, men det fick mig att inse att de som jobbar som instruktörer faktiskt gillar sitt jobb och gillar människor, till skillnad från idrottslärare. Jag blev väldigt bra bemött och jag tackar och bockar för det. Och trots att jag inte tränat yoga på väldigt länge fick jag dagen efter se att jag faktiskt har kvar gamla takter och jag lyckades nästan lägga pannan mot benet och stoppa näsan i analen och jag var ypperlit nöjd när jag kvittrande studsade hem efteråt. Dock är det sjukt kärlekslöst att gymma, men jag kan förså idén med att gå på bandet eller cykla om det regnar spik ute. Annars kändes det fullständigt intelligensbefriat. Pilates är bara poänglöst i mitt tycke, men faaaan vad jag är nöjd att jag jobbat så hårt ändå!! Den här veckan är min rikstga duktig vecka!
Veckan kommer jag sen avsluta med att slänga allt i soptunnan genom att gå ut och supa skallen av mig på min systers 30-årsfest. :D
Jodå, gamla hundar kan lära sig att sitta... Men de kommer likförbannat att snart ligga raklång över din säng och slicka på din kudde återigen.
Okej, okej, jag kanske inte är det bästa exemplet på att gamla hundar faktiskt kan lära sig sitta, för det första eftersom jag inte är så förbaskat gammal. Men alla som något sånär känner mig känner även till min enorma ovilja för allt vad träning, ansträngning eller idrott heter. Vad är poängen med att gå ut för att "gå en sväng" och sen återkomma till ursprungsläget? Är det inte smartare och mer logiskt att bara stanna där man är istället för att ge sig iväg för att komma tillbaka till platsen man redan är på? Och varför, varför, är folk ute och joggar på kvällarna när man kan sitta i soffan och kolla på serier? Jag förstår inte! "Det är så skönt att vara ute och röra på sig..." Pyttsan! Jag har testat, och man får skavsår på fötterna, det svider i halsen, man får ont i nacken och i öronen, man blir anfödd och svettig, man ramlar och slår sig, får granris i trosorna, springer vilse i skogen och blir upphittad av polska bärplockare som rövar med en hem till deras källare där man blir inmurad och våldtagen av ryska sjöbusar och får leva på ruttna alger och surt vin tills man en dag, i sällskap med sina missbildade inavelsbarn med fyra öron och sexton tår, dör av tristes då det enda sin visas på tv är gamla avsintt av Vänner och ens son, som är sin egen musin, högljutt och med ett lyckligt flin i ansiktet talar med i Chandlers fullständigt poänglösa skämt. Om man har tur så blir man bara skjuten på sin joggingrunda, så lidandet blir kort. Jodå. Motion är farligt.
Så fick jag iallafall ett erbjudande från feelgood när jag flyttade hem igen, om att få komma till dem och träna gratis en vecka. Första skrockade jag gott i soffan när jag läsate på lappen. och tuggade glatt vidare på min chokladbit. Men efter att på en och samma dag ha tappat bort fjärrkontrollen och efter febrilt letande hittat den inklämd mellan valk nummer tretton och fjorton på vänser sida, dragit mig upp ur soffan med hjälp av en hopprep som jag strategiskt knytit fast i en takbjälke och insett att mina höfter likat fast sig mot väggarna i badkaret, så kom jag på att det kanske inte var en så dum idé ändå, det där med att träna...
Så de senaste tre dagarna har jag varit på crossfit, ashtanga yoga, gymmet och på pilates. I morgon ska jag gymma, köra ett pass ashtanga, på onsdag Power yoga och gym och på torsdag avsluta med ett rejält pass med bodypump. Jag har kanske fått utmana mina förutfattade meningar om gym, men jag måste ändå medge att en och annan gymråtta smyger det allt omkring där inne, med kaktusar i armhålorna och allt. De är väluppfostrade, javisst. Håller upp därren och sånt, och det uppskattar jag såklart. Anledningen till att de gör det är väl då med stor sannolikhet att de bara vill hjälpa den feta stakaren med att komma in på gymmet så att jag kan träna bort det där fläsket så de slipper anstränga sina stackars gymråtteögon med att flacka mellan valkarna för att kunna räkna ut vad som är pattar och vad som bara är fläsk, men ändå. Och jag tror att jag nästan har botat min gymfobi, men jag kan ändå inte låta bli att förstå Jonas Gardells rädsla för gröna golv och fluortanten. Hela vägen hemifrån och fram till feelgood första vändan så gick jag och ojade mig och skolgymnastik och fan och hans moster. Jag HATAR skolgymnastik, och jag bävade så inför tanken att det där skulle stå nån hemsk tant eller nazistisk gubbe och vissla i sin pipa:
Gympanazist: "Jobba på nu, mer kan du! Det där är inte så farligt, kom igen!"
Frida: "Snälla farbror gympanazist, jag kräks snart!"
Gympanazist: "Jag har varit idrottslärare i 20 år och jag har aaaaaaldrig sett en elev kräkas av köra idoten (eller bryta naglarna av att spela basket eller få inflammation i hälsenorna utav att helt otränade springa fem kilometer två dagar i rad)! Jobba på nu!"
Frida: "Uuuuäääääk!"
Gympanazist: "Men kära du, om du mådde så dåligt kunde du väl ha sagt nått!"
Men första passets instruktör var hur söt som hellst. Vi var ju inte snälla mot oss själva som började med crossfit (Thomas har inte kunnat gå på två dagar och det är JÄÄÄÄTTEKUL att picka honom på benen), men jag är ändå glad att vi gjorde det. För det var jobbigt så in i helvete, och jag höll på att svimma efter 15 min, men det fick mig att inse att de som jobbar som instruktörer faktiskt gillar sitt jobb och gillar människor, till skillnad från idrottslärare. Jag blev väldigt bra bemött och jag tackar och bockar för det. Och trots att jag inte tränat yoga på väldigt länge fick jag dagen efter se att jag faktiskt har kvar gamla takter och jag lyckades nästan lägga pannan mot benet och stoppa näsan i analen och jag var ypperlit nöjd när jag kvittrande studsade hem efteråt. Dock är det sjukt kärlekslöst att gymma, men jag kan förså idén med att gå på bandet eller cykla om det regnar spik ute. Annars kändes det fullständigt intelligensbefriat. Pilates är bara poänglöst i mitt tycke, men faaaan vad jag är nöjd att jag jobbat så hårt ändå!! Den här veckan är min rikstga duktig vecka!
Veckan kommer jag sen avsluta med att slänga allt i soptunnan genom att gå ut och supa skallen av mig på min systers 30-årsfest. :D
Jodå, gamla hundar kan lära sig att sitta... Men de kommer likförbannat att snart ligga raklång över din säng och slicka på din kudde återigen.
Inte dumt och oansvarigt - snarare tvärtom (men inte en självklarthet!)
http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article3322428.ab
Att donera ägg eller sperma är inte dumt och oansvarigt som en bloggare till ovanstående artikel menar. Men jag kan inte heller hålla med om att det är en självklarhet, som kvinnan som aftonbladet skriver om, menar.
Att säga att det var en självklarhet indikerar att man aldrig funderat på konsekvenserna, aldrig änkt tanken att det kan vara ett felaktigt belsut. Att man bara släng sig ut med huvudet först och inte reflekterat. Det indikerar aäven att man tycker att alla borde göra samma sak - är det en självklarhet är det ju något som vem sm hellst kan göra. Att ge bort sina ägg - att vara med och skapa barn som man antagligen aldrig kommer att träffa.
Det är ett stort beslut och det kräver eftertanke. Vad skulle hända om någon ringer på dörren om 18 år? Vad händer om barnets föräldrar dör i en bilolycka och inga anhöriga finns kvar? Har man ansvar då? Har man ansvar över hur barnet mår, blir behandlat? Kan man leva med sig själv om det ringer en dag och en förstörd människa beskyller en för att de har haft ett hemskt liv?
Nej, barn är INTE en mänsklig rättighet, men kanske är ett par som gått igenom eld och vatten för att få ett barn bättre föräldrar än någon som gör sin själv gravid på ett toalettbås på krogen för att slippa jobba? Ja, jag hårddrar det så sjukt mycket just nu, men det är så många idag som verkar anse att barn är till för en själv, det egna egot, att få ha någon att klä i gulliga kläder och få barnbidrag. De verkar inte veta att det är en människa som kommer i vuxen och ha egna åsikter som blir till.
Jag har minst en knodd där ute någonstans, som jag antagligen aldrig kommer träffa. Donerade ägg från mig... Och det var näst intill en självklarhet att göra det för mig, fram tills den dagen jag fick frågan att donera ägg till ett par som även ville träffa mig, vet vem jag var, ha min mailadress, mitt namn... Bara ett telefonsamtal bort. Och då helt plötsligt ställdes allting på sin spets och jag fick vända ut och in på mig själv för att verkligen se hur jag kände... Och jag klarade inte av det. Det blev för stort. Så jag förstår att folk ser svårigheter i det, jag fick en riktig tankeställare.
Det är INTE en självklarhet!
Men det är INTE dumhet...
Var och en måste se in i sitt eget inre för att avgöra vad som är rätt eller fel och ingen annan har rätt att döma. Det är liv som skapas: inte ägg som ges bort.
Att donera ägg eller sperma är inte dumt och oansvarigt som en bloggare till ovanstående artikel menar. Men jag kan inte heller hålla med om att det är en självklarhet, som kvinnan som aftonbladet skriver om, menar.
Att säga att det var en självklarhet indikerar att man aldrig funderat på konsekvenserna, aldrig änkt tanken att det kan vara ett felaktigt belsut. Att man bara släng sig ut med huvudet först och inte reflekterat. Det indikerar aäven att man tycker att alla borde göra samma sak - är det en självklarhet är det ju något som vem sm hellst kan göra. Att ge bort sina ägg - att vara med och skapa barn som man antagligen aldrig kommer att träffa.
Det är ett stort beslut och det kräver eftertanke. Vad skulle hända om någon ringer på dörren om 18 år? Vad händer om barnets föräldrar dör i en bilolycka och inga anhöriga finns kvar? Har man ansvar då? Har man ansvar över hur barnet mår, blir behandlat? Kan man leva med sig själv om det ringer en dag och en förstörd människa beskyller en för att de har haft ett hemskt liv?
Nej, barn är INTE en mänsklig rättighet, men kanske är ett par som gått igenom eld och vatten för att få ett barn bättre föräldrar än någon som gör sin själv gravid på ett toalettbås på krogen för att slippa jobba? Ja, jag hårddrar det så sjukt mycket just nu, men det är så många idag som verkar anse att barn är till för en själv, det egna egot, att få ha någon att klä i gulliga kläder och få barnbidrag. De verkar inte veta att det är en människa som kommer i vuxen och ha egna åsikter som blir till.
Jag har minst en knodd där ute någonstans, som jag antagligen aldrig kommer träffa. Donerade ägg från mig... Och det var näst intill en självklarhet att göra det för mig, fram tills den dagen jag fick frågan att donera ägg till ett par som även ville träffa mig, vet vem jag var, ha min mailadress, mitt namn... Bara ett telefonsamtal bort. Och då helt plötsligt ställdes allting på sin spets och jag fick vända ut och in på mig själv för att verkligen se hur jag kände... Och jag klarade inte av det. Det blev för stort. Så jag förstår att folk ser svårigheter i det, jag fick en riktig tankeställare.
Det är INTE en självklarhet!
Men det är INTE dumhet...
Var och en måste se in i sitt eget inre för att avgöra vad som är rätt eller fel och ingen annan har rätt att döma. Det är liv som skapas: inte ägg som ges bort.